Monday motivation 27

2015-11-30   kl. 07:03:00
det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är
 
Klockan är 01.38 och jag går Hornsgatan fram. Nej, jag går inte. Jag klampar, tar snabba steg med rasande fötter. Orkar verkligen inte vänta elva minuter på tunnelbanan mot Slussen. Så jag struntar i att jag är själv och det är mörkt. JAG GÅR NU.
 
Handen är hårt knuten i fickan. Jag håller ett fast grepp om telefonen. Förbannar den och dig och allihopa under tiden jag går. Tänker på smsen du skrev och kanske mest de du inte skrev. Du saknar ju konsekvens, konstaterar jag tyst för mig själv.
 
För varje steg jag tar dyker nya situationer och personer upp. I natt är jag arg på allt och alla. De som på något sätt förminskat mig. Hallå, det där meddelandet du skrev förra veckan. Hur tänkte du ens? Fattar du inte att det gjorde ont? Helvete.
 
Och samtalen på baren. Spelet, strategierna, metaforerna. Referenserna till litteraturens förlorade hjältar. Vad hjälper de när klockan är 01.44 och jag fortfarande klampar Hornsgatan fram. Hur lång kan ens en gata vara? Vem byggde den här fucking staden?
 
Jag är förbannad när jag marscherar genom Stockholmsnatten. Vilka tror ni att ni är? Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är. Hör ni det? Akta. Jamen, flytta på dig. Här kommer jag.

13 november

2015-11-14   kl. 13:12:06
13 november
 
Dåden i Paris och runt om i världen. Vad finns att säga? Nyheter som dessa får hjärtat att värka. Samtidigt får vi inte glömma  att det är just sådana här dåd och attacker som gör att människor flyr. Vill komma hit, föras in i säkerhet. Och vad gör vi? Bygger murar, sätter gränser, säger nej. Det är så fel.
 
Jag och en kollega stod och pratade här om dagen. Jag sa: "Vi vet ingenting nu om vad som sker i morgon. Ingenting. Vi lever i en mörk tid och det känns som om allt kan hända." Aldrig hade jag kunnat föreställa mig detta.
 
När jag somnade inatt gjorde jag det med vetskapen om att jag skulle vakna i en mardröm. För det är så vår värld ser ut nu. Men jag tror på hopp, på kärlek och på nya drömmar. Ett enat hjärta mot ondskan. Det måste jag. ♥

Om reklam i bloggar i allmänhet & Natural Cycles i synnerhet

2015-11-02   kl. 17:51:00

Jag älskar bloggvärlden. Hur den för kreativa genier samman, ger plats åt annars dolda intressen och öppnar upp en ny plattform för inspiration och innehåll. Men jag älskar inte hur bloggvärlden jobbar med reklam.

Att bloggare får tjäna pengar på allt det jobb de lägger ner tycker jag är jättebra. Och att använda bloggare som marknadsföringskanal är givetvis supersmart för många företag. Men varje dag ser jag tyvärr exempel som går emot de riktlinjer i marknadsföring som finns. Alltifrån otydlig reklammärkning till utlottningar som bryter mot lotterilagen. Och visst, reglerna kan vara lite krångliga om man är helt ny på området, men generellt kan man tänka så här:

Om det uppstår ett uppdragsförhållande mellan dig som bloggare och ett företag, där du tar emot pengar eller produkter mot att utföra något, och där syftet är att främja avsättningen av eller tillgången till produkter och tjänster eller för att påverka konsumenters beteenden är det marknadsföring och ska i så fall annonsmärkas. Annars klassas det som dold marknadsföring.

Samarbetet ska annonsmärkes med en text där det omedelbart framgår att det är ett samarbete och vem annonsören är; ”Detta är ett samarbete”, ”Detta är en annons” eller allra helst annonsmärkt med annonsörens logga.

Här finns några riktlinjer att tillgå:
Rekommendationer från Sveriges Annonsörer
Better Bloggers guide med tips

……………………………………………………………………………

Det senaste året har ett nytt företag letat sig in på mångas radar: Natural Cycles. Via bloggar och poddar har de intensivt och framgångsrikt marknadsfört sin produkt och det har jag egentligen ingenting emot. Problemet är hur det pratas om produkten och till vilka man riktar sig. Många talar om Natural Cycles som ett ”naturligt preventivmedel” och ett bra alternativ. Självklart förstår jag att det finns de som har problem med att äta hormoner och vill söka andra lösningar, men nu till själva kärnan: Natural Cycles är inte ett godkänt preventivmedel och ska alltså inte marknadsföras som det.

Dessutom finns det en problematik när man har en relativt ung målgrupp (som många bloggar har) och tar sig an denna typ av frågor. Det är en sak att inspirera någon till vilken sorts jeans man ska köpa men när det handlar om saker som har stort inflytande på andra människors hälsa tycker jag att man ska vara extremt försiktig med sina rekommendationer. Godkända preventivmedel skrivs idag ut av barnmorskor med utbildning och expertis bakom sig - inte bloggare med inflytande.

Natural Cycles funkar säkert superbra om man vill optimera sina chanser för att bli gravid, men det betyder inte att man kan använda det omvänt och påstå att man har ett preventivmedel. Inga större studier på produkten har gjorts och de som genomförts har gjorts med syfte att studera den fertila fasen, dvs i omvänt syfte mot preventivmedel.

