Utkast februari 2017

2017-02-08   kl. 01:17:14
Tack för alla era svar på vad ni vill läsa om, det är så kul att få veta! Någon önskade också mer små anteckningar och tankar från mobilen, så här kommer ett till inlägg med utkast som jag sparat. Här finns del 1 och del 2 för er som önskar mer.
 
glas
 
mental vinterkräksjuka
 
moon
 
tisdag
 
blocket.se
 
tunneln
 
håll grytan kokande
 
hög puls
 
solen isarna farbröderna

Jag minns alla män jag aldrig brydde mig om

2017-01-12   kl. 16:24:01
citat
 
Jag läser ”Flickorna” av Emma Cline. En bok som till viss del tar upp känslan av att vara ung tjej och bli betraktad av män, vara relativ till män, förstöra sig och förgöra sig - för män. Och jag känner igen mig men ändå inte. Mitt nutida jag kan absolut relatera till känslan, men under tiden jag läser så kommer jag till en insikt: femtonåriga Julia ägnade extremt lite tid åt detta.
 
Säkert berodde mycket på min högstadieklass. Jag gick på en skola belägen i en Norrköpingsförort och i en musikklass med körsång på schemat varje dag. När jag började fanns det en kille i klassen men han slutade kort därefter. Så vi var 21 tjejer, vilket till stor del var kaotiskt, men också ganska härligt. Jag svetsades samman med några av tjejerna och bildade ett supertight kompisgäng.
 
Det jag inte insåg då, men som blir så tydligt för mig nu, är att vi umgicks på ett sätt som antagligen är ganska unikt för högstadieelever. Vi var helt klart pluggisar som lade mycket tid på skolan, men vi var också mästare på aktiviteter. Vi gjorde egna chokladpraliner och hemgjord sushi, hade otaliga sleepovers i varandras källare, ordnade hemma-spa och filmkvällar, hade picknicks i parker, i skogar, på tak…
 
Alla dessa aktiviteter och vår starka sammanhållning gjorde att det helt enkelt inte fanns tid för män i vår värld. Eller jag tror det i alla fall. Jag har verkligen försökt men kan inte minnas en enda gång som vi diskuterat killar under högstadiet. Suttit med skolkatalogen och gjort markeringar eller googlat heta kändisar. Jag har ingen aning om vem som var den snyggaste killen på Navestadsskolan 2005 - att prata om honom fanns verkligen inte i vårt intresseområde.
 
Och jag inser nu hur annorlunda det antagligen är och hur skönt det också var. Att till fullo hänge sig åt det man gillade bäst och strunta i hur andra såg på en, uppfattade en, värderade en - för det fanns inte på min karta att någon brydde sig om mig på det sättet. Vi levde i en fristad utan killar och det skapade ett systerskap som för mig är ovärderligt. Idag är några av personerna i mitt lilla högstadiegäng fortfarande mina bästa vänner som jag träffar ofta.
 
Den stora frågan är kanske när allting ändrades och varför det blev så? Jag tror att det skedde i gymnasiet när jag gick i en mer blandad klass igen och började hänga med folk, både tjejer och killar, på ett annat sätt. Till sist föll även jag in i den normativa bilden och började betrakta mig själv på ett annat sätt. Jag tycker fortfarande att fenomenet snygga kändiskillar är bland det tråkigaste som existerar, men det finns många tillfällen då jag känner att min kropp, mitt utseende och mitt kön kommer långt före min personlighet och mina intressen.
 
Till viss del är det säkert självvalt och till viss del är det nog bara en oundviklig del av det tydligt uppdelade samhälle vi lever i. Men jag är så tacksam för att jag fick de där högstadieåren i alla fall, jag tror verkligen att de gjorde mig gott. Och jag tänker att jag kanske ska ta tillbaka det där fullkomliga ointresset och nonchalansen jag en gång hade. Låta 2017 bli mitt år. Bara mitt. Och mina vänners. Vi säger så.

Utkast december 2016

2016-12-12   kl. 19:03:00
Jag trodde aldrig att några saxade utdrag från mina mobilanteckningar skulle få så fin respons. Det är ju bara mer eller mindre slumpmässiga ord som kommer till mig och mer eller mindre sanningsenliga skildringar som jag sparar för att minnas senare. Men tack, här får ni några till:
 
baksidetext
 
låt gå
 
doftspår
 
miljöstationen
 
ordning
 
allt var vi
 
plastsnö

Utkast hösten 2016

2016-11-16   kl. 01:46:56
mind the gap
 
blåljusen
 
världen rasar
 
inklusive moms
 
livet livet livet
 
ta mig hem
 

Fars dag

2016-11-13   kl. 12:13:00
fars dag
 
Pappa, som kört tusentals mil för att hämta mig sena kvällar, tidiga morgnar och tvärs över landet. Som delar mitt intresse för att upptäcka världen och som alltid sagt "klart du ska åka" när jag berättat mina planer. Som hatar ost men älskar messmör, alltid bär skjorta med en penna i bröstfickan och har sandaler från mars till november.
 
