Ett känslominne - stranden 1997

2016-07-21   kl. 09:04:58
stranden
 
Jag vaknar tidigt på morgonen. Solens varma stålar letar sig in, genom fönstret och ut i den lilla springan vid rullgardinen. Fastän klockan inte ens är nio bor en hetta i luften. Asfalten har en varm och lite kvalmig doft. Små pärlor av svett rinner längs min hud.
 
I köket packar mamma kylväskan. En Big Pack-burk med pastasallad, Rhode Island-dressing på flaska, Jättens citronkex, två 3-pack med apelsin-Mer och skivad vattenmelon. Allt läggs på en bädd av blå kylklampar. Locket stängs och vi lastar in oss i bilen. Volvon skumpar längs dammiga grusvägar och snart skymtar något blått i horisonten.
 
"Här tar vi", säger vi till slut, efter att ha granskat hela stranden för att hitta den bästa platsen. Pappa fäller upp två brassestolar med mugghållare på handtaget. Den ständigt påfyllda kaffekoppen får vila där resten av dagen. En korsordstidning vandrar stolarna emellan och rutorna fylls sakta med ord.
 
Ett stort orange tygstycke med mönster av blommor i 70-talsstil breds ut. Det har en mjukhet som bara kan åstadkommas av årtionden av utflykter och tvättar i maskin. Jag lägger mig på det i ett hörn, iförd rosa baddräkt och med en bok i högsta hugg. Mitt högra knä pryds av ett plåster och under stortån sitter en liten, liten sticka. Pappa plockar ut den med pincett.
 
På avlägset håll hörs en strandradio. Måsar cirkulerar över badplatsen. Någon gör eleganta hopp i vattnet från bryggan med skylten "Dykning förbjuden". Tunna slöjmoln seglar förbi på himlen. Solen gassar och matsäcken smakar bra. Det är en dag på stranden.

Sommaren som var // Sommaren som är

2016-07-11   kl. 00:48:49
stockholm
 

För exakt ett år sedan var min starkaste känsla hopplöshet. Jag grät på vänners köksgolv, på grönsaksavdelningen på ICA Maxi, på flyget mot Tokyo. I min telefon skrev jag ner varenda känsla. Jag skrev:
 
"Sommaren är slut. Vi är slut. Allt är slut."
 
För det var så det kändes. Nu vet jag att det var ett slut, men också en början. Året har varit turbulent men jag vill tro att jag är lyckligare nu. Jo, så är det nog.
 

Nu

Avloppsstank, kvalmig tunnelbaneluft, blöt hund. Stockholm luktar illa men jag älskar det ändå. När tåget rullar förbi stadshuset, vattnet, himlen med den brinnande solnedgången så tänker jag ”hemma”. Detta är hemma nu. Mina femtiofyra kvadrat som jag borde städa oftare. De är hemma. ”Schysst lägenhet”, säger du. ”Mm, tack”, svarar jag. Sen ser vi solen gå upp från balkongen.
 

Alltid

Och genom juliromantik och tropiska nätter och sommardagar så skymtar olyckan. Inte hos mig, men tätt intill. Hjärtan och kroppar som brister. Saker som går sönder. Och vi övar på att andas lugnt, viskar att allt blir bra. Förra året var det jag, nu är det någon annan. Livets jävla gång va?
 

Framöver

Sommaren är här nu. Vare sig vi vill eller inte. Den ändrar sakta färgen på min hud, fyller mig med rastlöshet och nonchalans. Och precis som förra året så skriver jag ner allt som känns i min telefon. Jag har lärt mig att det är lättare att handskas med allting då. I den senaste anteckningen står att läsa:
 
”Varma, trassliga lakan. Vad är klockan egentligen? Jag sträcker mig efter vattenglaset. En tanke swishar förbi i mitt huvud: vem äger tiden? Sen somnar jag om.”

Att hitta sin hobby

2016-06-22   kl. 17:23:00
ballograf
 
hyllor
 
I olika sammanhang har jag fått frågan: ”vad gillar du att göra på fritiden?” och jag har alltid känt att mina svar varit dåliga. Platta på något vis, generiska och opersonliga liksom. För jag har ingen avancerad eller nischad hobby som skidskytte, datorspel eller odling. Jag gillar mest vanliga saker.
 
Att omorganisera fina saker på en hylla, laga extra god mat, hitta snygga klädkombinationer, göra genomtänkta spellistor eller fota och redigera bilder. Det är ganska vardagliga sysslor och jag har alltid tänkt att det inte är en hobby, det är ju sånt alla gör.
 
Men på den senaste tiden har det gått upp för mig att riktigt så är inte fallet. För jovisst, många lagar mat hemma men långt ifrån alla sitter en timme på Pinterest och letar goda, vegetariska recept eller fotar av sin tallrik från sju olika vinklar. Och på samma vis så plockar vanliga människor bara i ordning lite så det ser rent och snyggt ut. De flyttar inte ljusstakar fram och tillbaka i en halv evighet eller knipsar av små kvistar och sätter i en liten vas ”för att det behövdes något grönt där”. Det är mer än vardag, det är faktiskt en hobby.
 
Så nu vet jag, jag har faktiskt en sak jag verkligen gillar att göra på fritiden. Att lägga ett kreativt filter på vardagssaker - det är min hobby! Att göra saker lite bättre, godare, snyggare, roligare, trevligare och mer kreativa, det är precis vad jag gillar och något jag ska vara stolt över. För långt ifrån alla besitter samma talang och intresse som jag inom detta och därför borde det i allra högsta grad räknas som en utmärkt fritidssyssla.
 
Förutom min nyvunna stolthet över att äntligen ha en hobby så är en av de bästa sakerna att det jag gillar också är så kompatibelt med sociala medier. Många som ifrågasätter bloggare och Instagram-perfektionister säger ofta ”hur orkar ni?” och ”gör du det där bara för att få en snygg bild?”. Men nej, jag har gillat att bygga stilleben långt före Instagram fanns, jag har valt mina kläder med omsorg innan jag började fota dagens outfits och jag har samlat på exceptionellt bra låtar flera år innan Spotifys uppkomst.
 
