Japan del 3 - oändliga Tokyonätter på hemliga platser

2016-10-31   kl. 22:48:38
tokyo
 
Den lilla technoklubben ligger gömd bakom en dörr som smälter perfekt in i husväggen. Någon hyschar åt oss att vi ska dämpa rösterna, så vi viskar ett uppfostrat ”arigato” till killen i entrén när vi i utbyte mot 1500 yen får varsin stämpel på handleden och ett pastelligt samlarkort som drinkbiljett. I det lilla, lilla rummet dunkar basen. Inredningen är mörk och väggarna grottlika. En dj står i hörnet och runt honom; blått snurrande ljus. Vi byter det tecknade kortet mot gin tonics och ber att få dem ”extra strong”. Bartendern skrattar åt oss men det är det enda sättet att få drinkarna att smaka något överhuvudtaget här.
 
En trappa leder upp till en övervåning och i ett rum ligger folk på golvet och sover. För en kort sekund tänker vi att de måste tagit något innan vi kommer på att det här är Japan. Här dricker man mest whiskey och plommonvin och när man inte orkar festa längre så sover man på klubben tills första tunnelbanan börjar gå. Vi går ner igen och dansar, dansar, dansar. Ikväll gör jag inte det minsta försök att få det att se snyggt ut.
 
En kille med långt mörkt hår och skägg sträcker fram en maracas till mig. Jag slår den i takt med musiken, skakar så det rasslar och tänker att något ska man väl ha lärt sig på rytmiklektionerna på musikgymnasiet. Linn kommer fram till mig, trycker sin mun mot mitt öra, säger med ett fniss: ”Jag sa till killarna att du var ”a kind of famous dj in Sweden”, de blev sjukt imponerade”. Vi skrattar högt åt den tillfälliga lögnen, jag ser mig omkring och nog står det ett litet gäng omkring mig med obefogat beundrande blickar.
 
Någon räcker fram en bongo-trumma och jag sänder ett stilla förlåt till alla mina lärare när jag inser att det är detta som tio år av musikstudier ledde fram till. Det här är min primetime, min stora show. Sen trummar jag intensivt i två minuter, tänker att det passar förvånansvärt bra till techno ändå. När mitt solo är slut skrattar jag högt, söker mina vänners blickar i det lilla rummet och ropar ”vi drar va?”. Ute ur den gömda dörren orkar vi inte dämpa rösterna lika noga som tidigare. Vi har historier att berätta, stunder att dela, nya äventyr att upptäcka. Vidare i Tokyonatten, ut i oändligheten. Adjö.

Kommentarer
Postat av: johanna

haha älskar att folk sov en våning upp, smart dock! Borde man införa i Sverige ;)

2016-11-01 kl. 09:05:35
URL: http://nouw.com/lindholm
Postat av: Ellen Lindberg

"när man inte orkar festa längre så sover man på klubben tills första tunnelbanan börjar gå." hahahha alltså <3 hur härligt är inte detta?

2016-11-01 kl. 09:35:53
URL: http://lindbergellen.com/
Postat av: Sara

detta = <3!!!

2016-11-03 kl. 00:57:08

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?
E-post:

Länk:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0