När jag bodde hemma kunde vi sitta vid varsitt skrivbord och stöka med papper mitt i natten. Mötas i köket för en macka halv ett och sedan säga godnatt. Hur du ändå kunde vara den som hälsade "god morgon!" hurtigare än någonsin bara timmar senare har alltid varit ett mysterium...
 
Tack för alla kramar, all uppmuntran och all kärlek. Tack för nattmackorna, livsråden och milen. Sätet bredvid dig i bilen är min tryggaste plats. Grattis på fars dag! ♥

Jakten på mitt nya jag

2016-11-08   kl. 00:44:00
En diskussion på jobbet, en helt vanlig tisdag någon gång i oktober. Vi pratar målgrupper och stereotyper, kommer in på begreppet hipster. Finns det ens längre? Har det inte blivit så urtvättat och generellt att det nästan upphört existera? Jo, så måste det vara.
 
Men om man inte vill kategoriseras som hipster längre, vad vill man då vara? Frågan ställs till mig. Jag stannar upp, funderar ett slag. Vem skulle jag egentligen vilja vara om jag fick välja fritt? Hm… Så kommer jag på det.
 
Rockgubbe.
 
Det är ju självklart. Man vill vara en medelålders man som åstadkommit något kreativt och nästintill geniförklarats. Man vill spela gitarr, dricka whiskey, skriva något, en bok kanske. Bära skinnjacka och scarf och dyra solglasögon, även när det är mulet.
 
Jag förstår att det är en illusion, men det finns något härligt i den där stereotypen som är så långt ifrån min roll idag. Något säger mig att Mauro Scocco aldrig står framför spegeln och tänker på avståndet mellan sina lår, Ulf Lundell bryr sig inte det minsta om färgskalan i sin Instagram-feed och ingen skulle någonsin kritisera Peter Lemarc för att han dricker komjölk och inte havremjölk.
 
Rockgubben är raka motsatsen till den lifestyle-värld jag lever i, som alltid är på jakt efter det perfekta, härliga, lyckliga, vackra. Han är omtyckt men obrydd, kreativ men kravlös. Det är han jag vill vara.
 
Så från och med nu ska jag börja ta suddiga, gultonade Instagrambilder, äta Biff Rydberg om tisdagarna och skriva låtar vars titlar enbart är ett kvinnonamn. Sarah, Jackie, Nelly, Isabella, Cecilia, Katarina, Evelina, Tess… Tack för inspirationen, jag börjar nu. Hylla mig när jag är fyrtio och snyggare än någonsin.

Japan del 3 - oändliga Tokyonätter på hemliga platser

2016-10-31   kl. 22:48:38
tokyo
 
Den lilla technoklubben ligger gömd bakom en dörr som smälter perfekt in i husväggen. Någon hyschar åt oss att vi ska dämpa rösterna, så vi viskar ett uppfostrat ”arigato” till killen i entrén när vi i utbyte mot 1500 yen får varsin stämpel på handleden och ett pastelligt samlarkort som drinkbiljett. I det lilla, lilla rummet dunkar basen. Inredningen är mörk och väggarna grottlika. En dj står i hörnet och runt honom; blått snurrande ljus. Vi byter det tecknade kortet mot gin tonics och ber att få dem ”extra strong”. Bartendern skrattar åt oss men det är det enda sättet att få drinkarna att smaka något överhuvudtaget här.
 
En trappa leder upp till en övervåning och i ett rum ligger folk på golvet och sover. För en kort sekund tänker vi att de måste tagit något innan vi kommer på att det här är Japan. Här dricker man mest whiskey och plommonvin och när man inte orkar festa längre så sover man på klubben tills första tunnelbanan börjar gå. Vi går ner igen och dansar, dansar, dansar. Ikväll gör jag inte det minsta försök att få det att se snyggt ut.
 
En kille med långt mörkt hår och skägg sträcker fram en maracas till mig. Jag slår den i takt med musiken, skakar så det rasslar och tänker att något ska man väl ha lärt sig på rytmiklektionerna på musikgymnasiet. Linn kommer fram till mig, trycker sin mun mot mitt öra, säger med ett fniss: ”Jag sa till killarna att du var ”a kind of famous dj in Sweden”, de blev sjukt imponerade”. Vi skrattar högt åt den tillfälliga lögnen, jag ser mig omkring och nog står det ett litet gäng omkring mig med obefogat beundrande blickar.
 