Nu har jag bara fler plattformar där jag kan få dela med mig av min kreativitet. Där den plötsligt går från att vara en hobby jag gör för mig själv till ren inspiration och underhållning för andra. Och är inte det världens bästa hobby så säg?! När någon frågar mig nästa gång vad jag gillar att göra på fritiden så ska jag svara så här: ”att lägga ett kreativt filter på vardagliga saker och göra dem lite bättre, finare, roligare och godare. Det är min hobby!”

Försommar & omoral

2016-06-09   kl. 06:46:00
försommar
 
”Försommarstockholm får oss att bli omoraliska”, konstaterar vi när vi vandrar från Skeppsholmen mot Slussen. På min jackas rygg står det ”Give me a break”, jag skyllde inköpet på mitt tonårsjag men egentligen är det allt jag känner just nu. Give me a fucking break va. Hårda kontorsstolar, svettiga träningsmattor, evighetslånga att göra-listor - inget av detta spelar någon roll längre. Det intresserar mig inte ett dugg. Jag beklagar.
 
Plötsligt är det bara veckor kvar av en duo som en gång skapats och jag finner mig i askorna av en kreativ skilsmässa. Det går upp för mig hur synkroniserade vi blivit, hur mycket vi vet om varandra. Du försöker minnas en present du gav till din fru. ”Silverörhängena från Georg Jensen”, svarar jag två sekunder senare. Som om det vore självklart att jag visste det. Och det är det. Eller var i alla fall. Vi har koll på varandra.
 
Stockholm i juni gör mig omoralisk, det är samma visa varje år. Så här sitter jag en måndagskväll med fyra tomma ölglas på bordet och ett par bruna ögon mitt emot. Det är som lugnande medel för min bubblande rastlöshet och kvällarna är så långa nu. De tar aldrig slut och det är mitt största nöje.
 
Min dator fylls sakta av oformaterade textdokument. Allt jag känner måste ned i ord. Meningar drabbar mig hela tiden. På tunnelbanan, i duschen, under möten. Jag skriver ned dem en efter en. Saknar en röd tråd - som om jag någonsin haft en? Vet bara att det är saker som måste ut ur fingrarna och ned på papper.
 
Hela tiden väger jag mellan publiceringsknappen eller valet att behålla allt för mig själv. Stundtals kan det göra mig avundsjuk, att så mycket av mitt liv, mina tankar, mitt jag flyter omkring här - tillgängligt för allmänheten. Varsågod att ta för er, all you can eat-buffén har öppnat. Men utan den här platsen vad vore jag då? Ännu fler oformaterade textdokument fyllda av meningar som måste ut? Då delar jag hellre med mig.
 
Så bon appétit! Här har ni en liten inblick i sådant som passerar i mitt liv just nu. Kanske säger det er inte så mycket, kanske är det mest bara en främmande människas svammel. Ärligt talat spelar det ingen roll. När det är försommar i Stockholm har jag svårt att bry mig.

Jag har viktigare saker för mig än att se till att män skärper sig

2016-06-01   kl. 14:52:14
Några tankar om att byta plats och varför jag ogillade det som barn...
 
julia
 
Spänningen låg över skolgården. Jag visste att när rastklockan ringde in och vi återvände till klassrummet, då skulle inget vara sig likt. Vi skulle nämligen få nya platser. En förväntan fanns i luften, spekulationerna haglade, alla var nyfikna. Alla utom jag.
 
För jag visste att det skulle bli precis som vanligt. Jag skulle bli placerad intill någon av de stökiga killarna. Tobbe, Danne, Jonte… Någon av de som hade svårt att sitta still, som svor högt under lektionerna och kastade stenhårda suddgummin tvärsöver klassrummet.
 
Jag var lugn och snäll, sade man. Jobbade koncentrerat och hängivet. Skulle ha en positiv inverkan på de som satt bredvid. Det var så man sa. Som att läshuvud och intresse var något som bara smittade, som att det var en gåva jag hade och friskt kunde dela med mig av.
 
Allt jag ville var ju bara att räkna klart matteboken först av alla, få sitta med ett lexikon uppslaget och forska om sälar eller skriva långa meningar med substantiv, adjektiv och verb. Jag älskade att lära mig saker, hungrade efter kunskap och jobbade under tystnad.
 
Att sätta mig bredvid någon som när som helst kunde låtsats-smälla igen bänklocket över mina fingrar, ritade snoppar i hörnet av böckerna eller hela tiden sneglade över min axel för att skriva av - det var ett straff för en sjuårig Julia. Ett straff jag kom att tilldelas varje gång det var dags att byta plats.
 
Och det är konstigt, för lika lite som det var de stökiga eleverna det var fel på utan inlärningsmetoderna som alls inte passade dem, lika konstigt var det att lösningen på problemet skulle vara att sitta bredvid elever som jag. För bådas skull.
 
Så varje gång jag befinner mig i en liknande situation numera, placerad bredvid någon man för att sprida lugn och trivsel, för att göra hans jobb lättare på min bekostnad (för jo, det händer även idag) - då blir jag irriterad och sedan reser jag mig upp och byter plats. För att jag kan. För den lilla Julias skull. För att jag har bättre saker för mig än att se till att män håller sig i skinnet. Skriva snygga meningar till exempel. Så det så.

Helgen vecka 21

2016-05-30   kl. 06:42:00
helgen vecka 21
 
 
När klockan slår 17.15 fredagen den tjugosjunde maj drar jag en lättnadens suck och stänger ned flikarna i webbläsaren. En intensiv jobbvecka är över. Det rätta vore kanske att följa upp den med en stillsam helg, hemma i lugn och ro. Men så fungerar jag ej, särskilt inte i maj. För det är som om det spritter i varenda led, blodet susar snabbt i ådrorna och det kliar på huden av längtan efter att göra något. Och som tur är har jag fyllt helgen med planer.
 
Så jag tar dubbla steg nedför trapporna, fort ut genom dörren och springer nästan omkull Mauro Scocco som iförd blå regnkappa kliver in på restaurangen i porten intill. Jag tar sikte på Karins jobb och väl på plats lyssnar vi på Lemonade, dricker öl och gör oss festfina. Någon timme senare och efter en halvt vilsen skogspromenad anländer vi till den gamla ombyggda kyrkan i Alvik som numera är kontor. Där jobbar Anna och ikväll ska hennes byrå ha fest.
 
