Om dåtid, nutid och framtid

Nu har det kommit ännu ett nummer av Lithanian, tidningen för alla studenter på tekniska högskolan på Linköpings universitet där jag sitter med i redaktionen. Den här gången är det min tredje krönika som publicerats och jag tänkte att ni i vanlig ordning skulle få ta del av vad jag skrivit, så här kommer den!

Om dåtid, nutid och framtid
- Eller; Det var faktiskt inte bättre förr

Det var bättre förr. Exakt hur många gånger har vi inte hört den trötta frasen? Och hur många gånger har vi inte själva råkat uttala den? Det här evinnerliga tjatet om att någon annan tid, någon annan sak och någon annan situation tydligen var så mycket bättre, jag har fått nog nu. Varför ska vi hylla dåtiden och längta tillbaka när det ändå är omöjligt för oss att ta oss dit? När vi har hela livet fyllt av en helt opräglad framtid och en nutid som är påverkbar på mängder av sätt.

Jag menar inte nu att ni ska uppsöka närmaste inredningsaffär för att införskaffa varsitt exemplar av en snidad träfigur som bildar orden ”Carpe Diem” och som ni sedan spikar upp på er vardagsrumsvägg. Eller gå till en tatuerare och skriva det permanent på foten eller varför inte svanken med typsnittet Lucida Handwriting. Nej, det kan ni gärna låta bli, den uttjatade shabby chic-klyschan kan vi gömma i förrådet. Men, bakom dessa ord ligger trots allt ändå ett budskap som kan få följa med oss även efter år 2006.

För oavsett vilket årtionde vi befinner oss i kommer situationen att se likadan ut. Vi kommer bara kunna påverka vår nutid och vår framtid. Sluta därför att bittert blicka bakåt. Ta in det nya! Och visst, det blir ett himla liv varje gång Facebook byter layout och man hatar allt nytt och konstigt men ge det två veckor. Förändringar sker förhoppningsvis av en god anledning, även om vi kanske inte märker det direkt. Låt det nya få ta plats och se till att påverka det själv.

För varför romantiserar vi egentligen dåtiden så mycket? Varför skrockar vi om att ”det var bättre förr” och ”när jag var ung då minsann...”? Kanske beror det till stor del på vårt fantastiska selektiva minne. Det som gör att vi bara minns goda saker och förtränger allt det negativa som en händelse innebar. För varför skulle det annars födas mer än ett barn i de flesta familjer? Och varför skulle man annars åka på fjällsemester flera år i rad, fastän det är både trångt, dyrt och kallt?

Ett typiskt det var bättre förr-exempel utspelar sig varje år kring den första december. Då märker jag hur de flesta i min generation alltid måste hävda sig och gnälla på årets julkalender. ”Det var minsann bättre på min tid” muttrar de bittert och vet ni vad? Det kanske var bättre julkalendrar i början av 90-talet och visst, Disneyfilmerna var också roligare då. Men det beror inte på programmen, det beror på att man själv var sju år och i målgruppen. Programmen skapades ju för att passa barn i den åldern och då är det väl självklart att man tyckte det var bättre då än vad man gör idag?

Trots att vi nog förstår denna insikt tror jag att det kan vara svårt för oss att sluta hävda att vi minsann hade det bättre på vår tid. På samma sätt som ens föräldrar hävdar att när de var unga, då var det mycket bättre. Då rökte man inomhus, lyssnade på samma knastriga album i flera år och fick brevväxla för att hålla kontakten. Det låter ju fantastiskt! Inte sant? Nej, vi kanske måste inse att världen inte ser likadan ut nu som den gjorde då och att var tid har sin sak. Att vi nu måste släppa taget om romantiseringen av just vår tid och vår barndom.

Det är inget fel med att minnas men när det övergår till ältande och bitterhet är det dags att tänka om. Vem vet hur lång tid vi har kvar? Enligt mayafolket tycks det ju vara knappt ett år, även om jag med stor övertygelse tror att vår tid på jorden ska bli längre än så. Hur många år eller dagar det nu än kvartstår så hoppas jag att vi inte tillbringar dem med att sakna dåtiden. Det som var förr kan vi inte längre styra, låt oss därför lägga det bakom oss. Låt oss fokusera på den tid där våra möjligheter finns. På nutid och framtid. På vår tid.