Den senaste tiden har det pratats mycket om hormoner i sociala medier. Nästan bara de negativa egenskaperna lyfts fram och hormoner målas ofta upp som något farligt och dåligt. De positiva egenskaperna, som skydd mot cancer exempelvis, pratas det däremot sällan om. En ny undersökning visar att antalet aborter hos svenska kvinnor ökar och ligger högst i Västeuropa. Nu är aborter inte farligt ur medicinskt perspektiv och absolut inget jag vill skuldbelägga, men något jag tror man ändå vill undvika i de flesta fall. För faktum är att det är farligare att utsätta sin kropp för en graviditet än att äta godkända preventivmedel med hormoner.

Sättet som Natural Cycles marknadsförs i flera bloggar och poddar tycker jag är både oansvarigt och oetiskt ur marknadsföringssynpunkt och jag tycker det är konstigt att det inte ifrågasatts mer. Självklart ska man få välja det preventivmedel som passar en själv bäst men då tycker jag det ska göras i samråd med någon med kunskap på området, inte en person som talar från sina egna erfarenheter och bjuder på inspiration. Vad tycker ni?

PS. För mer fakta, läs gärna doktor Emma Frans blogginlägg i ämnet


Sökes: lägenhet i Stockholm

2015-10-11   kl. 23:14:45
flytta
 
Vissa blogginlägg avskyr jag att skriva. Det här är tyvärr ett sådant...
 
Idag vaknade jag tidigt för att vara en söndag – utvilad och på gott humör. Jag hade bestämt mig för att storstäda min lägenhet och var redo att sätta igång direkt. För även om det bara är 21 kvadrat så tar det sin lilla tid. Hyllor ska dammtorkas, skåpsdörrar gnuggas, dammsugaren swishas runt och alla golv tvättas med grönsåpa. När jag äntligen var klar och till och med hade avkalkat kaffebryggaren slog jag mig ned framför datorn, öppnade mina meddelanden och möttes av en mycket dålig nyhet. Jag måste flytta. Lägenheten som jag varsamt söndagsstädat och polerat ned till minsta golvlist kommer snart vara ett minne blott...
 
Stockholms bostadmarknad är rent utsagt ett helvete. Ändå har jag lyckats ha hyfsad tur och klarat mig bra varje gång, förhoppningsvis även denna. Att köpa en lägenhet är i nuläget omöjligt för mig. Det spelar ingen roll att jag har fast anställning, bra lön och besparingar på banken när det är närmare en halv miljon i kontantinsats som krävs och bostadsmarknaden skenar värre än någonsin. Så i väntan på fler dagar i bostadskön och ännu fler tusenlappar på sparkontot är det andrahandskontrakt som gäller.  
 
I december måste jag flytta ut ur min nuvarande lägenhet och då behöver jag ett nytt ställe att ställa mina saker på. Helst en etta eller möjligtvis en liten tvåa till och med. Centralt belägen eller längre ut på någon av tunnelbanans linjer, det spelar ingen större roll.
 
Som hyresgäst är jag en utmärkt person, rent av exemplarisk om jag får säga det själv. Jag har sedan 2013 fast anställning som copywriter på en reklambyrå i centrala Stockholm och betalar min hyra på pricken den 25:e. Jag röker inte, har inga husdjur och min inredningsstil är modern, uttänkt, skandinavisk… ja, riktigt fin faktiskt. Vill du ha intyg på allt detta (utöver bilderna i bloggen) ställer mina tidigare hyresvärdar gärna upp som referenser.
 
Lägenheten jag flyttar in i kan vara helt, delvis eller inte alls möblerad, på den punkten är jag rätt flexibel. Men jag bor gärna på samma ställe i minst 6 månader och jag delar helst inte lägenhet med någon jag inte känner. I övrigt finns varken krav på balkong i söderläge eller lyxiga bubbelbad.
 
Så… Ska du finna dig själv i Asien och behöver någon som kan hålla ditt kylskåp vid liv? Vill du testa att bo ihop med den du är kär i? Äger du världens bästa lägenhet som bara står tom och väntar på mig? Hör av dig! Skicka ett mail till prickbloggen[@]hotmail.com så är jag dig förevigt tacksam!
 
Snabbsummering:
Sökes: 1:a eller 2:a i Stockholm
Område: Spelar ingen större roll men centralt är ett plus
Inflytt: Början eller mitten av december
Max-hyra: 8000 kr
Tillgänglig: Helst 6 månader eller längre

Ett kilo parmigiano-reggiano

2015-10-09   kl. 08:01:53
parmigiano reggiano
 
Vårt uppbrott var aldrig särskilt jobbigt. Klart att det var sorgligt, men allt det där praktiska, det hade vi redan överstökat. Efter månader, ja flera år, av distansförhållande hade vi redan varsin lägenhet fylld med egna saker. Ingen gemensam bostad att hyra ut, inga möbler att dela lika på, inga prylar att ta hand om. Den där julidagen när vi väl bestämt oss för att avsluta vårt förhållande fanns det i alla fall inga materiella hinder. Jag stängde bara locket på min gröna resväska och rullade den mot stationen.
 
Väl tillbaka i Stockholm väntade tårfyllda, sorgliga dagar. Orkeslösheten stod som ett faktum och matlusten var som bortblåst. Så när jag väl bemödade mig att öppna kylen efter några dagar hade jag lyckats förtränga det som fanns där i. Osten. Den jag fått av dig. Nästan ett kilo parmigiano-reggiano, direktimporterad från Italien. Någon expert på förhållanden och uppbrott är jag knappast, men ost däremot, för det bultar mitt hjärta mycket hårt. Och visst vet jag att ett kilo fin parmesanost, det gör man sig inte av med hur som helst.
 
