Andra maj

När jag kliver av tunnelbanan i Ropsten är det fem minuter tills min buss ska gå över Lidingöbron och hem till mig. Men det är en ljum torsdagskväll i början av maj och solen sänker sig sakta över havet så jag bestämmer mig för att gå istället.
 
Vattnet är sådär djupblått och glittrar på ytan. Det blåser lite men vinden är varken isande eller ens sval. Längs vägen möter jag cyklister och löpare. På väg hem eller på väg bort, det vet jag inte riktigt.
 
Jag tänker på våren. Hur glad jag är att den äntligen är här. Hur det känns som att jag kan andas på riktigt igen. Jo, det känns faktiskt så. Jag tänker på vitsippebackarna som blommar utanför mitt fönster. På båtarna som ligger i Kyrkviken. På körsbärsblommorna som snart slår ut i Kungsträdgården.
 
Jag tänker på Filip. På hur jag ofta önskar att han kunde vara här och dela allt jag ser, tänker och känner. Men också på hur glad jag är att han verkligen gör det han vill och brinner för. Jag är på riktigt innerligt glad för det. För jag vet att livet inte är till för att levas fastlåst på samma plats i oupphörlig trygghet. För då sitter man där plötsligt en dag och äter sin spaghetti carbonara utan att ha något att säga.
 
Det är lätt att tänka att den värsta känslan är den att behöva vara ifrån varandra. Att alltid behöva sakna, längta och vara långt bort. Men det finns en känsla som är ännu värre. Att vara ifrån varandra och inte sakna. Och så länge jag inte känner den känslan blir alla andra känslor lite mer överkomliga, de gör lite mindre ont och allt känns lite, lite bättre.
 
Och om två veckor åker jag och hälsar på igen. Tillsammans med några vänner jag tycker väldigt mycket om. Snart kommer vi sitta där under den italienska solen och skratta. Dricka vin, spela gitarr och sjunga fint och fult och för fullt (i dubbel bemärkelse). Och nästa gång jag far hem från Rom så vet jag att du följer efter. Vi ska ha den allra bästa sommaren och jag ska visa dig alla mina nya ställen. Det blir bra.
 
Allt detta och lite till tänker jag på när jag går över bron hemåt. En ljum torsdagskväll i början av maj.
Anna /

Vad otroligt fint och levande du skriver!

simone /

det är himla sant att inte sakna är värre, tack för påminnelsen.

Karin /

<3

Lisa /

så himla fint

Charlotte /

Så fint skrivet. Blir alldeles glad i hjärtat av att läsa det du skriver!

Svar: Vad kul att höra, tack!
Julia