Om visioner som aldrig blir till verklighet



Ett nytt nummer av Lithanian, tidningen för alla studenter på tekniska högskolan på Linköpings universitet, har kommit ut och i vanlig ordning är det jag som skrivit krönikan. Denna gång handlar det om att allt det där som man borde och vill göra men som man aldrig gör, något jag tror att många (studenter) kan känna igen sig i!

Om visioner som aldrig blir till verklighet

- eller; Sanningen om den lilla, lilla verstan

"You can’t always get what you want” sjunger Rolling Stones ur mina högtalare och jag tänker att ja, sannerligen, de har rätt. Hade jag fått som jag velat hade jag inte suttit här på min pinnstol i den mörka oktoberkvällen med en blaskig kopp te som sällskap. Nej då hade jag legat på en divan i Aruba och blivit matad med exotiska frukter samtidigt som jag skrev på min krönika. Solen skulle stå högt på himlen, en svag bris från havet hade svalkat mig och... åter till verkligheten.


Man får inte alltid det man vill, det är många gånger man sitter där besviken. Men många är också antalet gånger man aldrig försöker. Det är så otroligt lätt att klaga på hur något är men väldigt sällan gör man något åt det. På samma sätt har man också många drömmar man vill uppfylla men vägen dit tycks ofta vara så lång att man ger upp innan man ens hunnit börja.

Jag får många gånger höra att jag är negativ eller en pessimist, varpå jag varje gång svarar: ”Nej, jag försöker bara vara realistisk”. För är det något jag lärt mig efter 21 år så är det att verkligheten är långt i från sådan som folk hävdar att den är. Livet är fyllt av så många visioner och drömmar som aldrig uppfylls. Hela min omgivning tycks bygga stora delar av sin vardag på uttrycket ”mycket snack och lite verkstad”.

Jag kan höra någon älta om hur otroligt mycket den har att göra just nu för att resten av kvällen se personen inloggad på Facebook. Oftast i färd med att göra meningsfulla test såsom ”Vilken historisk figur är du?” eller posta videoklipp med djur som slår bakåtvolter. Det är klart jag förstår att dagens ungdom blir stressad och går in i väggen långt innan 30 när vi har så mycket att göra att vi utan problem kan tillbringa fyra timmar med att kolla igenom gamla festbilder eller läsa om vad folk äter till middag.

På samma sätt är jag så trött på att jämt behöva tolka om allt jag hör. Om någon säger ”Jag tänkte åka till Thailand i januari” så tycks det nu för tiden snarare betyda ”Det vore skönt med en semesterresa, fast jag har inte bokat någon och kommer heller inte ha tid eller råd”. Det är som att man nuförtiden inte kan säga rakt ut som det är, att man inte längre kan skilja på vision och verklighet. Snälla förstå; du äger ingen ny iPhone förrän du håller den i handen, du kan inte åka på festival förrän du köpt biljetten och du tentapluggar inte när du är inloggad på Facebook. Jag har sedan länge slutat tolka det som folk säger bokstavligt för det människorna i min omgivning säger att de ska göra tycks nämligen vara långt ifrån synonymt med vad de verkligen gör.

Men om vi bara kunde ta tag i oss själva och göra ett uns av allt det där som vi pratar om så skulle både vi och vår omgivning få ett uppsving. Det är nu som det har blivit dags att öppna boken, köpa flygbiljetten eller använda gymkortet! Vi kanske inte alltid har våra drömmar på greppbart avstånd, men vi har ofta bra förutsättningar för att ta oss dit på ett eller annat sätt. Det behöver inte gå blixtsnabbt eller spikrakt men huvudsaken är att vi gör något för att ta oss åt rätt håll.

Rolling Stones har rätt, vi kan inte alltid få det vi vill. Min nästa krönika kommer nog inte vara skriven på en divan i Aruba, men kanske från en plastig solstol på Mallorca. Huvudsaken är att jag kommit ett steg närmre det jag drömmer om. Att jag slutat att bara prata om det jag vill och istället faktiskt börjat göra det. Det har blivit dags att logga ut från Facebook och istället gå ner till verkstan. Vi ses väl där?

Saknad