Med champagnekupor i händerna startar vi lite trevande för att snart låta resten av kvällen passera i supertempo. Whiskey sours och brinnande absint-shots, fotobås och hemliga uppdrag, blinkande dansgolv och pizzaslices i mängder någon gång efter ett. Under taxiresan hem kämpar jag för att hålla ögonen öppna, det är svårt när allting känns så tryggt. Det mjuka lädret i baksätet, huvudet mot fönsterrutan och så gatlyktorna som blinkar förbi när vi åker snabbt genom Stockholmsnatten.
 
Morgonen därefter medicinerar jag mig själv med resorb, kaffe och ipren. Det dekadenta livets baksidor, bilderna som sällan syns i den polerade bloggvärlden. Sedan ordinerar jag mig själv en långpromenad till Enskede där jag strosar omkring bland färgglada hus. Egentligen på jakt efter second hand-fyndade krukor men det har jag visst glömt vid det här laget. Så jag nöjer mig med ett halvt kilo smågodis och sju par H&M-strumpor som byte innan jag vänder fötterna hemåt igen.
 
Pling. Ett meddelande. ”Någon som vill hitta på något ikväll?” Det var ju det där med de sprittande lederna och det rastlösa blodet… Så jag svarar ja och vi bestämmer oss för en enkel öl på Häktet. Du och jag och några andra vänner. Men stämningen är god och sällskapet trevligt och nya bekantskaper uppstår. En enkel öl är inte längre en enkel öl, det är mer än så. Så efter ett tag när klockan är nära midnatt och någon säger ”Ska vi till Natten?” är det inte bara jag som bär på längtan utan snart sitter vi alla i taxibilar på väg dit.
 
”Och under discokulan orkar vi att skratta igen” sjunger Jonathan Johansson i en av mina bästa låtar och helt plötsligt står han där framme på scenen. Han sjunger ”Vem vänder vindarna” och folk ylar med och jag skrattar där under den gigantiska discokulan. Omgiven med några av mina bästa vänner, bland neonljus och glitter, sådana här lördagsnätter är rakt igenom vackra. När jag vandrar hem från tunnelbanan färgar soluppgången himlen rosa och fåglarna kvittrar och syrenerna doftar mer än någonsin.
 
Söndagens uppvaknande är oväntat smärtfritt och jag tackar mig själv och mitt stundtals befintliga omdöme. Med kurrande mage anländer jag till Berns Asiatiska där brunch står på schemat. Prick 11.32 startar vi ätandet med ostron följt av sushi och dumplings och vårrullar och sashimi och nudlar och sedan all världens efterrätter. Prick 13.32 slår vi oss lamslaget ned på gräset utanför, blundar mot solen och pratar om framtida eskapader.
 
Och sedan, framåt eftermiddagen, känner jag äntligen hur mitt rastlösa blod har stillat sig. Hur allt jag önskar nu faktiskt bara är lugn och ro. Så jag åker hem och sätter mig i solstolen på balkongen. Slumrar till välbekanta låtar och skrattar åt minnen från gårdagen. En helg är förbi och den var bara magisk.

Girl Gang

2016-05-14   kl. 01:53:00
 
Så fort vi möts upp i Skanstull är det som om något lättar. Fasader skalas av när vi kramar om varandra och säger hej, hur mår du? I takt med att varukorgen fylls så tar vårt samtal fart, det blir till ett stegrande crescendo som bara kommer att fortsätta öka kvällen igenom. För så gör vi när vi ses. Vi pratar. Mycket och om allt.
 
Någon timme senare har vi klämt ihop oss runt mitt middagsbord som kvällen till ära står i vardagsrummet. Jag håller spontantal, bara för att jag är så glad för alla som sitter där. Och sen äter vi och skrattar och pratar och skrattar ännu mer. Att få vara i detta sällskap gör mig trygg, energisk och lycklig. Det är en ynnest.
 
Ibland ser jag oss utifrån och blir nästan full i skratt. Hade det gjorts en ny variant av svt-serien Boys men med namnet Girls (utan att för den delen bli amerikanska Girls) så hade den handlat om oss. För vill du veta något om hur livet i Stockholm är som tjugo-nånting och tjej, då har du kommit rätt.
 
Alla ämnen passerar. Löneförhandlingar, armhår, klubbar, framtid och relationer. Men mest pratar vi nog om oss själva. Och i detta sammanhang är det helt tillåtet. Inga anpassningar, inga regler. Bara åtta personer som talar rakt ut om vad de vill. Som fyller min lägenhet med kloka ord och tankar. En soffa med ett gäng genier.
 
Någon springer maraton, en annan håller föreläsningar i genus och reklam. Någon gör performance art, en fjärde hjälper människor. Och senare på kvällen, när klockan närmar sig midnatt och jag står i köket med diskberget från middagen, så känner jag bara en enorm tacksamhet. Över att få ha dessa personer i min närhet, att vara en del av deras gäng.
 
För jag tror att det är i dessa sammanhang som självförtroende och förändringsvilja gror. Det är sådana som de som får mig att kämpa, ändra, orka, vilja och på något vis landa rätt i livet. Och jag är säker på att vi i framtiden kommer ta över världen, om så bara för en dag. Se upp, här kommer jag och mitt gäng!

Till D, där du är nu.

2016-05-04   kl. 06:02:00
magnolia
 
magnolia
 
Ett år har passerat. Ett år sedan jag ovetandes gick upp för de tre trapporna till kontoret, precis som varje morgon. Ett år sedan min chef tog mig avsides och sade att du inte fanns mer. Du hade gått bort. Slutat leva. Dött.
 
Ett år har passerat. Ändå tänker jag på dig så ofta. Inte hela tiden, inte längre varje dag. Men med jämna mellanrum dyker du upp i små fragment. Du är minnesbilder fastpräntade i mitt huvud. Saknaden av dig bor i låtar. I maträtter, situationer och i uttryck…
 
För ja, jag saknar dig. Och ändå är min saknad nog bara en bråkdel av det som dina närmaste känner. Men hur du när som helst kunde skoja med en. Hur du tittade på ens halvtomma tallrik och frågade om du fick äta upp resten. Hur du visslade högt på kontoret. Hur mycket du kände bära, hur stark du var.
 