Så långsamt har det sista spåret av vårt förhållande suddats ut. Rivits ned i portioner med pasta carbonara, blandats i stora kastruller med trattkantarellrisotto och strötts över mustiga bolognese-såser som kokat i timmar. Bit för bit har förhöjt mina maträtter, tagit smakerna till nya höjder och räddat tråkiga vardagskvällar. Under en middag i goda vänners lag kallade jag den skämtsamt för skilsmässo-osten. Kanske var det mest för att locka fram ett skratt, men det fanns något fint med det. Jag gillade den tanken, hur du fortfarande var en liten del av allt gott.
 
Att äta upp ett kilo parmigiano-reggiano tar tid. Att lämna långa förhållanden bakom sig likaså. Igår rev jag ned det sista av osten över en krämig pastarätt. Den smakade himmelskt. Och visst, jag är inte en sådan person som tror på tecken, särskilt inte sådana som yttrar sig i ostform. Men på något sätt känns det som jag äntrat en ny del av livet. Med tacksamhet för det som varit och med ögon öppna för vad som väntar. I mitt kylskåp finns plats för nya delikatesser, vi får se vad det fylls med härnäst.
 
Och hörrni, de som säger att mat och kärlek inte hör ihop, de har inte förstått någonting.

Septemberkänslor och Pasta Alfredo

2015-09-19   kl. 17:14:18
Pasta Alfredo
 
Det är något med mig och september. Vi kommer liksom inte överens. Varje år – samma sak. Hjärtat som pickar hårdare, oron som fladdrar ut i minsta ven, en olust som bosätter sig i bröstet. Det är inte riktigt något som är fel, men det är nånting som skaver. En känsla omöjlig att sätta fingret på.
 
Så igår hade jag bestämt mig för att bara ha en lugn kväll hemma. Bli frisk från förkylning och öroninflammation, koppla av och vara själv. Inte ensam, men själv. Det tog emot lite först. Den senaste tiden har jag varit extremt sällskapssjuk, velat hitta på saker varje helg och ledig kväll, alltid haft ett sting av fomo (fear of missing out). Men så bestämde jag mig.
 
Jag kom hem från jobbet, gick till affären och handlade. Tog en lång varm dusch, hoppade i min morgonrock. Lagade en Pasta Alfredo med orimligt mycket parmesan. Hällde upp ett glas vin, slog på september-spellistan i högtalarna. Åt, njöt och mådde bra. Kände mig stark, lugn och glad. Som en superklyschig rom-com, men på riktigt. Jag bara gjorde upp med september där och då.
 
Och sen har resten av helgen bara flutit på i samma anda. Lugna varma nätter. Våffelfrukost med kaffe. Fika med förtroliga samtal. Lördagsgodis och nagellack. Tupplur och bloggläsande. Allt bra jag tycker om. Och nu ska jag snart på kräftskiva och för första gången har kräftorna hunnit tina i tid. Bara en sån sak. Jag vet inte om det är pastarätten eller något annat, men jag mår strålande idag. Här får ni receptet – den är himmelsk, jag lovar.
 
Pasta Alfredo
 
Till fyra portioner behöver du:
150 gram parmesanost
1 dl valnötter
1 dl pinjenötter
1 tsk salt
100 g smör
2 vitlöksklyftor
2 dl vispgrädde
svartpeppar
pasta

Gör så här:
Koka upp saltat vatten till pastan. Mixa ost, nötter, smör, salt och vitlök till en smet. Vispa grädden löst och vänd ner i ost-och nötblandningen. Koka pastan al dente och blanda ihop. Riv parmesan över alltsamman och smaka av med salt och svartpeppar.

Hela världen brinner

2015-09-03   kl. 00:33:00
hela världen brinner
 
Det är onsdagskväll, nästan natt. Jag har kommit hem från en liten konsert på Södra Teatern. Ögonen är trötta och jag vet att jag borde gå och lägga mig strax. Men så fastnar blicken i Twitter-flödet och jag scrollar bland åsikter och känslostormar. Som ett lager över allt ligger en ton av hopplöshet. För ute i världen brinner det. Båtar sjunker, barn drunknar, lastbilar fylls, folk kvävs och murarna höjs.
 
Och här sitter jag. I ett varmt hem, trygg och ombonad, i takt med att uppdatera min blogg. Det är dags för ännu ett härligt inlägg om den goda mat jag äter, kläderna jag köper och resorna jag gör. Men plötsligt går det inte. Det känns så förbannat äckligt. För vem är jag att blunda för vad som händer i världen. Jag är bara priviligerad, ett lyckosamt barn som föddes i rätt land vid rätt tidpunkt och det ska jag vara tacksam för.
 
Ute i världen blåser oroliga stormar. I Sverige förs en debatt som blir allt mer obehaglig för var dag som går. Vad hände med mänsklighet? Vad hände med liv? Sen när räknar vi människor i volymer? Barn som dör ska inte vara siffror på papper. Folk som kommer hit ska inte vara kostnader i kalkyler. Nu handlar det om att rädda liv. Att hjälpas åt och att motarbeta en katastrof.
 
