Välkommen till samma lilla hörn av internet som det alltid varit

julia
 
Jag tänker på förr i tiden. När jag bloggade nästan varje dag, eller åtminstone varannan. Det var som att timmarna räckte längre då på något vis. Eller kanske var kraven lägre? Mina egna i alla fall. Jag kunde titta in och skriva ”hej”, dela en bra låt jag lyssnade på för stunden eller berätta något halvkryptiskt om min dag.
 
Nu känns det som att alla idéer blir så stora, de finns där men själva genomförandet tar flera, flera timmar. Alla inlägg jag vill skriva tycks plötsligt så komplicerade. Det ska fotas bilder som ska redigeras, laddas upp och bäddas in tillsammans med smarta, roliga och engagerande texter. Den som ändå hade tre timmar om dagen att lägga på detta…
 
Men vet ni vad? Trots att jag älskar min blogg oerhört mycket är jag så glad att den här platsen inte är mitt jobb. Jag hade nog varit så dålig på det. Jag vill ha er som mina vänner, inte min publik. Jag vill inspirera till kreativa beslut, inte sälja varor. Jag vill ha en dialog, inte staplar i statistiken.
 
Folk har förutspått bloggdöden så många gånger. Förklarat mediet både trött och utgående. Och även om den här platsen inte spritter av energi utan snarare jäser på som en mycket långsam surdeg, så lever den för mig. Jag gillar det långa formatet, kombinationen av text och bild och det faktum att bara min blogg ser ut så här.
 
Här finns ingen casinoreklam, inga blinkande banners och inga adlinks. Men inte heller några frekventa uppdateringar, proffsbilder tagna av fotograf eller inlägg som skulle platsa i ett magasin. Min blogg är samma lilla hörn av internet som den alltid varit. Stundtals tyst, ibland högljudd. Något som sköts i mån av tid och när inspirationen dyker upp. Och så får det faktiskt lov att vara. Jag vill tänka att det finns något fint i det hela. Det långsamma och sporadiska, det mestadels kravlösa, det genuina som bara är jag.
 
Jag tänker på förr i tiden. På att jag förmodligen skulle bli oerhört förvånad om jag visste att både jag och ni var kvar här fortfarande. Men det är vi, och det gör mig väldigt, väldigt glad.