Vi kommer alltid att leva, vi kommer aldrig att dö

Ibland blir allting bara tyst. Verkligheten tar liksom över. Dina andetag har slutat och dina mentolcigaretter slocknat. De som du rökte i smyg för vår skull, fastän vi ändå visste.
 
Så vi åker fyrtio mil på en kväll. Fyrtio mil och tar farväl av någon vi älskat och alltid kommer älska.
 
Och jag kan knappt tro att det är du som ligger där i sängen. Du som alltid hade den största famnen och det största knät att sitta i. Nu är du så liten och tunn.
 
Dina stora händer som enkelt brukade stryka över pianots tangenter, fastän du aldrig lärt dig noter. Du hade musiken i dig. Du spelade bättre än många andra.
 
Nu ljuder jazzmusiken från pianot långt bort härifrån. Nu doftar det av trygghet och svag mentolrök någon annanstans. Nu är din stora famn inte längre här hos mig. Men i framtiden sitter jag där igen. Inte nu, men om ett tag.
 
Vi ses snart igen, morfar.
Ulrika /

Välfunna detaljer och ett målande språk med pondus, ett sådant språk som får en att läsa vidare från första meningen. Ett sådant språk som får bilderna från texten att dröja kvar i sinnet länge efter att man läst den. love it.

Anna María /

Så fint skrivet. <3

Karin /

<3

Nea /

<3

Cornelia /

Väldigt fint skrivet av dig !

Kristina /

Väldigt förtröstansfullt om något väldigt sorgligt, sånt är fint <3

Linn Lundholm /

<3

ISA /

stor kram <3

elise /

oerhört fint skrivet. fick en klump i halsen pga tänkte genast på min egen morfar som gick bort i våras... :(

Alfred /

Tack.

Mamma Britt /

Kram...

Liz /

Tänker på dig Julia. Slickar massor av värma kramar till dig och din familj. xoxo