Fyrahundra timmar

Vi ses i två timmar på sjutton dagar.
Av över fyrahundra timmar tillbringar vi endast två tillsammans.
Och den ena ägnar jag åt att gråta på din bröstkorg.

Men du torkar alltid mina tårar.
En efter en.
Och du säger att allting blir bra.
Och jag tror dig. Det gör jag.
För det finns ju liksom inget val.

Utanför fönstret tappar träden sina blad.
Och inuti mig slår hjärtat lugna slag.
Skelettet knakar och bröstkorgen värker.
Jag tror det är något som gror.

En längtan, en oro, en blandning av salta droppar.
Från hav, från svett, från tårar.

Och de fyrahundra timmarna tickar sakta ned mot noll.
Snart ses vi igen.
Om så bara för en kort minut.

Victoria /

vad rörande vackert du skriver...<3
Blev verkligen rörd av din text.

Maria /

Åh vad fint skrivet Julia. Ni får göra det bästa av de minuterna då.

Märta /

Aah. Igenkänningsfaktor 100.

Lovisa /

Nae. Nae. Alltså jag kan inte flytta ifrån min pojkvän i Oslo.. kommer aldrig stå ut med den smärtan och sorgen om jag ska bo i en annan stad, måste man gå sina egna vägar? Kan jag inte bara följa hans... Kämpa ni vet att det bara är en period!

Svar: Man måste inte gå sina egna vägar, man får följa med på andras också. Men om man vet att det finns saker som måste göras och som man kommer ångra om man inte gör, då har man inte så mycket val. Trots allt handlar det oftast om en särskild period och en viss tid i livet. Och då får man se till att stå ut så gott det går, även om det är helt värdelöst ibland.
Julia