Den här bloggen är inte särskilt stor, men jag vet att ni är ett gäng som läser. Idag vill jag att vi hjälps åt för att göra den här världen lite, lite bättre. Du kan inte göra allt, men du kan göra något. Rensa ut och skänk kläder, swisha en slant, skriv under för att inga barn ska dö på Medelhavet, prata med din omgivning och uppmana dem att göra vad de kan. Det är dags nu.
 
Några länkar till hjälporganisationer om du vill hjälpa till:
Skriv på - inget barn ska dö på Medelhavet! (Rädda Barnen)
Vi gör vad vi kan - insamling till flyktingar på Lesbos 2015
UNCHR - FN:s flyktingorgan
Stöd katastrofhjälpen (Röda Korset)
Swisha valfritt belopp till 9019506, skriv FLYKT som meddelande (Radiohjälpen)

Sommaren är slut. Vi är slut. Allt är slut.

2015-08-02   kl. 20:45:08
Den tolfte juli gjorde jag och Filip slut. Samma dag öppnade jag en ny antecknings-sida i min telefon. Där har jag skrivit ner allt som känns - tankar från ett ensamt flygplan på väg bort från allt och aviga känslor i ett solgassande Sicilien. Här är ett utdrag från min sorgligaste sommar. Tack för att ni finns här och läser. ♥
 
slut 1
 
slut 2
 
slut 4
 
slut 18
 
slut 3
 
slut 5
 
slut 6
 
slut 14
 
slut 15
slut 7
 
slut 19
 
slut 8
 
slut 11
 
slut 13
 
slut 16
 
slut 12
 
slut 17
 
slut 10
 
slut 20

Fri till slut

2015-06-09   kl. 09:08:33
fri till slut Är det inte konstigt ändå. Livet. Hur man ena stunden går på bröllop och firar kärleken för att bara några dagar senare sitta på en begravning och gråta. Som om det vore dess förbannade uppgift att ständigt hålla en i schack. En evig påminnelse om att liv och död, glädje och sorg, kärlek och hat, fungerar som motpoler och alltid måste finnas.
 
Idag tar jag farväl av en vän och kollega. En människa vars liv tog slut alldeles för tidigt. Min första tanke var: "jag går inte". Som om döden gick att undvika genom att sitta kvar på kontoret och arbeta. Att så länge jag inte låtsades om den så skulle det aldrig ha hänt. Så är det självklart inte och idag möter jag den. Med sorg i blicken och tungt hjärta.
 
Det är en av de vackraste junidagarna på länge. Skolavslutningsklädda barn möter mig på tunnelbanan. Den sista doften av syren bor i luften. Jag är klädd i svart. Och du är fri till slut.

Sena kvällar i maj

2015-05-28   kl. 00:18:43
maj
 
Det ligger en tung syrendoft i luften. Vi är i slutet av maj och fastän klockan är elva har himlen ännu inte mörknat helt. Tiden står och stampar mellan vår och försommar, redo att brista ut i full blom när som helst. ”Förresten, vad är det med syrendoftande majkvällar som är så fint att man nästan blir vemodig?” skriver jag till Filip. ”Kanske att de varar så kort…”
 
Och ja, det är något med den här tiden på året. De sista veckorna i maj blir alltid en blandning av vemod och hopp. Nog för att de så starkt präglas av avslut och framtid. Skolavslutningen i nian med hallonrosa finklänning och betygen i gräddvitt kuvert. Redo för gymnasiet, en ny skola och att faktiskt vara stor. Studenten 2009 på skrikande flak genom stan och hatten högt upp i luften. Den ljusnande framtid var vår och nu började väl livet på riktigt ändå? Kandidatexamen tre år senare med sextio sidor uppsats i ena handen och en sambo i den andra. Plötsligt vuxen med en insikt om att tiden bara passerat.
 
I år väntar ingen examen i mitt liv. Inga svindlande steg åt nya håll och inga tårdrypande farväl. Ändå sitter jag här, en sen kväll i maj, med en blandning av vemod och hopp i bröstet. Syrendoftande skymningar tycks drabba mig ständigt, år efter år. Som en påminnelse om att livet bara är en kombination av avslut och framtid. Och var jag befinner mig precis nu, det återstår att se. Men en sak är säker: den ljusnande framtid är vår.

Att springa Tough Viking

2015-05-24   kl. 23:39:16
På er efterfrågan tänkte jag berätta lite om hur det var att springa Tough Viking! Det är ju ett ganska annorlunda lopp och en del grejer är svåra att förklara, men jag ska göra så gott jag kan.
 
Det finns ett gäng olika Tough Viking-lopp och det jag sprang gick av stapeln i Hagaparken. Totalt var banan 8 km lång och innehöll 20 olika hinder. Alltifrån att springa igenom ett amerikanskt fotbollslag som stod redo att slå omkull en till att simma ut till en kustjägarbåt i den 8-gradiga Brunnsviken… På bilden här kan ni se de flesta av hindren och i filmen från loppet ser man ännu lite mer.
 
tough viking
 
 
För att det inte ska bli världens längsta roman tänkte jag punkta upp min upplevelse lite:
 
Loppet verkligen en teamgrej för mig. Jag sprang ju tillsammans med några kollegor från jobbet och utan dem hade jag aldrig gjort det. Vi tog oss igenom hela banan tillsammans, väntade in varandra, hjälptes åt att komma över hinder och peppade att köra på. Jag hade inte klarat det här själv, då hade jag garanterat gett upp efter tio minuter…
 
