Höstdagbok – del 5

Södermalm
 
Tiden går så fort, varenda timme springer förbi. Det är fyra dagar kvar tills jag boardar planet mot New York och innan dess ska tjugo noveller läsas, ett tiotal uppgifter lösas, en väska packas och hundratals ord skrivas. I en kamp om att hinna allt dikterar jag långa listor på allt jag måste komma ihåg, sedan glömmer jag att kolla på dem. I slutändan löser sig det mesta ändå.
 
Tiden går så fort, men igår kväll segade den sig förbi. De två timmarna under Sveriges VM-kval mot Italien var evighetslånga och jag satt som på nålar i soffan. Aldrig tidigare har minuter gått så sakta och en seger bubblat så starkt. Tänk vad fint det är ändå, att få dela det med sina vänner, både frustrationen och glädjen. Och tänk så mycket roligare det blir när man sätter sig in och lär sig lite. Att kunna startelvan, ha koll på frisparkarna och diskutera laguppställningen... Det händer något med mig när jag får kliva in på nya marker och plötsligt känner att jag har koll.
 
Tiden går så fort, jag hinner knappt skriva här längre. Men jag har så mycket jag tänker på och vill berätta för er. Bilder att visa, låtar att spela, saker att säga. Samtidigt läste jag ett par kloka ord här om dagen som fick mig att ifrågasätta en del av det digitala livet. Kanske inte just det här forumet, men andra.
 
”Känner folk som är roligare i sociala medier än över en öl. De har sin bästa tid nu. Känner folk som är roligare över en öl än i sociala medier. Konversatörerna, estradörerna, förförarna. De blanka bardiskarna ligger kvar här ute i natten, försöker ropa dem tillbaka.”
 
Och jag frågar mig: vill jag verkligen vara en sån som är rolig och bra i sociala medier, som har sin bästa tid just nu? Kanske borde jag satsa mer på det där andra. På verkligheten och dess konversationer, estrader och förförelser. Kanske kan jag lyckas med båda? Om bara tiden kunde gå hälften så fort...
Tankar /
Ulrika /

det du beskriver är nog en anledning att jag bara gör blogg, inget annat. jag vill inte sociala-media mig särskilt mycket, jag trivs inte i den rollen.
jag vill ju bara skriva.
och leva andra upplevelser som inte syns någonstans över huvud taget...