Någon räcker fram en bongo-trumma och jag sänder ett stilla förlåt till alla mina lärare när jag inser att det är detta som tio år av musikstudier ledde fram till. Det här är min primetime, min stora show. Sen trummar jag intensivt i två minuter, tänker att det passar förvånansvärt bra till techno ändå. När mitt solo är slut skrattar jag högt, söker mina vänners blickar i det lilla rummet och ropar ”vi drar va?”. Ute ur den gömda dörren orkar vi inte dämpa rösterna lika noga som tidigare. Vi har historier att berätta, stunder att dela, nya äventyr att upptäcka. Vidare i Tokyonatten, ut i oändligheten. Adjö.

Tillbaka till staden för krossade hjärtan & verklighetsflykt

2016-10-17   kl. 07:12:00
kaizen sushi
 
sengoku
 
Det är högsommar och andra dagen på min semester. Jag står på Arlanda, redo att boarda ett plan. Bort från allt, bort från alla. Ett halvt dygn senare landar jag i ett främmande land. Här finns min kompis Mika men utöver det känner jag ingen. Jag förstår inte språket, inte skyltarna, inte de sociala koderna. Och det är en fantastisk känsla.
 
Tre dagar tidigare har jag avslutat ett fem år långt förhållande. Gråtit oavbrutet, stirrat in i väggen, legat apatisk under täcket. Men nu står vi här i Tokyo, jag och mitt trasiga hjärta. Redo att leva lite igen.
 
Kanske är det den totala motsatsen som gör att jag fastnar. Känslan av att allting är nytt, annorlunda, så väldigt lite du och absolut inte en plats för vårt vi. Här kommer jag inte springa in i någon som frågar hur det är, eller ännu värre, någon som inte vet. Tokyo blir det första på länge som bara är mitt. Min stad, mina upplevelser, mina känslor.
 
Tidsskillnaden gör att jag hamnar fel i dygnsrytmen. Går och lägger mig efter att solen redan gått upp, sover för länge om dagarna, lever för mycket om nätterna. Jag hinner tillbringa sex dagar i Japan och när jag kommer hem säger jag till alla: ”Jag älskar Tokyo, det är världens bästa stad!” och jag menar det. Resan var fantastisk.
 
Skyskraporna, kulturkrockarna, folkmassorna. Kontrasterna mellan superteknologi och andlighet. Professionella, välklädda businessmän med fluffiga, små gosedjur på portföljerna. Den fantastiska maten, det trevliga folket, känslan av att här finns allt.
 
Femton månader senare sitter jag redo med en ny biljett i handen. En tur och retur-resa tillbaka till staden för krossade hjärtan och verklighetsflykt. Den här gången åker jag med ett lugn i bröstet och några av mina bästa vänner som sällskap. Förväntningarna är skyhöga, jag ska ju återse världens bästa stad. Men jag är samtidigt lite orolig.
 
Tänk om jag inte kommer gilla det lika mycket denna gång? Tänk om jag minns det så fantastiskt bara för att allt annat var så hemskt just då? Kanske är Tokyo bara världens bästa stad att vara hjärtekrossad i. Eller så är det ännu mer fantastiskt nu. Jag hoppas och tror på det sista. Snart får vi veta.

Jakten, skriket, vi:et & regnet

2016-09-28   kl. 12:40:00
stockholm
 
Stockholm, Stockholm, Stockholm. Du är:
 
De sena kvällarnas jakt. På någon, på något. Vi letar efter nyckeln som ska ta oss till månen. Avverkar Escalier → Grodan → Östermalmsgrillen → Riche → Laika → Urban Deli → Under Bron innan vi till slut når vårt mål bakom trädörren på Lästmakargatan. Flyger iväg upp i rymden, bland röda väggar, technoljud och heltäckningsmattor.
 
Den nyfödda bebisen i lägenheten bredvid min. Först tänker jag att vi är osynkade, hen och jag. Den vaknar och gråter just när jag ska sova, varje natt. Men sedan inser jag att det är precis tvärtom. Vi lever i symbios. Hen slår upp ögonen på andra sidan och skriker till mig, som för att säga "det är dags att sova nu". Och då gör jag det. Lägger mig i sängen på min sida väggen, släcker lampan och blundar, samtidigt som skriket alltid tystnar.
 