Jag klarade inte alla hinder. Många frågade mig efteråt om jag fixade alla moment på banan och nej, det gör långt ifrån alla och således inte jag heller. Exempelvis hindret där man ska klättra upp i ett rep och ringa i en klocka högst upp, det kräver ganska mycket styrka och teknik. Men är det saker man inte klarar får man göra straffarmhävningar/burpees som funktionärerna delar ut åt en, så det går inte att fuska sig igenom och på så sätt vinna. Självklart hade jag ju velat fixa alla hinder utan att trilla ner och så, men då hade jag behövt träna mycket, mycket mer! Nu slutade det väl med drygt 100 olika armhävningar istället, hehe. Mitt mål var hela tiden att ta mig igenom banan, inte springa på någon rekordtid eller så.
 
tough viking
 
Det var en riktig utmaning, både fysiskt och psykiskt. Som person är jag verkligen ingen äventyrare, jag är ganska feg när det kommer till sådant. Att hoppa från hopptorn, stå på händer och bada i kallt vatten är saker som jag gärna undviker. Nu fick jag verkligen utmana mina rädslor och våga släppa taget - något som faktiskt var väldigt lärorikt och stärkande. För jag kan ju klättra upp på en 10 meter hög ramp och glida ner rakt i iskallt vatten, även om det är läskigt.
 
Stämningen på området var peppad. Mycket publik på plats, uppmuntrande och snälla loppdeltagare och bra funktionärer gjorde att loppet kändes lite som en folkfest. Om än en mycket lerig och tuff sådan. Jag är också evigt tacksam för att solen sken på oss, det hjälpte när man klev upp ur isvaken och skulle springa vidare.
 
Man kan tyvärr skada sig… Ja, är det väl oundvikligt att nämna det faktum att jag slog i huvudet på ett av hindren och fick en lätt hjärnskakning. I ett sådant här lopp är det givet att vissa skador inträffar och man får ju hela tiden ta ansvar för att känna efter hur man mår. Nu kände jag inte av min skada ordentligt förrän efteråt så jag körde ju på och fullföljde loppet, men hade jag velat bryta fanns det gott om funktionärer på plats och även sjukvårdare inom räckhåll.
 
tough viking
 
Vill jag göra det igen? Just nu, nej! Mest för att nästa lopp i Stockholm är nästan dubbelt så långt (15 km) och det känns lite väl tufft. Och för att även om jag gillar utmaningen, känslan efteråt och är stolt över att jag tog mig igenom så är den här typen av lopp inte riktigt min grej. Att ha gjort det känns grymt men nästa utmaning får nog bli något helt annat! Är ni sugna på att köra så tycker jag ändå att ni ska satsa. Teama ihop er i ett bra lag, träna tillsammans och ge järnet!

Hur jag lyckades tacka ja till Tough Viking

2015-05-05   kl. 22:10:11
 
På lördag ska jag springa Tough Viking i Hagaparken. Det är en åtta kilometer lång hinderbana. Med isvak, gyttja, höga ramper och ett elhinder på 10 000 volt. För att bara nämna några saker... En del av mig är livrädd. En annan undrar hur sjutton jag lyckades tacka ja till detta. En tredje är lite, lite nyfiken på hur det ska bli.
 
Som tur är har jag tre kollegor med mig och ja, allting är ju egentligen deras förtjänst, eller fel, beroende på hur man ser det. En copywriter på byrån där jag jobbar slutade nämligen hos oss i mars vilket betydde att jag fick gå in och ta över ett par av hans kunder. En av dem var Reebok, som förutom att göra väldigt roliga kampanjer också är huvudsponsor till... just det. Tough Viking.
 
Så någon gång där i början av mars sitter vi i ett mötesrum. Jag träffar min nya kund för första gången och är självfallet mån om att göra ett gott intryck som efterträdare till min omtyckte kollega. Plötsligt hör jag hur diskussionen kring nästa kampanj avbryts med en fråga: ”Ni kommer väl ha med ett lag i Tough Viking i år?”.
 
”Ja!” jublar mina vältränade och vansinniga jobbarkompisar kring mötesbordet. Följt av en paus. Allas blickar på mig och så yttras kommentaren jag fasat inför: ”Julia, du ska väl vara med?”. Ett par sekunder av tystnad. I mitt huvud finns bara en tanke: Gör. Ett. Gott. Intryck. Så plötsligt hör jag mig själv säga ”ja”, eller inte bara ja, ett hurtigt ”självklart!” slinker till och med ut ur min mun.
 
Och nu sitter jag här. Fyra dagar kvar till loppet. De senaste veckorna har jag tränat mer än någonsin. Och ändå känner jag mig väldigt långt ifrån att vara någon viking. Jag fasar inför det kalla vattnet i isvaken och jag längtar redan nu till duschen efteråt. Ja, efteråt. För jag tänker klara det. Om jag så får släpa mig runt på knä. Med darrande armar. Och lera upp till hakan. Lova att ni hejar på mig så lovar jag att genast byta taktik för att göra goda intryck. Okej? Snart gäller det. Jag är redo. Så redo jag kan bli.

