Fyra små pallar i bambu

pall
Jag har ju utvecklat någon slags förkärlek till att buda hem grejer via auktion. Främst för att det finns så många fina gamla föremål att ta hand om men också för att det alltid är härligt att göra ett fynd. För ja, om auktionen drar iväg lite och det inte är något jag verkligen, verkligen vill ha, då brukar jag vara ganska snabb på att vika mig.
 
pall
Men den här gången hade jag tur och lyckades knipa fyra hopfällbara pallar i bambu med ett slutbud på 200 kronor. Jag var först lite rädd att de skulle kännas för mycket strandbar, men jag tycker ändå jag lyckats undvika den känslan rätt bra.
 
pallar
Min tanke var aldrig att ha alla framme på en gång utan att de skulle få fungera som extrastolar när jag har gäster över. Men vips så har tre stycken redan hittat platser i lägenheten, i alla fall på prov. Två stycken bor exempelvis i hallen under min spegel.
 
pall
Och en står i mitt vardagsrum och gottar sig i solen i väntan på gäster! Jag måste kanske ha fest snart... :)

Jag med. Me too.

picnics before dick pics
 
Först ilska, sedan frustration och till sist trötthet. Jag. Blir. Så. Trött. På att kvinnor inte får äga rätten till sina egna kroppar. På dessa oändliga historier om övergrepp och övertramp. Att skriva under på initiativet #MeToo är tyvärr det minst förvånande du som kvinna kan göra idag. För det handlar om en regel med ett fåtal undantag, det handlar om djupt rotade strukturer och det är så smärtsamt.
 
Det krävs inte många sekunder att skriva de sex tecknen som bildar #MeToo, ändå tar det lång tid för mig att orka. För jag drabbas av insikten om att det här är ännu en sak som hamnar på mitt bord som kvinna. Att det är min uppgift att tala om för män när de gjort fel och hur de borde uppföra sig istället. Att jag inte bara är offer utan också den som ska behöva undervisa. Precis som jag gjort sedan jag var liten, genom alla mina skolår och nu i vuxenlivet. Och det gör mig så oerhört trött. Hur kunde allt det här bli vår lott?
 
När jag vaknade idag ville en del av mig bara stanna kvar i sängen. Dra täcket över huvudet och blunda för verkligheten. Men istället gick jag upp, tog på min argaste t-shirt och fortsatte kampen. Jag med. Me too.

Höstdagbok – del 3

Fonus – Säg det. 6 av 10 önskar att de oftare sa "jag älskar dig" till sina nära.
 
Flowet kommer aldrig på beställning. Flowet kommer kl. 23.54 efter att jag väntat hela kvällen. Det är först nu jag finner ro att samla tankarna, kan formulera orden, får allting att falla på plats. Min aviga dygnsrytm har alltid varit både en last och en tillgång. Så många försummade nätter jag tillbringat i skenet av datorn, så många kreativa och viktiga saker det mynnat ut i. Tusentals gånger har jag tänkt att jag ska förändra mina rutiner, lika många gånger har jag misslyckats. Det går bara inte.
 
Så klockan är 23.54 och jag slår på ett lugnt album, plockar fram papper och bläckpenna och börjar göra listor. Över sådant jag undrar, rädslor jag har och det som är viktigt. Det är svårt. En stor del av mig har alltid sett framtiden som ett jobbigt ämne och jag tror det beror på att min rationella sida tar över alldeles för mycket. För någon som måste kunna svara på hur vägen dit ser ut är det svårt att drömma iväg. Även om det inte är någon annan än jag själv som avkräver mig på exakta svar så hindrar det mig från att måla upp bilder. Sakta, sakta tvingar jag mig att göra det ändå. För att det som är svårt oftast är det som är nyttigt.
 
Flow och framtid och kreativitet är komplicerade saker. Men ibland händer det att det bara klaffar och känns bra. Som i den där annonsen jag skrev för Fonus. Den tycks ha landat rätt och när jag ser den på tunnelbanan sent en onsdagskväll på väg hem kan jag inte låta bli att stolt fota av den i smyg. För man vet aldrig med idéer. Ibland blir de bra, ibland bara skräp. En sak är i alla fall säker: de kommer inte på beställning, de kommer när de själva vill. Oftast sent om nätterna för min del och då får det väl vara så.