Ja, du var en av de starkaste jag känner. Men inga muskler i världen kunde rädda dig när din sjukdom tog över. Du försökte, du kämpade, du gjorde allt. Men det var som att det bara fanns en väg ut. Och jag ser det som att du blev fri till slut.
 
Ett år har passerat. Och jag står fortfarande här med känslan av att du försvann alldeles för tidigt. Jag saknar dig, D.

Konversationsguide vecka 17

2016-04-27   kl. 01:13:22
Med risk för att låta som jordens största douche, men: Jag kom på mig själv med att bli  trött på att prata om vissa ämnen att jag kände för att skriva en guide över sånt jag vill och inte vill prata om just nu. Kanske printar jag den och delar ut till folk jag träffar i förebyggande syfte (nä, skoja bara), men när jag ändå punktat ned den tänkte jag att den kunde vara kul att dela med er. Som en ämnes-version av What's hot and What's not om ni minns den klassikern? Varsågoda att hugga in, med en liten nypa salt.
 
regn
 

Saker jag helst inte pratar om just nu

 
↓ Politik. Alltså, det politiska läget i Sverige just nu, jag vet inte ens var jag ska börja. Känner mest att varje dag är en ny skandal på något vis, i något parti. Jag vet liksom inte vad jag ska diskutera, det känns mest som jag står vid sidan och blickar ut över en fotbollsplan där folk är i full fart med att kasta gammal frukt på varandra och att gå in där och delta är inte superlockande. Jag känner mig dock mycket tacksam över att 1. jag inte är politiker 2. det inte är val nu, för jag har ingen aning om vad jag skulle rösta på.
 
↓ Game of Thrones. Jag förstår att det är en stor grej att det är tillbaka och jag är glad för er skull osv osv men jag har inte sett ett enda avsnitt och bryr mig således väldigt lite om drakar, kungar och skäggiga män (gäller för övrigt även utanför serievärlden). Generellt är det ju rätt vanskligt att diskutera serier med mig eftersom jag är väldigt selektiv med vad jag ser, men vill ni göra det så pratar jag gärna om Girls eller Sveriges yngsta mästerkock.
 
↓ Vädret. Nog för att SMHI-appen tar upp 80 % av min batteriförbrukning på iPhonen eftersom jag är besatt av att kolla både dagsprognosen timme för timme och 10-dygnsprognosen minst en gång om dagen (men oftast 3-4). Men det betyder dessvärre inte att jag orkar diskutera väder för jämnan, mest eftersom jag är så trött på aprilvädret som råder just nu. Var är värmeböljan? När får jag slänga strumpbyxorna längst in i garderoben? Varför freaking snöade och haglade det supermycket i söndags SAMTIDIGT som solen sken och jag var ute på promenad. Herregud, give me a break asså (för att citera mig själv när jag gick i gymnasiet). 
 
Puerto Rico
 

Ämnen ni gärna får diskutera med mig

 
↑ Semester. Här behöver jag nämligen massor av inspiration. Sommaren närmar sig med stormsteg (även om det inte märks vädermässigt) och snart är det dags för semester. Mina planer är hittills ganska luftiga med undantag för tre B:n. Bröllop, Beyoncé och Bröllop. Jag kan tänka mig att hänga en del i Sverige men något nytt är ju också kul att se och det skadar inte om det är relativt solsäkert med tanke på föregående somrar. Så vart ska man åka, när ska man åka och med vem ska man åka?
 
↑ Mat. En stor del av mina dagar går ut på att jag funderar på mat, på ett positivt sätt. Vad ska jag äta härnäst? Kan jag göra något av den halva zucchinin som ligger i min grönsakslåda i kylen? Ska man svänga ihop något extra gott i helgen? Mat är kul att äta och roligt att prata om. Särskilt om man håller det på en inspirerande och hyfsat okomplicerad nivå. Matsnobberi med krångliga recept och restauranger som ska bokas ett halvår i förväg är inte riktigt min grej. Några som gör det roligt och snyggt är killmaterskan och olivehummer på Instagram, två favoritmatkonton (tips!). De skulle jag gärna träffa IRL och prata mat med.
 
↑ Musik. Älskar typ jämt att prata om musik, men denna vecka har jag visst vevat igång lite extra på ämnet. Dels har vi ju Beyoncés Lemonade som jag gärna analyserar och pratar om. Sedan kan jag också tipsa om denna intressanta artikel i DN som handlar om att musik mer och mer bara blir PR och mindre... musik. Så sjukt spännande område, särskilt om man som jag jobbar i reklambranschen och en del musikrelaterade kunder. Bara det faktum att artister idag i princip inte släpper album längre utan snarare "projekt" där en skiva med 12-13 låtar är en del, men en ny look, videolanseringar, hemliga spelningar, pressintervjuer, Instagramkampanjer och annat helt plötsligt blivit en lika stor grej... Sånt kan jag gå igång på länge!
 
Så nu vet ni vad ni ska prata med mig om, dels om ni springer på mig men också här i kommentarsfältet om ni så önskar! Hej!

Det måste hända något

2016-03-22   kl. 23:50:27
birds
 
Jag kommer på mig själv med att stirra tomt ut, rakt fram. Trots att kalendern är fullbokad med saker så kvarstår känslan. Det måste hända något. Något annat. Något stort. Nu snart.
 
För jag menar, allting är bra. Jobbet går toppen, lägenheten börjar snart komma i ordning. Jag mår prima, kroppen är pigg, hjärnan levererar skämt. Mina vänner är omkring mig, min familj ett samtal bort. Allting är bra. Men. Det. Händer. Ju. Inget.
 
Och jag dras automatiskt till allt som är nytt, spännande, annorlunda. Nya restauranger, nya fester, nya sneakers, nya möbler, nya läppar, nya möten, nya jobbuppdrag, nya låtar. Vissa saker stannar längre än andra, ger större avtryck. Andra glöms bort några minuter senare.
 
