7 april 2017

stockholm
 
Bzzt. Telefonen som ligger intill mitt ben i fåtöljen surrar till.
Bzzt. Igen.
Jag sitter i ett kundmöte och försöker sälja in en ny kampanj. Viktiga saker.
Bzzt. Bzzt. Bzzt.
Det slutar inte så tillslut sneglar jag ned mot knät när jag tror att kunden inte ser.
 
”Hej sis! Är du på jobbet? Vill kolla så att du är ok, har hänt en olycka i centrala Sthlm. 💕”
 
”Ingen som är nära Drottninggatan va? 😘❤️”
 
”Är alla okej? ❤️ ”
 
Telefonen blinkar av meddelanden. Folk som vill försäkra mig om att jag är okej. Och ännu har jag ingen aning om vad som hänt. Jag vet bara att klockan är strax efter tre och att jag mår bra.
 

 
Jag förstår först inte att jag är rädd. Min hjärna har fullt upp med att läsa och processa nyheter, svara på meddelanden, försäkra mig om att alla mina vänner är i säkerhet. Inte förrän jag sätter mig vid skrivbordet och ser ner på mina händer som skakar inser jag: jag är rädd.
 

 
Det ringer. Paniken växer i bröstet när du säger ”Men Julia, jag vet inte vart jag ska ta vägen…” och det enda jag kan svara är ”Du måste gå! Ta dig bort från Centralen, nu genast”.
 

 
Lättnaden när jag skriver att min syster är på väg mot Kungsholmen utan någonstans att ta vägen och jag fyra minuter senare får en adress och ett telefonnummer i min inkorg. ”Det är till min kompis kontor, hon jobbar i närheten. Ring henne så ser hon till att din syster kommer in i säkerhet.”
 
Det är det första tecknet jag ser på vad som ska komma att bli en våg av medmänsklighet. En kvart senare sprids #openstockholm som en löpeld. Folk öppnar sina hem och kontor, erbjuder mat, skjuts och sovplatser. Erbjuder kärlek. Som en direkt motverkan på det brutala dåd som skett.
 

 
När jag några timmar senare kommer ut på gatan chockas jag. Jag trodde Stockholm skulle ligga öde och tomt. Istället är Götgatan fylld av folk som promenerar hemåt i kvällssolen. Stämningen är dämpad men mild. Jag ser på oss alla som går där. Människofloden som väller fram längs trottoarerna, strömmar sig hela vägen över Skanstullsbron, tar sikte på Globens vita kropp. Vi är så många fler. Det är vi mot dem och de kommer aldrig vinna.
 

 
Den här dagen har varit tung på så många sätt. Fruktansvärd för de som drabbats, deras anhöriga och alla som var i närheten. Hemsk på sättet att somliga använder situationen för att sprida politiskt hat. Men det jag tar med mig är den stora mängd medmänsklighet som visats. För det är i slutändan starkare, vackrare och mer övervägande. Kan vi bevara den värmen, om så bara till en liten del, så tror jag vi har en ljusare tid framför oss.
 
Ta hand om er, de i er närhet och era medmänniskor. ♥
Tankar /
Ellen /

Jag är så himla glad över uppslutningen efteråt, alla som öppnade sina hem och kontor och hjälpte människor som behövde. Den medmänskligheten. Tillsammans är vi alltid starkare, det får vi inte glömma.
<3

Malin /

<3

Wilda /

<3

Amanda /

<3<3

Emma /

<3

Ebba /

är så tacksam över kärleken. den är mer än allt.

tack för din text. den stryker min oro med mjuk hand.

Beatrice /

<3

Bokstund /

Blev så otroligt stolt över att det finns så fina människor när jag läste om hur människor öppnade sina hem och erbjöd vad de kunde för att bidra till något bra i en helt hemsk situation.

Daniella Chanelle /

<3