Att tänka som en bloggare

2015-03-19   kl. 23:21:27
Idag när jag skulle skapa detta inlägg insåg jag hur jag utvecklat ett lite annorlunda sätt att tänka de senaste åren. Vissa skulle kanske hävda att jag är mer eller mindre bloggskadad, själv skulle jag snarare vilja säga... starkt präglad. För allting började med att jag ville göra ett inlägg om mina nya sneakers (← bara den där tanken är ju fullkomligt obegriplig för någon som själv inte bloggar), så efter jag kommit hem från jobbet och ätit min middag började jag fundera på hur jag skulle lägga upp inlägget. Att ha bilder kändes ju ganska givet och med tanke på att solen gått ner för ett par timmar sedan var jag tvungen att fota inomhus (alltid lite av en utmaning med glödlampssken). Så jag snörade på mig skorna och bestämde mig för att testa lite olika bildidéer och se vad som blev bäst. Resultatet... en ofrivillig visualisering i Att tänka som en bloggare - hur jag (och säkerligen många andra bloggare) håller på.
 
Reebok Classics
 
Reebok Classics
 
Alternativ 1 - stilleben
En klassisk bloggbild, ganska rakt på och illustrerande till inlägget. Men för att göra bilden till något extra ställer du in en eller flera extrasaker. En grön växt, en sax, ett äpple, en papperspåse, en katt... Nästan allting funkar så länge det adderar någon sorts spänning i bilden. Själv slängde jag in en shoppingpåse från & Others Stories som stod inom lämpligt avstånd. Kanske i enklaste laget men jag skyller på att jag hade bråttom att testa nästa idé, nämligen...
 
 
Alternativ 2 - gif
En rörlig bild beståendes av flera ihopsatta bilder, en så kallad gif, är ett lite krångligare tillvägagångssätt att pynta sitt blogginlägg. Men här har du verkligen chansen att visa både din spexiga sida och självklart dina tech-kunskaper (för ja, man får bonuspoäng om man sätter ihop gif:en själv i Photoshop och inte använder någon ful gif-tjänst). En ligthversion av den superkrävande bloggfilmen som jag inte tänker ge mig på i detta inlägg. För nu, över till den tredje idén...
 
Reebok Classics
 
Reebok Classics
 
Alternativ 3 - hitta nya vinklar
Så okej, ditt stilleben blev kanske inte helt hundra och gif:en får du inte till. Då återstår bara en sak att göra - hitta en ny vinkel. Och när du ser dig omkring inser du att den där vita väggen du har framför dig nog skulle kunna fungera bra som bakgrund. Vad gör du? Jo, du lägger dig såklart ned på golvet, hasar upp benen mot väggen (tackar dig själv för att du har nya sneakers som inte smutsar ned) och börjar knäppa av lite bilder. Inte så tokigt! Bilderna alltså, om någon skulle se dig krälandes där på golvet skulle de tänka att du var just det... Men det är ju lite charmen av bloggandet också. De ständiga utmaningarna, den eviga jakten på en bra bild och alla konstiga vinklar man tvingas stå i.
 
Reebok Classics
Och om någon skulle undra kring det som inlägget från början skulle handla om, så är mina nya sneakers ett par Reebok Classics. I modellen Ex-O-Fit Low närmare bestämt. Kritvita och supermjuka och perfekta att möta våren i. Men nya sneakers i all ära, det andra är ju nästan roligare att prata om! Vem vet, kanske blir det en hel inläggserie med fler delar om någon mer skulle vara nyfiken på vad som händer där bakom datorn och kameran och i mitt bloggpräglade huvud?

Vad jag tänker på när någon frågar om jag sett Boyhood

2015-03-16   kl. 23:27:23

Någon frågar om jag sett Boyhood.
- Ja, svarar jag.
- Fin film.
- Ja, verkligen!
- Fast den är lång. Visst är den över tre timmar?
- Jo, precis. Jag nickar och håller med.

Den är lång. Så lång att när vi kliver ut ur biosalongen den där söndagen i oktober, då har förmiddagen övergått till eftermiddag. Och på min telefon finns tre missade samtal och två sms. Alla från mamma. ”Om du vill träffa morfar måste det nog ske snart”. Meningen etsar sig fast. Motvilligt förstår jag vad jag måste göra.

Utan att riktigt förklara vänder jag mig till Filip och gråter med ansiktet mot hans stickade tröja. Mina vänner frågar hur det är och jag säger att jag måste åka. Att jag måste hinna säga hejdå. Det är det enda som räknas. Och sen går allting snabbt.

Filip kör mig. Fastän det är 20 mil mellan Stockholm och Linköping och jag kollar efter tågbiljetter. Så vi åker längs E4:an med musiken på låg volym och mina snyftningar däremellan. Det är höst på riktigt nu. Solen kämpar sig genom det gråa molntäcket gång på gång och kastar långa glittrande strålar mot oss. Träden är gröna, gula, röda och det är inte bara jag som står i brand. Kanske är det ett tecken.

Det är svårt att hitta på universitetssjukhuset. Så många långa korridorer, avdelningar med namn jag inte förstår och varje hus har en egen bokstav. Men jag är glad att jag inte hittar här. Det ska inte bli en vana.

Vi samlas vid din säng. Du är där men ändå inte. För någonting i dig har redan bestämt sig och i mina tankar spelar du redan jazz i himlen. Jag stryker din hand. Den som brukade svepa så lätt över pianots tangenter, fastän du hävdade att du aldrig lärt dig på riktigt. Men du kunde, det har jag alltid hört.

Och sen viskar jag ett sista hejdå. Vi sätter oss i bilen igen, åker de 20 milen tillbaka till Stockholm. Mörkret har fallit, solen har bytts ut mot regn och tårarna är nästan slut. Nästa dag är du borta på riktigt. Tur att jag hann.