Känslan när jag kliver in hos mina kompisar och det är som att komma hem. Det är ju vi, vi som hängt med varandra sedan högstadiet och som fortfarande umgås. Vi som lagar så mycket mat att vi måste fälla ut extraskivan till bordet för att få plats. Vi som kan prata om allt, allt, allt utan några spärrar. Det Vi som ger mig en varm känsla i bröstet när jag går därifrån. Vi:et som alltid kommer bestå, som varken hav eller landsgränser kan skilja åt.
 
De gråtunga morgnarna med regnsmatter mot rutan. Beckmörker utomhus, skarpt ljus i badrumsspegeln. Jag har börjat med strumpbyxor igen, sväljer d-vitamintillskott över diskhon och burrar in mig i jackan. Styr stegen mot en lägenhet i Vasastan där det bjuds på kaffe och avokadomackor. Högläsning och samtal. Jag sjunker ned i soffan bredvid några av de bästa jag vet. Snart åker vi på semester tillsammans. Bort från Stockholm och allt det är.

Blogghjälpen

2016-09-25   kl. 19:05:00
 
Ett år går fort. Försvinnande snabbt. Man hinner köpa femtiotvå fredagsbuketter, äta typ hundra helgfrukostar, fira en klappfylld jul och dra på semesterresa till Medelhavet. Man hinner allt detta plus mycket till. Och man hinner också förtränga, glömma bort och förbise sådant som hände 365 dagar bakåt i tiden.
 
Men minns ni? För ett år sedan var vi engagerade. Det hölls välgörenhetskonserter i Globen, samlades ihop kläder & skor, skänktes pengar, pratades, agerades. Det gjordes skillnad. Men sakta men säkert bytte vi samtalsämnen, fokuserade på annat istället och sedan dess har inte mycket hänt utöver att det fattats ett antal politiska beslut som får mig att skämmas.
 
Ett år går fort för oss, men inte för den som flyr. Där är varje dag en kamp om överlevnad, en jakt efter liv. Det kanske känns avlägset, både i plats och tid, men det händer här och nu. Och vi kan fortfarande göra något. Det är dags att hjälpas åt igen.
 
Tillsammans med ett stort gäng andra bloggare är jag med i insamlingsinitiativet Blogghjälpen. Vårt mål är att samla ihop 10.000 kronor på tio dagar och pengarna går oavkortat till UNHCR – FN:s flyktingorgan. Vill du också vara med och bidra? Här kan du ge en valfri gåva. Tack för att du är med och gör skillnad!
 
Uppdatering: Ni är ju fantastiska! Målet på 10.000 kronor nådde vi supersnabbt, så nu höjer vi till 20.000. Tack till alla er som varit med och bidragit.

Och helt plötsligt är du inte bara du längre

2016-09-20   kl. 20:26:00
Illustration Frédéric Forest
 
Varje gång jag träffar en ny person så är det som att min hjärna utsätts för en smärre informationschock. Helt plötsligt ska en tidigare främmande människa flytta in i mitt huvud och uppta en stor del av min tankekraft. Det analyseras, funderas, struktureras och visualiseras - dagarna i ända.
 
Ofta börjar det stegvis. Jag kanske delar med mig av en låt jag spelar extra mycket just nu och så lyssnar vi på den tillsammans. Eller så pratar vi om något gemensamt resmål vi båda besökt, utbyter minnen kring platsen, värmen, kulturen. Sedan går vi på restaurang och äter en trevlig middag och rätt vad det är kan jag inte tänka på pasta carbonara utan att du dyker upp.
 
Efter en stund får du en egen sida bland anteckningarna i min telefon. Där samlar jag tro och tvivel och stunder som kanske var något mer. Små inkapslade ögonblick, fragment av ett något. Rader som handlar om dig.
 
Och helt plötsligt är du inte bara du längre. Du är Jonathan Johanssons "Du kommer krossa", salta S-märken, korsningen vid Grev Turegatan och 2318 tecken i min telefon. Du har blivit till alla dessa objekt som ständigt dyker upp i min vardag och påminner om dig.
 
En person minns jag som färska vårrullar, Sopranos säsong 1 och lammullströjor. En annan är rostbröd med marmelad, Rolling Stones och rökrutan längs Jakobsbergsgatan. En tredje är Monteliusvägen, Chance the Rapper och smileyn med solglasögon. Och mitt livs populärkulturella referenser är inte längre desamma, de är era, på gott och ont.
 
För sedan händer visst något. Vi slutar ses, allt rinner ut, du svävar sakta bort. Anteckningarna är kvar men du är försvunnen. Det är nog bäst så. Det är det nästan alltid. Och jag tänker för mig själv: "du kunde inte få min kärlek, men du fick i alla fall en låt, ett gathörn, ett recept. Varsågod.”