Kvar är ändå alltid känslan av att detta är allt. Nu är det såhär. Och jag vet att min trygghet och mitt liv är värt så mycket för så många. Att klaga på allt detta är så privilegierat. Men vad ska jag göra när det enda jag känner när jag klämmer in mig i den överfulla tunnelbanevagnen vid Östermalmstorg är: Jag står inte ut. Det måste hända något. Nu.
 
Hur gör man när det känns som allting flyter på men man samtidigt letar efter så mycket mer? Var börjar man? Var landar man? Jag vet inte, men jag tror jag måste ta reda på det.

Konsten att återvända

2016-03-12   kl. 09:17:42
norrköping
 
I helgen ska jag åka på en liten universitets-reunion-fest i Norrköping. Äta middag och träffa ett gäng vänner, kanske en utgång på det - bara ett dygn av roligheter liksom. Men ändå har det varit något som skavt när jag tänkt på den här helgen. Jag har inte kunnat sätta fingret på vad, inte förrän igår kväll förstod jag varför.
 
Den senaste gången jag var i Norrköping hade sommaren precis börjat. Men det var den där sommaren som liksom aldrig blev, den som bara regnade bort till en början. Och den sommaren då jag kände mig så olycklig. Det var som att någonting låg i luften och stod ristat i gatornas kullerstenar. Insikten om att allt var annorlunda.
 
Och sen gjorde vi slut en natt och dagen därpå satt jag och grät i en park över en bägare med polkagris- och lakritsglass. Sedan packade jag ihop min rullväska och drog den till stationen. Hoppade på ett tåg mot Stockholm och flydde ett par dagar senare tvärs över jordklotet till Tokyo. Och sedan dess har jag inte återvänt till Norrköping.
 
Mina föräldrar bor en bit utanför stan så när jag var där i julas höll jag mig på landet. Lade pussel och åt julmat och träffade bara släkten. Jag gick inte på de där eländiga kullerstensgatorna, trängdes inte i galleriornas vimmel eller satte ens foten på något av de ställen vi delat tillsammans. Det gick inte, jag ville inte, jag behövde inte. Så jag lät bli.
 
Men nu ska jag alltså återvända. Och den här gången kan jag inte riktigt välja. Jag måste besöka några av våra gamla platser, men jag måste faktiskt inte bli den personen jag var då. För någonting är annorlunda nu. Jag är inte olycklig längre. Det är en ny Julia som kliver av tåget idag. Och jag hoppas att allt går bra. Ni kan väl hoppas det också? Bra, då tar vi oss an den här helgen. Puss.

Ett känslourval från februari

2016-02-28   kl. 23:05:30
skiss
 
Februari. För att vara den kortaste månaden har du känts som den längsta. Du har varit en process. Ett långt och komplicerat test där det gäller att avverka alla känslor, samtidigt som tiden långsamt slingrar sig fram. Så mycket som har rymts inom mig, både bra och dåliga saker. Här är några av känslorna:

Tristess
Den kliande känslan i kroppen. Paniken över att ingenting nytt händer. Det är bara samma gator, samma stad. Som en skiva som snurrar på repeat. Jag ligger i min säng och har bara en tanke ”det måste hända något, nu".

Harmoni
Jag kommer hem från träningen och lagar middagen jag planerat sedan tidigare. Knapprar lugnt på datorn under tiden jag äter. Strax efter tio har jag redan hunnit diska, packa väskan, borstat tänderna och gjort mig redo att sova. ”Är det såhär det känns att ha ordning på allt?” tänker jag. Nästa dag är allt kaos igen.
 
Vårpirr
Det är lördag och solen strålar från en klarblå himmel. Jag öppnar balkongdörren, andas in den klara friska luften. Skjuter fram en stol precis till dörröppningen, hämtar en filt och slår mig ned. Ansiktet vänt mot solen, slutna ögon. En första aning av vår. En känsla jag väntat på sedan oktober.
 
Rädsla
Det är kväll, eller ja, det är nog natt. Jag går hem från tunnelbanan. Tittar snabbt omkring mig – identifierar faror, identifierar trygghet. Människor med hund är alltid bra. Par också, särskilt om det är en tjej och en kille eller två tjejer. Kanske ska tjejen som går själv också åt mitt håll? Jag tänker att vi har en tyst överenskommelse, hon och jag. Vi hjälper varandra. Sedan går jag mitt allra snabbaste med kroppen på helspänn. Vägen längs den halvupplysta gatan, nedför trappan, igenom den lilla parken, korsa vägen, fram med nyckeln och in i porten. Allt är lugnt för den här gången.
 
Eufori
Klockan är halv åtta men vi har redan stått på stolarna och dansat. Bubblet flyter i ådrorna och cigarröken bolmar ut genom kontorets fönster. Jag är omgiven av människor jag älskar och smsen 00:21 betyder ingenting.
 
Besvikelse
Det är inte det faktum att du inte svarat på det långa meddelande jag tog mig tiden att skriva till dig. Det är vetskapen om att du inte ens läst det. Jag vet att det kommit fram, jag vet att du aktivt valt att klicka bort det. Den lilla blå bocken bredvid skvallrar om det. Och det faktum att du inte ens läser, det gör mig bara besviken.
 
Odödlighet
Jag har precis haft mitt första möte med min mentor. Solen skiner på gatan framför mig, Beyoncé spelas i hörlurarna. Inuti mig finns känslan av att kunna ta över världen. Jag är bäst! Jag kan allt! Se upp för här kommer jag!
 
Glädje
Att vakna upp med ett nytt meddelande i inkorgen. Någon har gjort en spellista till mig. 8 spår och 30 minuter, anpassade bara efter mig. Jag ler hela morgonen sen.

Jakten på Moonlight Miles

2016-02-17   kl. 07:24:00
 
Det är en tisdagkväll i februari och jag är på väg hem från tunnelbanan. Ensamma gatlyktor lyser upp vägen framför mig och jag går med försiktiga steg för att inte halka på den hårt pressade snön. I mina hörlurar har jag en spellista jag fått från en vän. "Lyssna på det här", sa han, "jag tror du kommer att gilla det".

Det är en tisdagskväll i februari och jag är på väg hem från tunnelbanan när jag hör Moonlight Mile för första gången. Och jag vet inte om det är tiden, platsen, stämningen eller bara allting, men låten drabbar mig så hårt. Den fyller ett litet tomrum jag inte visste fanns och jag tänker "hur kan jag aldrig ha hört den tidigare?". Fast det kanske det är precis vad jag gjort, bara utan att märka det. Men här och nu är den helt rätt.
 
