Sommardagboken 2018 - del 1

Kommer ni ihåg sommardagboken? Jag skrev den förra sommaren, ett inlägg varje vecka med lösa tankar och funderingar kring sådant som hände och kanske allra mest sådant som kändes. I vilket fall tänkte jag att den skulle få komma tillbaka i år, bli en följeslagare genom dagar av värmebölja och myggbett. Här är del ett.
 
sjön
 
Jag känner mig som ett sommarlovsbarn när jag knäpper fast hjälmen under hakan och sätter mig på min pappas gamla cykel. Jag har plockat fram den ur förrådet, fyllt de platta däcken med luft och nu trampar jag längs asfalterade vägar genom Enskededalen, förbi Skogskyrkogården, längs med kolonilotterna. Inga människor syns till och jag ger upp för frestelsen att sjunga med till musiken i mina öron. Till en början lite tyst och försiktigt, men sedan skrålar jag rakt ut: ”OAOAE vi förlorade” om och om igen, blir till en stämma i kören, struntar i om någon hör. Tramporna spinner under mina fötter, det går snabbt, jag är fri.
 
Vattnet i sjön är mjukt och coca-colafärgat. En tjugotvågradig omfamning (håll mig, åh ingenting) och jag sträcker ut min kropp, låter hundrasjuttioen centimeter plöja rakt fram, renar mig, rensar huvudet. Folk frågar mig ibland varför jag gillar Stockholm så mycket och jag tänker att det här är en del av sakerna. Att efter fem år i staden fortfarande kunna upptäcka nya platser, den konstanta närheten till vattnet och att jag tillåts göra saker själv, på egen hand, utan att ifrågasättas.
 
Jag kommer på mig själv med att hänvisa till ”i början av sommaren” och syfta på en period för ett par månader sedan, innan jag inser att början av sommaren är nu. Kalendermässigt är den knappt igång. Kanske kommer vi prata om maj 2018 som ett fenomen? ”Minns du värmen?”, kommer vi säga. ”De många soliga dagarna, hur vi slutade läsa prognoserna, gräset som var knastertorrt under fötterna?”. Jag hoppas vi säger det med samma nöjdhet som man pratar om högtrycket under fotbolls-VM 1994 och inte som en startpunkt för en tid av något ont.
 
Min kropp luktar salt och svett. Håret är tovigt, huden fläckig av damm och grus, naglarna har svarta kanter. Tanken på konferenssamtal, viktiga möten och kontorslandskap känns så främmande... Ska jag verkligen behöva gå till jobbet i morgon efter den här helgen som har känts evighetslång? Jag är ju ett sommarlovsbarn på jakt efter sol och äventyr.
Tankar /
kayla /

vilken fin grej, att skriva sommardagbok! <3

Ulrika /

otroligt vacker bild (och text, givetvis).

Joré Dirgélaité /

Vilken helmysig idé med sommardagbok! Så fint.

Malin /

Jag älskar älskar älskar att du plockar upp sommardagboken igen! <3

Ellen /

älskarrrr det här!