Persikoträdet

2016-09-11   kl. 22:45:00
persikoträdet
 
Det är ljummet
en torsdag
sen kväll
nästan natt
en av de sista sommardagarna
 
Jag har aldrig sett dig innan
men du säger till oss
”kom med”
”jag ska visa er nåt”
”vet ni att det finns ett träd
mitt i stan
med stora, mogna persikor?”
 
Vi tror dig inte
förrän vi klättrat
över staketet
in på gården
upp på bordet
och tittar mot toppen
 
Där!
 
Stora ludna frukter
nedtyngda grenar
vi sträcker oss högt
plockar ett par
tar nyfikna tuggor
förundrade, förvånade, förtrollade
 
Sparar tre i väskan
mest som ett minne
klättrar
över staketet
ut på gatan
in i natten
 
Går hemåt längs Skeppsbrokajen
tänker:
”så här vill jag minnas
sommarnätterna i Stockholm:”
mjuka
lite ludna
söta
och nästintill
overkliga

En hälsning från mig och min inre Tomas Ledin

2016-09-04   kl. 00:36:51
ljus
 
ångbad
 
ljus
 
Hörrni, jag är sjuk. Jag hatar det. Dels för själva sjuktillståndet i sig men också för att det är så fruktansvärt tråkigt. Och det faktum att jag tycker det är tråkigt gör mig till jordens bittraste och gnälligaste person och är det något jag avskyr så är det att känna mig bitter.
 
Redan i torsdags kände jag att det var något som låg och lurade i halsen och i fredags vaknade jag upp febrig och tung i huvudet. Tänkte en kort stund att ”jag tar en ipren och går till jobbet ändå” men insåg sedan att ingen skulle tacka mig för det så jag somnade om och sov till klockan 14. Som en stock, helt oförmögen att slå upp ögonen innan dess. Och när jag väl vaknat upp började bitterheten komma smygande. Då insåg jag nämligen att det inte skulle bli någon säsongsavslutning på Trädgården på fredagen eller någon kräftskiva ute i skärgården på lördagen. Jag var dömd till att ligga nedbäddad hela helgen.
 
Och visst det finns tusen värre sjukdomar och det är inga livsomvälvande saker jag missar, jag borde typ vara tacksam, men ändå svider det. Den senaste tiden känns det nämligen som jag utvecklat en extrem känsla av FOMO (fear of missing out). Jag vill vara med på allt som går, ta varje chans till ett nytt äventyr, hänga med mina kompisar så ofta som möjligt. Att ha en lugn helgkväll i soffan framför en tv-serie är det sista jag längtar efter just nu och jag kan inte minnas när det inträffade sist. Det är som om hela världen inklusive jag och Tomas Ledin, ropar att varje sekund måste tas vara på, sommaren är kort, snart är det över! Då finns ingen tid för lugn och ro.
 
Men så bestämmer kroppen plötsligt att nänä, så kan vi inte ha det. Så nu sitter jag och min inre Tomas Ledin här och tjurar med ömmande hals och påtvingad instängdhet. I ett försök att göra det trevligare har jag tänt alla ljus jag hittar i lägenheten och kokat upp ett ångbad för ansiktet med eukalyptus och citron. Jag har clementiner och chips och citronte, en ny bok att hugga in på. Men ärligt, vem försöker jag lura? Att sitta själv här när man kan äta kräftor iförd pappershatt på en skärgårdsö, det är bara bittert.

När tar sommaren slut?

2016-09-01   kl. 17:33:59
kastanj
 discokula
 
DSC_0040
 
Hur vet man när sommaren tar slut? När den övergår till något annat? Sker det genom en plötslig kollaps? En varm kväll följt av en kall morgon. Eller kommer det smygande? Några grader för varje dag. När sandaler blir till loafers som blir till sneakers som blir till kängor.
 
Tar sommaren slut när vi inte längre hörs? När dina sms får mig att skaka på huvudet och släcka skärmen med ett klick. När skrubbsåret på mitt knä sakta bleknar bort och solbrännan långsamt suddas ut. När löven faller och blommorna vissnar och naturen blir gråbrun och skrynklig. Död.
 
Slutar sommaren när det kommer tunna slöjor av vit rök när jag andas under gatlyktan? När jag spelar samma låt på repeat från porten i Skärmarbrink till perrongen i Slussen. När Trädgården stänger grinden, utemöblerna plockas in och gröna presenningar plastar in allt som en gång var vackert.
 
Är slutet igår, idag eller i morgon?

