Mot Alicante

Några timmar efter att jag skrivit inlägget om Ovisshet & Ensamhet (tack för alla era fina kommentarer förresten, ni är bäst!) så bestämde jag mig för att spontankolla på flygbiljetter till Alicante där Filip är nu. Och som om det vore ödet, eller något annat som ville mig väl, så hittade jag en biljett till ett pris som knappast var billigt men åtminstone inte panikdyrt. Så nu står jag i kö, redo för att boarda och redo för fyra dagar med sol, värme och den jag gillar mest. Jag tror det kommer bli fantastiskt - vi hörs när jag är hemma igen!

Sötpotatis

Att testa oupptäckta recept och ingredienser är ju något av en ny hobby för mig och det är en mycket rolig sådan! För en tid sedan blev jag sugen på att testa att laga något med sötpotatis eftersom jag aldrig gjort det innan. Två rätter fick jag till och båda blev faktiskt väldigt goda, så här kommer det middagstips till er!
 
Först ut blev en karibisk fiskgryta med rimmad fisk, lime och koriander. Receptet hittade jag på Arla och jag följde det nästan rakt av förutom att jag lade i lite handskalade räkor på slutet och använde färsk ingefära istället för sådan på burk. Här hittar ni receptet.
 
Andra rätten blev ugnsbakad sötpotatis med nötfärsbiffar och fetaostcrème. Här skar jag sötpotatisen i stavar, ringlade över olja och salt och körde den i ugnen på 200 grader i ungefär en halvtimme, tills den blivit mjuk. Till det serverade jag biffar som jag gjort på nötfärs och så rörde jag ihop en crème med mosad fetaost och turkisk yoghurt. Tycker det blev bra kontraster med den lite söta potatisen och den salta röran - en god och enkel vardagsmiddag som ändå är lite extra.

Ovisshet och ensamhet

 

Det är inte så att jag alltid är ledsen. Att jag gråter hela tiden. Att jag tänker på det varje minut, varje timme eller ens varje dag. Det finns stunder då jag skrattar högre än någonsin, då jag höjer basen och dansar oavbrutet, då jag skulle kunna skrika för att livet är så vackert.

Och så finns det måndagskvällar då jag sitter ensam kvar på jobbet. I en, två, kanske tre timmar. Allt för att skjuta på känslan av att komma hem, vrida om nyckeln i dörren och kliva in i en helt tom lägenhet. Eller de gånger då jag lagar en portion till middag. Kokar tre ensamma potatisar och lägger upp på ett fat. Äter i tystnad och tänker för mig själv "ja, det här var ju gott".

Det finns stunder då ovissheten tar över. Då den greppar hjärnan och allt känns hopplöst. Då det bara finns tårar. För är det något som gör så förbannat ont så är det att inte veta. När vi ses nästa gång, var vi ses nästa gång, hur vi ses nästa gång. Ens veta vem jag är då vi ses nästa gång. Och hur länge allt ska hålla på.

För jag tror på framtiden. Jag tror på förändring. Jag tror på vikten av att uppfylla sina drömmar. Jag vet att det inte kommer vara så här för alltid. Att det bara är en tid, bara en period, bara en mikroskopisk del av livet. Jag vet att det snart kommer vara någon som ropar hej när jag kommer hem.

Men när jag är sist kvar på kontoret för tredje gången den här veckan. När jag distraherar mig på tunnelbanan för att inte börja gråta. När jag vrider nyckeln i dörren och kliver in i tystnaden. Då känns det bara väldigt långt borta.