Tjugotre

Livet nu. En ständig balansgång mellan barn och vuxen, dum och förnuftig. Ena stunden planerar jag middagsmat och köper hem snittblommor. I nästa dricker jag varm choklad med alldeles för mycket socker i. Jag kreerar, presenterar och levererar mitt allra bästa på jobbet. För att i nästa stund dansa bort lördagskvällen i en väns lägenhet och skriksjunga till I love it på högsta volym. Ägnar fem minuter åt att fickparkera en bil och skrattar i tio åt en bild från helgen. Jag befinner mig någonstans i gränslandet och jag älskar och avskyr det på samma gång. Tjugotre. I vissa fall så gammal, i andra fall så ung, men för det mesta alldeles lagom.
 

Blomkålssoppa

Den bästa maten för att värma sig under kyliga höstdagar måste ju vara soppa. Här om dagen lagade jag en superenkel och väldigt god blomkålssoppa som jag varmt kan rekommendera. Receptet på den hittade jag hos bästa inspirationsbloggen Mokkasin.
 
Du behöver:
Smör
½ blomkålshuvud, hackat i små bitar
4 potatisar, skalade och delade i små bitar
½ gul lök, finhackad
2 vitlöksklyftor, finhackade
6-7 dl grönsaksbuljong
1 dl grädde
salt
svartpeppar
persilja
 
Gör så här:
Smält smör i en kastrull och fräs löken, blomkålen och potatisen däri. Häll över grönsaksbuljongen och krydda med salt och peppar. Låt koka i 10 minuter. Häll i grädde och persilja och låt koka i 5 minuter till. Mixa soppan med en stavmixer och servera sedan. Klart!

Alfapet på Rival

Det finns något nästintill litterärt klyschigt med att träffas en söndag klockan tre utanför Café Rival. Med höstjackorna på och alfapetspelet under armen. Beställa cortado och morotskaka, passa på att ta påtår och breda ut spelplanen. Hitta på nya sätt att kombinera bokstäver, hitta på ord som visst redan fanns och hitta på lösningar på kärlekens bekymmer. Känna att det är milsvida år sedan vi var sexton och samtidigt känna att vissa saker inte har ändrats ett dugg. Det är fint. Ibland tänker jag att vi alltid kommer vara oändliga, odödliga och på något vis forever young. Det må vara ytterligare en litterär klyscha, men vissa stunder känns det bara så. Och vem har sagt att det är fel att leva det klyschiga livet en höstig söndag i september?