Saker jag inte gjorde sommaren 2016

2016-08-24   kl. 07:45:55
Som en liten, tyst röst i förhållande till alla beskrivningar av soliga dagar fyllda med färgglada fotografier, långa reseskildringar från andra sidan jorden och smultron på strå-romantiserande. Här kommer listan över det som inte blev av, det som undveks och det som inte spelade någon roll i mitt liv denna sommar. Hur ser din lista ut?
 
saker jag inte gjorde sommaren 2016

Jag minns alla växterna och hur min mamma brukade ta på dem

2016-08-21   kl. 10:47:00
rosor
 
Väntrum hos tandläkaren, den långsamt slingrande kön på Posten, en lunchrestaurang någonstans längs E4:an. Samma offentliga platser, samma marmorerade fönsterbrädor, samma småvissna krukväxter. Och så mammas fingrar där. Snabbt framme för att knipsa av en torkad pelargonblomma, plocka ett brunt blad på en saintpaulia.
 
”Sluta, det är pinsamt”, väste den tonåriga Julia alltid. ”Man kan faktiskt inte gå och peta på andras växter hur som helst”. Men det var som att mamma drogs till de där vissna bladen, en instinkt att göra fint, sköta om och se till att varenda liten begonia skulle må bra.
 
Då förstod jag inte alls - nu är jag likadan. Det tar emot att säga men det är sant. Från att vara helt ointresserad av blommor och trädgårdar har ett intresse långsamt vuxit fram. Det började mikroskopiskt sakta när jag flyttade hemifrån men tog egentligen fart på riktigt när jag blev med både balkong och tre långa fönsterbrädor att fylla med liv.
 
En stickling blev till flera, känslan av att driva fram något nytt var triggande. Plötsligt kunde jag få saker att blomstra, jag såg nya frön gro och långa rötter slå rot. Jag har alltid trott att jag inte haft gröna fingrar, men faktum var att jag aldrig testat på riktigt.
 
Och igår kom jag på mig själv. Sittandes på vardagsrumsgolvet omgiven av krukor, jord och gröna blad, i full fart med att plantera om alla mina växter. En skvätt näring i vattnet, en större kruka, ny och bördig jord. Så mindes jag alla växterna och hur min mamma brukade ta på dem. Jag förstår henne så väl. Nu är vi två om att plocka bort vissna blad på offentliga platser.

Hur man går vidare

2016-08-13   kl. 00:11:35
bodil malmsten
Citat från Bodil Malmsten
 
När jag satt på tunnelbanan på väg hem idag så kollade jag om jag fått några nya kommentarer i bloggen och såg denna från Chrissy: Jag läste din blogg förra året när du och din pojkvän gjorde slut. Du skrev så fint och hjärtskärande. Blev i förrgår dumpad av mitt livs kärlek sen fyra år tillbaka. Vill bara dö och fattar inte hur man kan gå vidare. Kan du snälla berätta hur du har gjort? hur blir man stark ensam? tack för så bra blogg<3
 
Jag har tänkt göra ett sådant inlägg tidigare, men sedan lagt det åt sidan för det kändes inte helt relevant för mig här och nu. Hjärtesorgen är ju liksom så långt bort och jag är ur den och både starkare och gladare. Men nu, efter att ha fått kommentaren ovan, så satte jag mig ned och skrev ner några av mina tankar och insikter. Kanske är det till och med till nytta för några fler. Chrissy, ta hand om ditt hjärta, du kommer klara dig!
 

Hur man går vidare - eller: hur jag gick vidare

 
· Ring en vän, be hen komma till dig eller åk hem till vännen. Sätt er på golvet tillsammans. Bryt ihop, gråt om du orkar. Prata om du vill.
 
· Öppna en ny sida i anteckningar i mobilen. Skriv ner allt du känner som du inte kan hantera. Oavsett om det är "FUCK FUCK FUCK" eller långa reflektioner om stunder ni delat.
 
· Boka in något att se fram emot. En resa, en konsert, en utflykt. Vad som helst. Planera in så mycket saker du orkar (utan att det blir som att du flyr från allt jobbigt) och gör det gärna med vänner som står dig nära.
 
· Snöa in totalt på ett ämne. Vila tankarna i hjärnan genom att fokusera på något helt annat. Jag satt i två dagar och lärde mig allt om flygplan: vilket säte som är det bästa, hur man packar ett optimalt handbagage, vad som ingår i business class på de allra lyxigaste flygen osv.
  
· Tillåt dig att vara ledsen. Tillåt dig att vara arg. Tillåt dig att inte känna något alls. Ibland orkar man bara inte det och det är okej.
 