Det är vad jag tänker på när någon frågar om jag sett Boyhood. Jag tänker inte på filmen, jag tänker på dig. Alltid dig.


Två år i Stockholm

2015-02-10   kl. 22:19:22
Det är två år sedan jag flyttade till Stockholm. 730 dagar sedan jag lade ner mitt liv i bruna kartonger av wellpapp och öppnade dem i en ny stad. Sedan dess har jag flyttat två gånger till. Varje gång till en ny stadsdel, till nya kvarter och omgivningar.
 
I helgen tog jag en promenad. Längs de nya gatorna som omsluter min lägenhet och ut mot vattnet. Efter några minuter stod jag och blickade ut över mörkblå vågor som slog vildsinnt mot bryggkanten. Jag promenerade förbi ett hamburgerställe jag varit sugen på att prova. Och jag såg sträckor jag längtar efter att få springa när isen smält. Jag kom på mig själv med att stanna på en hög höjd och stolt blicka ut över staden, med kisande ögon mot den ovana februarisolen. Och jag insåg att det här får mig att må bra.
 
Att bo kvar i samma stad i flera år men ändå ha så många oupptäckta platser. Att ha nya restauranger att äta på, främmande vägar att springa över, okända bryggor att vila på och alltid ett nytt dansgolv där jag kan tillbringa nätterna. Bara i mina närmsta kvarter finns så mycket nytt att se och sakta, sakta ritar jag min egna karta. Kartan över platserna jag älskar, mina alldeles egna favoriter.
 
I två år har jag bott i Stockholm och jag blir nog kvar ett tag till... Sedan vill jag upptäcka resten av världen.
 
Runt Kungsholmen
 
Runt Kungsholmen
 
Runt Kungsholmen
 
Runt Kungsholmen
 
Runt Kungsholmen

Nio år med prick.blogg.se

2015-01-13   kl. 20:47:01
Nio år


Den trettonde januari 2006 inleddes den här bloggen med rubriken ”Ett oskrivet blad”. Sedan dess har jag skrivit hela 2290 inlägg. Mycket har hänt både på den här bloggen och i bloggvärlden under nio år. Små brusiga bilder fotade med VGA-kamera har bytts ut mot högupplösta Photoshop-redigerade skapelser som skulle kunna platsa i magasin. Enkla och basala inlägg har utvecklats till näst intill redaktionellt material. Och synen på bloggare har hunnit ändras flera gånger om.

Min blogg har funnits med mig i mer än en tredjedel av mitt liv. Från mina tonår upp till vuxenlivet. Genom gymnasiet till studenten till universitetet och ut i arbetslivet. I flytten hemifrån till min första lägenhet. Från Norrköping till Stockholm. Och runt om i världen.

Att bläddra tillbaka i arkivet är både roligt, pinsamt och spännande. Det är ofta en sån tydlig bild av hur allting var då. Hur man bloggade på den tiden, hur samhället såg ut och framför allt hur jag var. Den här bloggen har kommit att bli min offentliga dagbok, min kreativa plattform och mitt stora intresse. Bloggen är en del av mig. Och en stor del av bloggen är också ni.

För utan er skulle jag nog inte skrivit, fotat och skapat här i nio år. Era besök är långt mer än små siffror i statistiken och era kloka kommentarer, hurrarop och pepp har inspirerat mig tusen gånger om. Så tack, tack, tack för dessa nio år, jag hoppas det blir nio till!

Ovan ser ni ett litet kollage med bilder hämtade från bloggen, en för varje år. Mycket har hänt sedan snedluggens tid... Är det någon som hängt med här riktigt länge? Det vore kul att veta!


All I want for Christmas är ett boendekontrakt

2014-11-26   kl. 17:00:00
DSC_0056

Jag minns inte när jag slutade tro på tomten. Jag vet bara att det var länge sedan. Kanske var det när jag inte fick det stora blå Muminhuset som stod högst upp på önskelistan…

Att få sina julönskningar uppfyllda är långt i från en självklarhet. Men i år så finns det något på min lista som är viktigare än allt annat. En önskning som skulle betyda så mycket om den kunde slå in. All I want for Christmas är ett boendekontrakt.

Den sista februari måste jag flytta ut ur min nuvarande lägenhet. Mitt andrahandskontrakt har löpt ut och än en gång ger jag mig ut på den snåriga stig som kallas Stockholms bostadsmarknad. Jag är på jakt efter någonstans där jag och mina saker kan bo. En etta eller kanske en liten tvåa till och med. Centralt belägen eller längre ut på någon av tunnelbanans linjer, det spelar ingen större roll.

Som hyresgäst är jag en utmärkt person, rent av exemplarisk om jag får säga det själv. Jag har fast anställning som copywriter på en reklambyrå i centrala Stockholm och betalar min hyra på pricken den 25:e. Jag röker inte, har inga husdjur och min inredningsstil är modern, uttänkt, skandinavisk… ja, riktigt schysst faktiskt. Vill du ha intyg på allt detta ställer mina tidigare hyresvärdar gärna upp som referenser.

Lägenheten jag flyttar in i kan vara helt, delvis eller inte alls möblerad, på den punkten är jag rätt flexibel. Men jag bor gärna på samma ställe i minst 6 månader och jag delar helst inte lägenhet med någon jag inte känner. I övrigt finns varken krav på balkong i söderläge eller lyxiga bubbelbad.

