Iakttagelser

Iakttagelser
Det är alla helgons dag och jag ger mig ut på en promenad. Jag går förbi kyrkogården där det strömmar av folk. Det är någon slags underlig stillhet i luften, hundratals ljus som brinner och en stämning fylld av vemod och förtröstan. Jag viker av ned mot vattnet.
Det är en riktigt höstig novemberdag. Allting tycks gå i gråskala förutom trädens löv som brinner i orange. Det prasslar under mina kängor när jag går. Jag sticker upp hakan över halsduken och andas ut. Det bildas rök i kylan.
Över vattnet flyger fåglar som då och då skriker till. Deras vassa skrän överröstar allt annat. De sveper längs med den rinnande strömmen, rör sig i en massa, alltid tillsammans.
Framför mig går ett äldre par. De har med sig en påse gammalt bröd och stannar till för att mata änderna. Han slänger brödbitar och hon sätter sig på en bänk för att vila. De pratar, skrattar och förundras över djurens girighet. Han hjälper henne upp från bänken och de går vidare. Sida vid sida, som om det alltid varit så.
Längs med vattnet finns ett litet hus med bänkar. Jag ser en man stå där i. Ser att han pratar i telefon med någon. Hans röst låter upprörd och förkrossad på samma gång. När jag går förbi hör jag honom säga: "MEN HUR KUNDE DU ÄLSKA HONOM SAMTIDIGT SOM DU SA ATT DU ÄLSKADE MIG?" Jag saktar in lite på stegen, vill höra men ändå inte. Rösten fylld av smärta och oförstånd. "HUR KUNDE DU GÖRA SÅ? HUR KUNDE DU, HUR KUNDE DU, HUR KUNDE DU...?" Jag går vidare och förbannar kärlekens brutala ömtålighet.
På trottoaren till gatan där jag bor ligger en död fågel. Liten, gråbrun och alldeles stilla. Livet och döden, glädjen och sorgen, över allt finns den. Vissa dagar påtagligare än andra, ständigt återkommande och med en tydlig klarhet. Det handlar nog mest om att ha tid för att se den. Kanske är det därför gråa novemberdagar finns.
Det är alla helgons dag och jag ger mig ut på en promenad. Jag går förbi kyrkogården där det strömmar av folk. Det är någon slags underlig stillhet i luften, hundratals ljus som brinner och en stämning fylld av vemod och förtröstan. Jag viker av ned mot vattnet.

Det är en riktigt höstig novemberdag. Allting tycks gå i gråskala förutom trädens löv som brinner i orange. Det prasslar under mina kängor när jag promenerar fram. Jag sticker upp hakan över halsduken och andas ut. Det bildas rök i kylan. Över vattnet flyger fåglar som då och då skriker till. Deras vassa skrän överröstar allt annat. De sveper längs med den rinnande strömmen, rör sig i en massa, alltid tillsammans.

Framför mig går ett äldre par. De har med sig en påse gammalt bröd och stannar till för att mata änderna. Han slänger brödbitar och hon sätter sig på en bänk för att vila. De pratar, skrattar och förundras över djurens girighet. Han hjälper henne upp från bänken och de går vidare. Sida vid sida, som om det alltid varit så.

Längs med vattnet finns ett litet hus med bänkar. Jag ser en man stå där i. Ser att han pratar i telefon med någon. Hans röst låter upprörd och förkrossad på samma gång. När jag går förbi hör jag honom säga: "MEN HUR KUNDE DU ÄLSKA HONOM SAMTIDIGT SOM DU SA ATT DU ÄLSKADE MIG?" Jag saktar in lite på stegen, vill höra men ändå inte. Rösten fylld av smärta och oförstånd. "HUR KUNDE DU GÖRA SÅ? HUR KUNDE DU, HUR KUNDE DU, HUR KUNDE DU...?" Jag går vidare och förbannar kärlekens brutala ömtålighet.

På trottoaren till gatan där jag bor ligger en död fågel. Liten, gråbrun och alldeles stilla. Livet och döden, glädjen och sorgen, över allt finns den. Vissa dagar påtagligare än andra, ständigt återkommande och med en tydlig klarhet. Det handlar nog mest om att ha tid för att se den. Kanske är det därför gråa novemberdagar finns.
Tankar /
Anonym /

tjusigt!

Olli /

Sjukt fint skrivet!

Lina /

Fint skrivet. Kramar

Sanna /

Jag älskar mulna dagar, allt som har en innebörd blir tydligare då. Fint skrivet.

Liz /

beautifully written! and stunning pictures! kramar

emma /

underbart.

Marlene /

wow. Så fina bilder och bra skrivet! Mer sådant :)

Damon /

Julia, du är grym <3

Camilla Andersson /

jättejättejättefina bilder och likaså texten!

esteterier /

Så otroligt vackert och vemodigt skrivet.

Anonym /

åhh vilka fina bilder:)

Sofi /

Det här.. var något av det finaste jag läst på sistone. Att du sedan lyckas matcha bilderna är bara så himla klockrent.

Kuriosakabinett /

Så otroligt vackra bilder.

Felicia Ubbesen /

underbart skrivet alltså. underbart.