When the wind blows and the rain feels cold
With a head full of snow
In the window there's a face you know
Don't the nights pass slow
 
Och det slår mig sedan, vilken ynnest det är. Att få gå omkring med så många oupptäcka skatter omkring sig. Med ett enormt arkiv fyllt av låtar, böcker, filmer, konstverk och pjäser redo att utforskas. Världens bästa present. Som den här lilla låten, utgiven 1971, långt före min födelse. Som totalt passerat förbi mig genom alla år – fram tills nu.
 
Efter att ha lyssnat på låten säkert tjugo gånger i rad kan jag inte låta bli att fundera vidare. Vilka saker som skapas idag kommer egentligen upptäckas på nytt av någon om fyrtio år? Är det Kanye Wests The Life Of Pablo-album? Lena Anderssons roman Egenmäktigt förfarande? Eller den animerade filmen Insidan ut? Jag har ingen aning. Jag vet bara att framtida generationer kommer ha ett ännu större arkiv att gräva runt, gå vilse och förälska sig i. Det är nästan så att jag blir avundssjuk på dem, men först ska jag blicka tillbaka lite till i jakten på nya guldkorn. Jag är säker på att jag har fler Moonlight Miles där ute.
 
Oh I'm sleeping under strange strange skies
Just another mad mad day on the road
My dreams is fading down the railway line
I'm just about a moonlight mile down the road

Att våga säga ifrån

2016-01-30   kl. 14:28:09
Bildkälla
 
Det är fredagkväll, klockan är strax före sex och jag kliver på tunnelbanan vid Östermalmstorg. Trött efter en slitig arbetsdag. Runt omkring mig ser jag lätt stressade människor, redo att ta helg. På väg hem till en myskväll i hämtpizzans lovsjungna land.
 
I mina öron spelas Amanda Bergman men snart överröstas hennes vemodiga stämma av en mansröst. ”Är det rätt att de kommer hit och lever på våra pengar?”, ”Utländska pojkar som raggar på våra svenska flickor, usch.”, ”Hur skulle det se ut om vi åkte till deras land och gjorde samma sak?”. Rasistiska kommentarer flödar ur hans mun på löpande band. Vidriga åsikter serverade på väg hem till semifinalen i På spåret. Hela vagnen biter ihop. Ingen säger något.
 
I bröstkorgen bultar mitt hjärta hårt. ”Du har fel!” tänker jag. Vill så gärna öppna munnen, säga ifrån, få honom att tystna. Men jag gör det inte. Jag vågar inte, orkar inte, kan inte. Känner mig så liten i min position som ung, svag tjej. Som en dålig debattör, enbart van att diskutera med sådana som tycker ungefär som jag. Jag förblir tyst och vid nästa hållplats kliver han av. Men orden ekar i mitt huvud länge. Skapar en klump i halsen som är svår att svälja bort.
 
Jag skakar av mig känslan. Samlar vänner i mitt vardagsrum, äter ost och kex, går ut på en bar. Men när jag vaknar morgonen därpå ångrar jag varken den dyra taxiresan hem, meddelandet jag kanske borde svarat annorlunda på eller kvittot på drinkarna. Jag läser om de rasistiska överfall som skett i Stockholmsnatten och hatar mig själv för att jag satt tyst på tunnelbanan.
 
Jag har kanske inte  de bästa argumenten, de starkaste nävarna eller den högsta rösten. Men nästa gång jag hör någon prata så som han gjorde, då måste jag våga. Säga ”nej, du har fel!”. Det räcker nu. Jag måste säga ifrån.

Tjugohundrafemton i ögonblick och platser

2016-01-02   kl. 00:39:49
pampas marina
 
kickbike
 
Pasta Rosso
 
får
 
När vi tog öl och charkuterier med oss ut till Mannes båt. Gled genom Stockholm en av de där tidiga sommarkvällarna, under broarna, genom slussarna. Lade till vid Djurgården och tog en taxi därifrån för att se U21-finalen. Förträngde vardagen, firade guldet på Trädgården och jag insåg att vi skulle göra slut.
 
Kvällarna och nätterna på Häktet. Baren allra längst in. Med den okända ryssen som bjöd alla på cava, om och om igen. Natten då klockan slog över till vintertid, vi vann en extra timme och dansade själva i mörkret. Kvällen då jag var Sveriges sämsta wingman men drack öl med en angenäm främling.
 
Begravningen i Silverdals kapell, den där soliga dagen i juni. Vi hade ätit lunch tillsammans innan, grillad tonfisk. Jag gillade inte den smaken tidigare, än mindre nu. Vi grät bakom solglasögon, kapellet var proppfullt och sången brast i varenda psalm. Du var så hopplöst saknad och är än idag.
 
Dagarna i Tokyo med dålig dygnsrytm och musikvideos på tv:n. 6-pack med isglassar i frysen, en kickbiketur klockan sju på morgonen när vi kommit hem från klubben. Hur jag fick öva på att viska när vi åkte tunnelbana, de magiska regnbågarna och världens bästa ramen.
 
Midsommarfirandet i torpet utanför Nyköping. 20 vänner samlade i en liten stuga mitt ute i ingenstans. Med iskallt väder, regn och en gigantisk fårhage utanför. Fester som aldrig ville ta slut och drinkar i dubbelsängen.
 
När vi satt på Trädgården, högst upp på den där pyramiden av trä. Sommaren hade svept förbi och vi återvänt till stan. Du frågade mig hur semestern varit. "Jag har gjort slut", sa jag. "Jag ska bli pappa", sa du.
 
Helgen i Svedmyra med snöstorm utanför fönstret och förtroliga samtal på köksgolvet. Gråt, skratt och pasta rosso. Två januaridagar inkapslade i en lägenhet. Som vårt egna lilla vakuum.
 
Taxibilar. Alltid taxibilar. Längs gatorna i Göteborg för att se Kleerup spela mitt ute i ingenstans. Längs Stockholms motorvägar med en ständigt ökande volym, ökande hastighet. Nattsvart och lampor som flimrar förbi när vi åker genom tunnlarna.

