Att våga säga ifrån

Bildkälla
 
Det är fredagkväll, klockan är strax före sex och jag kliver på tunnelbanan vid Östermalmstorg. Trött efter en slitig arbetsdag. Runt omkring mig ser jag lätt stressade människor, redo att ta helg. På väg hem till en myskväll i hämtpizzans lovsjungna land.
 
I mina öron spelas Amanda Bergman men snart överröstas hennes vemodiga stämma av en mansröst. ”Är det rätt att de kommer hit och lever på våra pengar?”, ”Utländska pojkar som raggar på våra svenska flickor, usch.”, ”Hur skulle det se ut om vi åkte till deras land och gjorde samma sak?”. Rasistiska kommentarer flödar ur hans mun på löpande band. Vidriga åsikter serverade på väg hem till semifinalen i På spåret. Hela vagnen biter ihop. Ingen säger något.
 
I bröstkorgen bultar mitt hjärta hårt. ”Du har fel!” tänker jag. Vill så gärna öppna munnen, säga ifrån, få honom att tystna. Men jag gör det inte. Jag vågar inte, orkar inte, kan inte. Känner mig så liten i min position som ung, svag tjej. Som en dålig debattör, enbart van att diskutera med sådana som tycker ungefär som jag. Jag förblir tyst och vid nästa hållplats kliver han av. Men orden ekar i mitt huvud länge. Skapar en klump i halsen som är svår att svälja bort.
 
Jag skakar av mig känslan. Samlar vänner i mitt vardagsrum, äter ost och kex, går ut på en bar. Men när jag vaknar morgonen därpå ångrar jag varken den dyra taxiresan hem, meddelandet jag kanske borde svarat annorlunda på eller kvittot på drinkarna. Jag läser om de rasistiska överfall som skett i Stockholmsnatten och hatar mig själv för att jag satt tyst på tunnelbanan.
 
Jag har kanske inte  de bästa argumenten, de starkaste nävarna eller den högsta rösten. Men nästa gång jag hör någon prata så som han gjorde, då måste jag våga. Säga ”nej, du har fel!”. Det räcker nu. Jag måste säga ifrån.

Att vara tjugofem

ost & kex
 
semla
 
En sämre sak med att vara tjugofem, på väg mot tjugosex, är att jag snart inte är det minsta ungdom längre. Hejdå billiga tåg- och flygbiljetter. Hej fullpris och vuxenliv. Men en bättre sak med att vara tjugofem, på väg mot tjugosex, är att jag är tillräckligt gammal för att bestämma middagar själv men tillräckligt ung för att inte orka vara förnuftig jämt. Det är alltså fullt legitimt att inte orka laga middag en onsdagskväll utan istället blanda dipp, skära upp grönsaker och plocka fram ett gäng ostar och kex. Eller som idag, på lunchen, när det vräker ner snöblandat regn utanför fönstret, jag har ingen matlåda i kylen och är inte alls sugen på någon hämtmat från ställena omkring. Då kan jag gå till Sturekatten, köpa en semla och bestämma att den blir min lunch. Bara för att jag vill, bara för att jag var sugen, bara för att semlor är så gott. Så ja, ibland är tjugofem, på väg mot tjugosex, den absolut bästa åldern.

Puerto Rico - Vieques 1

Fajardo
 
Fajardo
 
Puerto Rico
 
ferry
 
fish taco
 
Vieques
 
Vieques
 
Vieques
 
Vieques
 
Vieques
 
Vieques
 
Vieques
 
Vieques
 
Ett par dagar in på det nya året har det blivit dags att lämna San Juan och ge sig vidare på nya äventyr i Puerto Rico. Vi kliver upp klockan fyra på morgonen för att packa ihop våra saker och ta en taxi till staden Fajardo. Vid 06 är vi framme vid hamnen och ställer oss i en redan lång kö. Solen har ännu inte gått upp men trots det krävs inte många lager kläder. Efter någon timme ser vi biljettluckorna öppna och vi blir sakta vallade framåt. Väl framme tittar biljettförsäljaren på oss och suckar. Ni har ju stått i fel kö. Det var resans första och sista gång som vi insåg att det hade varit bra att kunna spanska… Vi hade tagit förgivet att utropen om Vieques betydde att vi stod i kön dit, när de i själva verket gått runt och sagt att detta inte är färjan till Vieques. Aja, bara att bita ihop och börja om köandet i en ny rad.
 
Solen stiger sakta över hamnen och nu börjar det samlas mycket människor på kajen. Och galande tuppar. Det är fullt av män som bär på tuppar i tygpåsar och jag kan för mitt liv inte fatta varför. Tills jag långt senare förstår att de var på väg för att tävla i tuppfäktning. En ”sport” som knappast känns modern eller etisk men som tydligen förekommer en del i Puerto Rico. Till slut får vi tag i biljetter till rätt färja och kommer på båten. Vi sätter oss högst upp ute på däck, fäller ned solglasögonen och slumrar i solen. För att tio minuter senare befinna oss i ösregn. Det fullkomligt vräker ned från skyn och allt är dyngsurt. Vi vet inte om vi ska skratta eller gråta men väljer ändå det första alternativet. Och efter en timme når vi vårt mål. Ön Vieques.
 
Vieques är magiskt grönt och vackert. Så pittoreskt med färgglada hus, vildhästar längs gatorna och de vackraste stränder man kan tänka sig. Här bor ungefär tiotusen invånare och naturen är många gånger orörd. Vi checkar in på vårt hostel och slår oss ned på vår blivande favoritrestaurang Bananas för lunch. Fish tacos smakar gudomligt gott när man inte ätit på många timmar och i väntan på att regnet ska avta spelar vi tre omgångar yatzy.
 
Fördelen med oväder på Puerto Rico är att de går över snabbt och snart skiner solen från en blå himmel igen. Så vi packar strandväskorna och beger oss längs havet, hittar en plats, tittar oss omkring och inser att vi har nästan hela stranden för oss själva. Medan de fuktiga kläderna hänger på tork i ett träd, snorklar vi runt, tittar på fiskar och njuter av värmen. Allting är verkligen vykortsvackert.
 
På kvällen gör vi en av de mest magiska utflykter jag gjort. Vi paddlar kajak i en bio bay. Det är en sjö med extremt speciella förhållanden som gör att organismer i vattnet lyser och glittrar när man rör vid det, som mareld. Ovanför oss glimmar den mest stjärnbeströdda himmel jag sett i hela mitt liv, det är hundra, nej tusentals stjärnor som blänker. Och i det varma vattnet ser vi fiskar som simmar förbi, glittret som bildas när vi drar paddeln genom det och det är verkligen svårt att förklara i ord men så otroligt häftigt. Det massiva mörkret omkring oss gör det omöjligt att fånga på bild men i mitt minne har jag sparat den där paddelturen för evigt.
 
En dag har gått på Vieques och vi älskar redan den här ön.