Jag med. Me too.

picnics before dick pics
 
Först ilska, sedan frustration och till sist trötthet. Jag. Blir. Så. Trött. På att kvinnor inte får äga rätten till sina egna kroppar. På dessa oändliga historier om övergrepp och övertramp. Att skriva under på initiativet #MeToo är tyvärr det minst förvånande du som kvinna kan göra idag. För det handlar om en regel med ett fåtal undantag, det handlar om djupt rotade strukturer och det är så smärtsamt.
 
Det krävs inte många sekunder att skriva de sex tecknen som bildar #MeToo, ändå tar det lång tid för mig att orka. För jag drabbas av insikten om att det här är ännu en sak som hamnar på mitt bord som kvinna. Att det är min uppgift att tala om för män när de gjort fel och hur de borde uppföra sig istället. Att jag inte bara är offer utan också den som ska behöva undervisa. Precis som jag gjort sedan jag var liten, genom alla mina skolår och nu i vuxenlivet. Och det gör mig så oerhört trött. Hur kunde allt det här bli vår lott?
 
När jag vaknade idag ville en del av mig bara stanna kvar i sängen. Dra täcket över huvudet och blunda för verkligheten. Men istället gick jag upp, tog på min argaste t-shirt och fortsatte kampen. Jag med. Me too.

Utkast sommaren 2017

Jag samlar på ord och meningar. Ibland för att jag vill, men oftast för att jag måste. Ett plötsligt behov uppstår, jag behöver få ur mig orden och därför fyller jag min telefon med obegripliga anteckningar som i stunden känns livsviktiga. Jag har skrivit på dansgolv på nattklubbar, på tunnelbanan om morgnarna, under långsamma möten på jobbet, i baksätet på taxibilar. Det finns ingen rutin, det är bara vad jag gör, vill och måste.
 
Här är sådant som hamnat i mina anteckningar den senaste tiden. Ord staplade på varandra, helt utan röd tråd. Sådant som bara behövde hitta ut. Om ni gillar det hittar ni fler utkast här: del 1del 2, del 3 & del 4.
 
förlorarna
 
coca-cola
 
neon och bas
 
hägg och syren
 
skriv en bok
 
själsligen uttänjd
 
lokala skurar
  
högsta våningen 
 
triss
  
ingen alls
 
spår
  
hjärtklappning
 
unket
 
östersjön
 
storm

Två dygn på Hästö

hästö
 
anna
 
hästö
 
hästö
 
hästö
 
karin & fredrik
 
pasta
 
lunch
 
walle
 
hästö
 
kräftskiva
 
dyka
 
kräftskiva
 
hästö
 
Jag försöker minnas första gången jag var på Hästö. Jag skulle gissa att det var sommaren mellan nian och gymnasiet. Knappt ett år efter att vi lärt känna varandra, ja knappt ett år efter att ni stegat in i vårt högstadieklassrum och vi bestämde oss för att "de där skulle vi bli kompisar med". Sagt och gjort. Drygt tio år senare är vi tillbaka. I en ny konstellation men med samma grund. Och Hästö är sig likt. Den snirklande stigen uppför berget känns bekant under mina fötter. Solnedgången som fyller hela rummet med ett gyllene ljus är fortfarande lika magisk. Och kylskåpet är som alltid belamrat med vällagrad ost. Det är så det ska vara.
 
Vi tillbringar två dygn här en helg i augusti. Två dygn som jag önskar vore mycket längre, för slutet på dem markerar ett uppehåll som jag inte vill kännas vid. En flytt till ett fjärran land, en annan kontinent, ett gigantiskt hav mellan oss. Igen. Och ja, det har hänt förut och vi klarade det då, så vi kommer klara det nu.
 
Jag rensar undan tankarna på det som komma skall och försöker fokusera helt och hållet på vad som är nu. Båtens motor som skär igenom vattnet. Walles bruna päls under mina fingrar. Stora pastamiddagar med drivor av parmesan. Den bitande kylan från havet när vi med jämna mellanrum lämnar bastun för ett dopp. Våningsängen som knarrar varje gång någon rör sig. Kräftskivan som blir kräftrave med Sandstorm på högsta volym och sedan ett dansgolv både ute och inne där vi skriker med till samma låtar som för en evighet sedan och hela världens hunger samlad i miiiig. För att i nästa dag bli fjorton omgångar yatzy och slummer i soffan. Mer kaffe tack och säsongens sista solnedgång på Hästö. Men du återvänder snart och då åker vi hit igen, precis som vi gjort sedan den där sommaren mellan nian och gymnasiet. För här är allt precis som vanligt.