Så… Ska du finna dig själv i Asien och behöver någon som kan hålla ditt kylskåp vid liv? Vill du testa att bo ihop med din käresta? Kan du uppfylla min önskning? Är du till och med tomten? Hör av dig till mig! Maila på prickbloggen[@]hotmail.com och gör min jul till den allra bästa. Tack!


Och solens ljus

2014-10-23   kl. 22:42:07
havet från mitt tågfönster
 
Min morfar hade önskat att psalmen "En vänlig grönskas rika dräkt" skulle spelas på hans begravning, oavsett vilken årstid han gick bort. Och jag förstår honom, för den är en av mina favoriter också med sin fina text och melodi. Så idag stod vi där, alla samlade i kyrkan, en gråmulen torsdag i slutet av oktober och sjöng om solens ljus och lundens sus och om att förkunna sommartiden. Det var så vackert och sorgset och hoppfullt på samma gång. En liten skymt av grönskande sommar precis när allt är som mörkast. Precis så som livet är ibland. ♥

Konsten att avskärma

2014-10-14   kl. 22:52:42
DSC_0039
 
Det finns en tragisk sanning och det är att jag tillbringar jättemycket av min vakna tid framför en skärm. Bland det första jag gör när jag vaknar är att kolla på min iPhone och så fortsätter det resten av dagen. Med ögonen på telefonen under tunnelbanefärden, med i princip hela jobbdagen framför datorn och med bloggar, sociala medier och Photoshop så fort jag kommer hem. Antalet timmar som rinner iväg framför skärmen är skrämmande och fascinerande på samma gång, men hur nyttigt kan det vara egentligen?
 
För min del är det väldigt svårt att ändra mitt beteende, för all tid framför skärmen är ofta kopplat till sådant jag måste eller vill göra. Som att arbeta som digital copywriter, det är ju väldigt svårt utan dator. Eller att skriva den här bloggen och läsa andra bloggar, det är ju ändå något jag gillar väldigt mycket. Men för att dra ner lite, lite på min dagliga skärmtid och bli bättre på att varva ned har jag infört en ny grej: en skärmfri timme innan sovdags.
 
Det betyder att vid klockan 23 (eftersom jag oftast lägger mig runt midnatt) så vänder jag mig bort från allt vad skärmar heter. Då slår jag igen laptopen, stänger av tv:n (som jag förvisso nästan aldrig tittar på) och lägger undan telefonen. Allt för att få 60 minuter innan jag somnar som är helt ouppkopplade och icke-digitala. När jag berättar för vänner om mitt nya lilla projekt är den första frågan jag får: "men vad gör du istället?!". Och visst, vid en första anblick var det tragiskt nog svårt att komma på saker att göra som inte innefattar en massa elektroniska prylar. Men ganska snart insåg jag att det finns en hel del att göra...
 
Oftast börjar jag min timme med att städa lite i min lägenhet, diska middagsdisken (jag avskyr att diska direkt efter middagen så den är alltid kvar, hehe) och plocka undan lite prylar. Sedan brukar jag lägga lite tid på att förbereda morgondagen, typ packa ner träningskläder, fixa matlåda och ibland välja outfit. Känner jag mig trött nu lägger jag mig och läser en stund innan jag släcker lampan. Annars brukar jag göra ett kort yogapass (här fuskar jag faktiskt och använder datorn och YouTube, men det räknas inte tycker jag), måla naglarna, lägga en ansiktsmask eller något helt annat...
 
Faktum är att den där timmen går väldigt snabbt och faktum är också att det är riktigt skönt att inte titta på en skärm det sista jag gör innan jag somnar. För vissa låter det här kanske som något helt naturligt att göra men för mig var det faktiskt något jag var tvungen att bestämma mig för. Och nu följer jag inte detta slaviskt varje dag i veckan, för så funkar jag tyvärr inte, men nästan varje vardagskväll försöker jag hitta min lugna timme. Sakta men säkert inser jag att det inte finns någon mening med att titta på Instagram under dygnets sista timme, det är rätt skönt att låta bli och de få bilderna jag missar kan jag ju se nästa morgon. Kanske sover jag lite, lite bättre och lugnare nu också, jag inbillar mig det i alla fall. Den skärmfria timmen är i alla fall här för att stanna ett tag till!

Vi kommer alltid att leva, vi kommer aldrig att dö

2014-10-07   kl. 18:51:19
Ibland blir allting bara tyst. Verkligheten tar liksom över. Dina andetag har slutat och dina mentolcigaretter slocknat. De som du rökte i smyg för vår skull, fastän vi ändå visste.
 
Så vi åker fyrtio mil på en kväll. Fyrtio mil och tar farväl av någon vi älskat och alltid kommer älska.
 
Och jag kan knappt tro att det är du som ligger där i sängen. Du som alltid hade den största famnen och det största knät att sitta i. Nu är du så liten och tunn.
 
Dina stora händer som enkelt brukade stryka över pianots tangenter, fastän du aldrig lärt dig noter. Du hade musiken i dig. Du spelade bättre än många andra.
 
Nu ljuder jazzmusiken från pianot långt bort härifrån. Nu doftar det av trygghet och svag mentolrök någon annanstans. Nu är din stora famn inte längre här hos mig. Men i framtiden sitter jag där igen. Inte nu, men om ett tag.
 
Vi ses snart igen, morfar.

Tidigare inlägg
Nyare inlägg
RSS 2.0