Monday motivation 27

2015-11-30   kl. 07:03:00
det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är
 
Klockan är 01.38 och jag går Hornsgatan fram. Nej, jag går inte. Jag klampar, tar snabba steg med rasande fötter. Orkar verkligen inte vänta elva minuter på tunnelbanan mot Slussen. Så jag struntar i att jag är själv och det är mörkt. JAG GÅR NU.
 
Handen är hårt knuten i fickan. Jag håller ett fast grepp om telefonen. Förbannar den och dig och allihopa under tiden jag går. Tänker på smsen du skrev och kanske mest de du inte skrev. Du saknar ju konsekvens, konstaterar jag tyst för mig själv.
 
För varje steg jag tar dyker nya situationer och personer upp. I natt är jag arg på allt och alla. De som på något sätt förminskat mig. Hallå, det där meddelandet du skrev förra veckan. Hur tänkte du ens? Fattar du inte att det gjorde ont? Helvete.
 
Och samtalen på baren. Spelet, strategierna, metaforerna. Referenserna till litteraturens förlorade hjältar. Vad hjälper de när klockan är 01.44 och jag fortfarande klampar Hornsgatan fram. Hur lång kan ens en gata vara? Vem byggde den här fucking staden?
 
Jag är förbannad när jag marscherar genom Stockholmsnatten. Vilka tror ni att ni är? Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är. Hör ni det? Akta. Jamen, flytta på dig. Här kommer jag.

13 november

2015-11-14   kl. 13:12:06
13 november
 
Dåden i Paris och runt om i världen. Vad finns att säga? Nyheter som dessa får hjärtat att värka. Samtidigt får vi inte glömma  att det är just sådana här dåd och attacker som gör att människor flyr. Vill komma hit, föras in i säkerhet. Och vad gör vi? Bygger murar, sätter gränser, säger nej. Det är så fel.
 
Jag och en kollega stod och pratade här om dagen. Jag sa: "Vi vet ingenting nu om vad som sker i morgon. Ingenting. Vi lever i en mörk tid och det känns som om allt kan hända." Aldrig hade jag kunnat föreställa mig detta.
 
När jag somnade inatt gjorde jag det med vetskapen om att jag skulle vakna i en mardröm. För det är så vår värld ser ut nu. Men jag tror på hopp, på kärlek och på nya drömmar. Ett enat hjärta mot ondskan. Det måste jag. ♥

Om reklam i bloggar i allmänhet & Natural Cycles i synnerhet

2015-11-02   kl. 17:51:00

Jag älskar bloggvärlden. Hur den för kreativa genier samman, ger plats åt annars dolda intressen och öppnar upp en ny plattform för inspiration och innehåll. Men jag älskar inte hur bloggvärlden jobbar med reklam.

Att bloggare får tjäna pengar på allt det jobb de lägger ner tycker jag är jättebra. Och att använda bloggare som marknadsföringskanal är givetvis supersmart för många företag. Men varje dag ser jag tyvärr exempel som går emot de riktlinjer i marknadsföring som finns. Alltifrån otydlig reklammärkning till utlottningar som bryter mot lotterilagen. Och visst, reglerna kan vara lite krångliga om man är helt ny på området, men generellt kan man tänka så här:

Om det uppstår ett uppdragsförhållande mellan dig som bloggare och ett företag, där du tar emot pengar eller produkter mot att utföra något, och där syftet är att främja avsättningen av eller tillgången till produkter och tjänster eller för att påverka konsumenters beteenden är det marknadsföring och ska i så fall annonsmärkas. Annars klassas det som dold marknadsföring.

Samarbetet ska annonsmärkes med en text där det omedelbart framgår att det är ett samarbete och vem annonsören är; ”Detta är ett samarbete”, ”Detta är en annons” eller allra helst annonsmärkt med annonsörens logga.

Här finns några riktlinjer att tillgå:
Rekommendationer från Sveriges Annonsörer
Better Bloggers guide med tips

……………………………………………………………………………

Det senaste året har ett nytt företag letat sig in på mångas radar: Natural Cycles. Via bloggar och poddar har de intensivt och framgångsrikt marknadsfört sin produkt och det har jag egentligen ingenting emot. Problemet är hur det pratas om produkten och till vilka man riktar sig. Många talar om Natural Cycles som ett ”naturligt preventivmedel” och ett bra alternativ. Självklart förstår jag att det finns de som har problem med att äta hormoner och vill söka andra lösningar, men nu till själva kärnan: Natural Cycles är inte ett godkänt preventivmedel och ska alltså inte marknadsföras som det.

Dessutom finns det en problematik när man har en relativt ung målgrupp (som många bloggar har) och tar sig an denna typ av frågor. Det är en sak att inspirera någon till vilken sorts jeans man ska köpa men när det handlar om saker som har stort inflytande på andra människors hälsa tycker jag att man ska vara extremt försiktig med sina rekommendationer. Godkända preventivmedel skrivs idag ut av barnmorskor med utbildning och expertis bakom sig - inte bloggare med inflytande.

Natural Cycles funkar säkert superbra om man vill optimera sina chanser för att bli gravid, men det betyder inte att man kan använda det omvänt och påstå att man har ett preventivmedel. Inga större studier på produkten har gjorts och de som genomförts har gjorts med syfte att studera den fertila fasen, dvs i omvänt syfte mot preventivmedel.

Den senaste tiden har det pratats mycket om hormoner i sociala medier. Nästan bara de negativa egenskaperna lyfts fram och hormoner målas ofta upp som något farligt och dåligt. De positiva egenskaperna, som skydd mot cancer exempelvis, pratas det däremot sällan om. En ny undersökning visar att antalet aborter hos svenska kvinnor ökar och ligger högst i Västeuropa. Nu är aborter inte farligt ur medicinskt perspektiv och absolut inget jag vill skuldbelägga, men något jag tror man ändå vill undvika i de flesta fall. För faktum är att det är farligare att utsätta sin kropp för en graviditet än att äta godkända preventivmedel med hormoner.

