Ovisshet och ensamhet

 

Det är inte så att jag alltid är ledsen. Att jag gråter hela tiden. Att jag tänker på det varje minut, varje timme eller ens varje dag. Det finns stunder då jag skrattar högre än någonsin, då jag höjer basen och dansar oavbrutet, då jag skulle kunna skrika för att livet är så vackert.

Och så finns det måndagskvällar då jag sitter ensam kvar på jobbet. I en, två, kanske tre timmar. Allt för att skjuta på känslan av att komma hem, vrida om nyckeln i dörren och kliva in i en helt tom lägenhet. Eller de gånger då jag lagar en portion till middag. Kokar tre ensamma potatisar och lägger upp på ett fat. Äter i tystnad och tänker för mig själv "ja, det här var ju gott".

Det finns stunder då ovissheten tar över. Då den greppar hjärnan och allt känns hopplöst. Då det bara finns tårar. För är det något som gör så förbannat ont så är det att inte veta. När vi ses nästa gång, var vi ses nästa gång, hur vi ses nästa gång. Ens veta vem jag är då vi ses nästa gång. Och hur länge allt ska hålla på.

För jag tror på framtiden. Jag tror på förändring. Jag tror på vikten av att uppfylla sina drömmar. Jag vet att det inte kommer vara så här för alltid. Att det bara är en tid, bara en period, bara en mikroskopisk del av livet. Jag vet att det snart kommer vara någon som ropar hej när jag kommer hem.

Men när jag är sist kvar på kontoret för tredje gången den här veckan. När jag distraherar mig på tunnelbanan för att inte börja gråta. När jag vrider nyckeln i dörren och kliver in i tystnaden. Då känns det bara väldigt långt borta.

Sara /

Usch, det där är så himla plågsamt. Som tur var brukar det alltid leda till nåt fint så småningom. Fast det är väl en klen tröst när man är mitt i den där ovissheten.

Sofia /

Dessa jäkla distansperioder. Har inget vettigt att säga mer än att det är ett så himla dumt påhitt. Oftast, iallafall. Känner med varendaste litet ord du skrev. Kram kram på dig!

Linnea /

Åh. Kan förstå lite vad du menar. Min pojkvän har varit i japan i snart 5 veckor. 'bara 5 veckor'. Det har gjort så ont. Har inte velat sova i vår stora säng när den är så tom & ensam. Sitta vid vårt ensamma köksbord, ensam i vår soffa. Vissa dagar är det så tomt att jag går i bitar. Han vet inte när han kommer hem, antingen till jul, i så fall tillbaka efter två veckor & sen hem i augusti.. Eller hem 'permanent' i januari/februari. Så jobbigt att inte veta. Kan han inte bara komma hem? :/ då är det ändå halvsäkert när han kommer hem. Men 2 månader till jul. Eller 3 månader. Aj. Klart jag vill att han ska vara där om han vill. Men usch. Kramar till dig. Hoppas du snart kommer hem till ett hej!

Ronja - sassitch /

Du skriver bra. Riktigt bra.

Nicole /

Du satte mina tankar i text. Så känner jag också nu. Allt som händer runt omkring mig känns som en saga, mycket ensamhet och ovisshet. Det gör så ont.

Mariélle /

Jag tar verkligen till mig då du skriver så gripande... Tanken bara av att min pojkvän kommer bo 100 mil ifrån mig inom en väldigt snar framtid känns skrämmande - och när jag sitter och skriver ner det i denna stund har jag gråten krypandes i halsen. En dag kommer jag verkligen förstå vad du menar, jag lovar.

a /

Ja. Det är så det är. Dessa sjuka distansförhållande. ÄR inte gjort för människan. Varit i ett i över två år och det är minst två år kvar tills man kan flytta ihop. För långt och dyrt för att kunna hälsa på varandra över helger. Så blir att man sitter ensam ungefär hela tiden. Vet exakt hur det är. Det är hemskt. Förstår inte hur man orkar egentligen. Men det är väl kärleken.

A. /

Åh, så bra skrivet Julia. Jag känner igen mig så mycket. Kanske inte det där om att vara sist på kontoret för jag jobbar inte på något kontor, men det andra. Det där om att båda två har drömmar som gör att man hamnar på olika ställen. Jag är så rädd för att det ska ta död på oss till slut.

Tove Kjaerran /

Detta kan vara det bästa jag läst på länge, jag kan relatera till vartenda ord, du är inte ensam. Men vad gör det när man känner sig som den mest ensamma i hela världen? ♥

Sofia /

Vacker men sorglig text :-(

Lovisa /

Få fint men sorgligt!:( Ta hand om dig! Du är inte ensam, du har alla oss läsare <3

Lina /

Åh, Julia..tänker på dig och kramar om dig extra hårt! Distans, ovisshet och ensamhet är många gånger stora och jobbiga erfarenheter, men bakom det kommer något så mycket bättre!!! (som du själv också skriver) Håll ut! Många Kramar och pussar

Ps. Tycker för övrigt att du och V borde boka in en liten resa hit inom en inte alltför lång framtid. Saknar er <3

Mamma Britt /

Kram! Kanske en tripp hem till Fars dag?

Alma /

Jag förstår precis, hur det bara blir lite för jobbigt i bland, när allt annat också är jobbigt. Min pojkvän har flyttat till Tyskland och ska bo där i ungefär 5 år och jag kan bara inte se så långt i framtiden ibland (speciellt när jag inte vet hur min framtid kommer att se ut heller). Hur länge ska han vara borta? Han är i Italien, eller hur? Ja... det enda man kan tänka på är att det kommer gladere dagar och att man har tur att älska någon så mycket :)

simone /

Jag förstår hur du känner... Har haft distans med min pojkvän sedan sommaren 2010. Han bor 400 mil bort och ibland har det gått så länge som 5 månader innan vi ses. Det är jobbigt, men det går.