· Gör en break-up-playlist och lyssna på den så mycket du orkar. När du inte orkar mer och ligger vaken om nätterna och inte kan sova, lyssna på den här spellistan med americana på låg volym.
 
· Var egoistisk. Fokusera på dig själv, dina behov och dina känslor. Du får det. Oavsett om beslutet var ditt, gemensamt eller om du blivit dumpad, så måste du komma ihåg att du är bra och nu är ditt mående det allra viktigaste.
 
· Ät mat, det är lätt att glömma bort när man mår dåligt. Det behöver inte vara avancerade grejer, köp det du är sugen på. Eller be en kompis laga åt dig om du inte orkar.
 
· Var snäll mot hjärtat. Utsätt det inte för onödig turbulens. Omge dig med personer som får dig att må bra, på riktigt.
 
· Bestäm hur ni ska höras och sätt upp regler. Vi hade en regel som tillät "pappa-sms", typ: "Nu har jag landat i Tokyo. Allt gick bra." Det som är så bra med sådana sms är att pappor väldigt sällan skickar dem halv tre på natten och deklarerar hur mycket de saknar någon (och det ska man undvika).
 
· Ha tålamod. Det kommer långsamt, långsamt bli bättre. Ibland kanske det känns som att det blir sämre, men på det stora hela så blir faktiskt sakta men säkert bättre.
 
· Till sist, en liten reflektion:
Nu är jag kanske krass, men jättemycket av sakerna man gör i en relation gör man av vana. Särskilt om man varit tillsammans ett tag. När relationen tar slut så känns det ju extremt jobbigt men jag tror det till stor del beror på att det är ett gäng vanor som upphör. Man brukar säga att det tar (minst) 21 dagar att bryta en vana och det är ett bra riktmärke. Stå ut i tre veckor så inser du att det känns lite, lite bättre. Behovet av att sova bredvid någon, ringa en viss tidpunkt eller ha någon som möter en när man kommer hem, kommer ha dämpats eftersom det är en vana du sakta gör dig av med. Skilj ut vad i ert förhållande som ni gjorde av vanor och vad som var rena känslor, så tror jag det blir lättare att komma ur det. När man sen sitter där på kvällen och "bara vill skicka ett godnatt-sms" så kan man inse att viljan till att göra det främst beror på att man alltid brukade göra det, inte att man verkligen hade något särskilt att säga.
 

Mer läsning på temat:

Sandras (numera) klassiska Att komma över någon-inlägg
Sommaren är slut. Vi är slut. Allt är slut.
 

Bröllopstal till A & M

2016-08-10   kl. 00:52:22
Som tidigare nämnt så gifte sig ju min bror i helgen och alldeles snart ska ni få se fler bilder ifrån bröllopet! Men tills jag hunnit gå igenom alla tänkte jag att ni skulle få en tjuvkik på hur mitt tal till Alfred och Martina lät. Att hålla tal som syster är ju kanske inte en självklarhet men jag kände att jag ändå ville ta tillfället i akt och säga några ord. Det blev ett ganska kort och personligt tal som lät ungefär så här (plus en liten introduktion och några avslutande ord som fick bli mer improviserade):
 
Alfred & Martina
 
När jag var drygt tre år fick jag en bror. En brunögd, busig och fullkomligt charmerande lillebror - något som jag är väldigt glad för idag. Men jag såg det inte bara som att jag fick en bror. Det var också lite som att jag hade fått en elev. Och för någon som älskade att leka skola så var det ju självklart drömmen.
 
Tidigt försökte jag lära dig allt jag kunde. Hela alfabetets bokstäver med hjälp av en djurprydd plansch och en linjal till pekpinne. Jag visade hur man kunde bygga kojor under skrivbordet i källaren och var i skafferiet kakorna fanns. Jag hejade på dig om vintrarna när du åkte runt huset på ett par gamla träskidor med ständigt glappande bindningar. Och jag lärde dig att man helst ska låta bli att fråga pappa hur det egentligen går med företagsdeklarationen i maj månad.
 
Jag var, och är, en av dina storasystrar och jag tog min roll som lärare, coach och beskyddare på största allvar. Men det är underligt det där. För trots att jag fortfarande är tre år äldre och fortfarande gillar att få lära dig nya saker, så är det som om mina uppgifter ändrats.
 
En dag kom du hem och hade programmerat en app, utan att jag hade en aning om hur du egentligen lärt dig det. Helt plötsligt kunde du köra bil med släp och segla stora båtar. Du introducerade mig för en fantastisk person vid namn Martina, och jag förstod snabbt att hon något alldeles extra. Och i vintras så ställde du dig på ett par skidor igen, men den här gången fick jag inte heja på dig när du åkte runt, runt huset. Istället for du nio mil mellan Sälen och Mora som om det vore den mest självklara saken i världen.
 