Sättet som Natural Cycles marknadsförs i flera bloggar och poddar tycker jag är både oansvarigt och oetiskt ur marknadsföringssynpunkt och jag tycker det är konstigt att det inte ifrågasatts mer. Självklart ska man få välja det preventivmedel som passar en själv bäst men då tycker jag det ska göras i samråd med någon med kunskap på området, inte en person som talar från sina egna erfarenheter och bjuder på inspiration. Vad tycker ni?

PS. För mer fakta, läs gärna doktor Emma Frans blogginlägg i ämnet


Sökes: lägenhet i Stockholm

2015-10-11   kl. 23:14:45
flytta
 
Vissa blogginlägg avskyr jag att skriva. Det här är tyvärr ett sådant...
 
Idag vaknade jag tidigt för att vara en söndag – utvilad och på gott humör. Jag hade bestämt mig för att storstäda min lägenhet och var redo att sätta igång direkt. För även om det bara är 21 kvadrat så tar det sin lilla tid. Hyllor ska dammtorkas, skåpsdörrar gnuggas, dammsugaren swishas runt och alla golv tvättas med grönsåpa. När jag äntligen var klar och till och med hade avkalkat kaffebryggaren slog jag mig ned framför datorn, öppnade mina meddelanden och möttes av en mycket dålig nyhet. Jag måste flytta. Lägenheten som jag varsamt söndagsstädat och polerat ned till minsta golvlist kommer snart vara ett minne blott...
 
Stockholms bostadmarknad är rent utsagt ett helvete. Ändå har jag lyckats ha hyfsad tur och klarat mig bra varje gång, förhoppningsvis även denna. Att köpa en lägenhet är i nuläget omöjligt för mig. Det spelar ingen roll att jag har fast anställning, bra lön och besparingar på banken när det är närmare en halv miljon i kontantinsats som krävs och bostadsmarknaden skenar värre än någonsin. Så i väntan på fler dagar i bostadskön och ännu fler tusenlappar på sparkontot är det andrahandskontrakt som gäller.  
 
I december måste jag flytta ut ur min nuvarande lägenhet och då behöver jag ett nytt ställe att ställa mina saker på. Helst en etta eller möjligtvis en liten tvåa till och med. Centralt belägen eller längre ut på någon av tunnelbanans linjer, det spelar ingen större roll.
 
Som hyresgäst är jag en utmärkt person, rent av exemplarisk om jag får säga det själv. Jag har sedan 2013 fast anställning som copywriter på en reklambyrå i centrala Stockholm och betalar min hyra på pricken den 25:e. Jag röker inte, har inga husdjur och min inredningsstil är modern, uttänkt, skandinavisk… ja, riktigt fin faktiskt. Vill du ha intyg på allt detta (utöver bilderna i bloggen) ställer mina tidigare hyresvärdar gärna upp som referenser.
 
Lägenheten jag flyttar in i kan vara helt, delvis eller inte alls möblerad, på den punkten är jag rätt flexibel. Men jag bor gärna på samma ställe i minst 6 månader och jag delar helst inte lägenhet med någon jag inte känner. I övrigt finns varken krav på balkong i söderläge eller lyxiga bubbelbad.
 
Så… Ska du finna dig själv i Asien och behöver någon som kan hålla ditt kylskåp vid liv? Vill du testa att bo ihop med den du är kär i? Äger du världens bästa lägenhet som bara står tom och väntar på mig? Hör av dig! Skicka ett mail till prickbloggen[@]hotmail.com så är jag dig förevigt tacksam!
 
Snabbsummering:
Sökes: 1:a eller 2:a i Stockholm
Område: Spelar ingen större roll men centralt är ett plus
Inflytt: Början eller mitten av december
Max-hyra: 8000 kr
Tillgänglig: Helst 6 månader eller längre

Ett kilo parmigiano-reggiano

2015-10-09   kl. 08:01:53
parmigiano reggiano
 
Vårt uppbrott var aldrig särskilt jobbigt. Klart att det var sorgligt, men allt det där praktiska, det hade vi redan överstökat. Efter månader, ja flera år, av distansförhållande hade vi redan varsin lägenhet fylld med egna saker. Ingen gemensam bostad att hyra ut, inga möbler att dela lika på, inga prylar att ta hand om. Den där julidagen när vi väl bestämt oss för att avsluta vårt förhållande fanns det i alla fall inga materiella hinder. Jag stängde bara locket på min gröna resväska och rullade den mot stationen.
 
Väl tillbaka i Stockholm väntade tårfyllda, sorgliga dagar. Orkeslösheten stod som ett faktum och matlusten var som bortblåst. Så när jag väl bemödade mig att öppna kylen efter några dagar hade jag lyckats förtränga det som fanns där i. Osten. Den jag fått av dig. Nästan ett kilo parmigiano-reggiano, direktimporterad från Italien. Någon expert på förhållanden och uppbrott är jag knappast, men ost däremot, för det bultar mitt hjärta mycket hårt. Och visst vet jag att ett kilo fin parmesanost, det gör man sig inte av med hur som helst.
 
Så långsamt har det sista spåret av vårt förhållande suddats ut. Rivits ned i portioner med pasta carbonara, blandats i stora kastruller med trattkantarellrisotto och strötts över mustiga bolognese-såser som kokat i timmar. Bit för bit har förhöjt mina maträtter, tagit smakerna till nya höjder och räddat tråkiga vardagskvällar. Under en middag i goda vänners lag kallade jag den skämtsamt för skilsmässo-osten. Kanske var det mest för att locka fram ett skratt, men det fanns något fint med det. Jag gillade den tanken, hur du fortfarande var en liten del av allt gott.
 
Att äta upp ett kilo parmigiano-reggiano tar tid. Att lämna långa förhållanden bakom sig likaså. Igår rev jag ned det sista av osten över en krämig pastarätt. Den smakade himmelskt. Och visst, jag är inte en sådan person som tror på tecken, särskilt inte sådana som yttrar sig i ostform. Men på något sätt känns det som jag äntrat en ny del av livet. Med tacksamhet för det som varit och med ögon öppna för vad som väntar. I mitt kylskåp finns plats för nya delikatesser, vi får se vad det fylls med härnäst.
 
Och hörrni, de som säger att mat och kärlek inte hör ihop, de har inte förstått någonting.

Tidigare inlägg
Nyare inlägg
RSS 2.0