Nu för tiden lär du dig saker på egen hand och när du inte gör det, är det du som istället utbildar mig. Dessutom har du fått en ny coach vid din sida och det finns ingen jag hellre lämnar över detta uppdrag till, än till dig Martina. Du kommer göra ett strålande jobb, det är jag säker på.
 
Alfred, med tiden så har våra roller skiftats. Det finns något fint i det - att först få lära och sedan få läras. Och idag har du lärt mig en sak till. Kanske det viktigaste av allt. Vad riktig kärlek är och hur fint det är att få dela den med någon annan, hela livet ut. Tack för den lektionen. Ni två är underbara och jag älskar er.

Ett känslominne - stranden 1997

2016-07-21   kl. 09:04:58
stranden
 
Jag vaknar tidigt på morgonen. Solens varma stålar letar sig in, genom fönstret och ut i den lilla springan vid rullgardinen. Fastän klockan inte ens är nio bor en hetta i luften. Asfalten har en varm och lite kvalmig doft. Små pärlor av svett rinner längs min hud.
 
I köket packar mamma kylväskan. En Big Pack-burk med pastasallad, Rhode Island-dressing på flaska, Jättens citronkex, två 3-pack med apelsin-Mer och skivad vattenmelon. Allt läggs på en bädd av blå kylklampar. Locket stängs och vi lastar in oss i bilen. Volvon skumpar längs dammiga grusvägar och snart skymtar något blått i horisonten.
 
"Här tar vi", säger vi till slut, efter att ha granskat hela stranden för att hitta den bästa platsen. Pappa fäller upp två brassestolar med mugghållare på handtaget. Den ständigt påfyllda kaffekoppen får vila där resten av dagen. En korsordstidning vandrar stolarna emellan och rutorna fylls sakta med ord.
 
Ett stort orange tygstycke med mönster av blommor i 70-talsstil breds ut. Det har en mjukhet som bara kan åstadkommas av årtionden av utflykter och tvättar i maskin. Jag lägger mig på det i ett hörn, iförd rosa baddräkt och med en bok i högsta hugg. Mitt högra knä pryds av ett plåster och under stortån sitter en liten, liten sticka. Pappa plockar ut den med pincett.
 
På avlägset håll hörs en strandradio. Måsar cirkulerar över badplatsen. Någon gör eleganta hopp i vattnet från bryggan med skylten "Dykning förbjuden". Tunna slöjmoln seglar förbi på himlen. Solen gassar och matsäcken smakar bra. Det är en dag på stranden.

Sommaren som var // Sommaren som är

2016-07-11   kl. 00:48:49
stockholm
 

För exakt ett år sedan var min starkaste känsla hopplöshet. Jag grät på vänners köksgolv, på grönsaksavdelningen på ICA Maxi, på flyget mot Tokyo. I min telefon skrev jag ner varenda känsla. Jag skrev:
 
"Sommaren är slut. Vi är slut. Allt är slut."
 
För det var så det kändes. Nu vet jag att det var ett slut, men också en början. Året har varit turbulent men jag vill tro att jag är lyckligare nu. Jo, så är det nog.
 

Nu

Avloppsstank, kvalmig tunnelbaneluft, blöt hund. Stockholm luktar illa men jag älskar det ändå. När tåget rullar förbi stadshuset, vattnet, himlen med den brinnande solnedgången så tänker jag ”hemma”. Detta är hemma nu. Mina femtiofyra kvadrat som jag borde städa oftare. De är hemma. ”Schysst lägenhet”, säger du. ”Mm, tack”, svarar jag. Sen ser vi solen gå upp från balkongen.
 

Alltid

Och genom juliromantik och tropiska nätter och sommardagar så skymtar olyckan. Inte hos mig, men tätt intill. Hjärtan och kroppar som brister. Saker som går sönder. Och vi övar på att andas lugnt, viskar att allt blir bra. Förra året var det jag, nu är det någon annan. Livets jävla gång va?
 

Framöver

Sommaren är här nu. Vare sig vi vill eller inte. Den ändrar sakta färgen på min hud, fyller mig med rastlöshet och nonchalans. Och precis som förra året så skriver jag ner allt som känns i min telefon. Jag har lärt mig att det är lättare att handskas med allting då. I den senaste anteckningen står att läsa:
 
”Varma, trassliga lakan. Vad är klockan egentligen? Jag sträcker mig efter vattenglaset. En tanke swishar förbi i mitt huvud: vem äger tiden? Sen somnar jag om.”

Tidigare inlägg
RSS 2.0