Stiltje

kundvagn
 
”Skriv en dikt i valfri form där du utgår från en bild som du väljer fritt” säger uppgiften och jag kommer att tänka på fotot av kundvagnen på isen. Sedan skriver jag om januari. Hur tiden tycks stå stilla, hur ingenting händer, hur dagarna långsamt kryper framåt. I mitt kök hänger fortfarande kalendern med december månad uppe. Jag har inte haft anledning att vända blad.
 
Det är söndag och vi möts upp i Slussen. Promenerar genom ett iskallt Stockholm, längs vatten och broar. Ser solen gå ner över Årstaviken, hur himlen färgas gul, rosa, lila, blå. Allt är så vackert och det här är det enda vi har, den enda höjdpunkten just nu. Man är så tacksam för minsta lilla i januari. Ska det behöva vara så här? År efter år?
 
I frustration skriver jag en lista på saker att göra. Vill fylla varenda kväll med innehåll, se till att det händer något. Nu vänder jag blad. Nu fyller jag januari.
 
stiltje

Skrivuppgift: en dikt om nåd

Jag läser ju en skrivkurs vid sidan av mitt jobb och ni är flera som frågat om vad det är för uppgifter och vad jag skrivit. Det mesta är rena skrivövningar fokuserade på att man ska lära sig något särskilt, exempelvis gestaltning genom att skriva en berättelse utan adjektiv eller berättarperspektiv genom att skriva samma text ur två olika vinklar. Ibland är det också något friare uppgifter där man får ta ut svängarna lite mer. I senaste inlämningen fick vi bland annat uppgiften Skriv en dikt i obunden form under rubriken ”Nåd”. Inte helt enkelt, kände jag till en början och gick och klurade ganska länge. Vad betyder ens nåd liksom? Men efter ett tag beslutade jag mig för att fokusera på den nåd man kan ge till någon i en relation genom att förlåta dens beteende. Ibland kanske också lite för många gånger. Så här blev i alla fall resultatet.
 
PS. Så läskigt att dela en dikt då det är första gången jag skriver något i den formen. Men eftersom jag fick fint omdöme av min lärare tänker jag att den kanske inte är helt värdelös... 
 
nåd - julia eriksson

Jag med. Me too.

picnics before dick pics
 
Först ilska, sedan frustration och till sist trötthet. Jag. Blir. Så. Trött. På att kvinnor inte får äga rätten till sina egna kroppar. På dessa oändliga historier om övergrepp och övertramp. Att skriva under på initiativet #MeToo är tyvärr det minst förvånande du som kvinna kan göra idag. För det handlar om en regel med ett fåtal undantag, det handlar om djupt rotade strukturer och det är så smärtsamt.
 
Det krävs inte många sekunder att skriva de sex tecknen som bildar #MeToo, ändå tar det lång tid för mig att orka. För jag drabbas av insikten om att det här är ännu en sak som hamnar på mitt bord som kvinna. Att det är min uppgift att tala om för män när de gjort fel och hur de borde uppföra sig istället. Att jag inte bara är offer utan också den som ska behöva undervisa. Precis som jag gjort sedan jag var liten, genom alla mina skolår och nu i vuxenlivet. Och det gör mig så oerhört trött. Hur kunde allt det här bli vår lott?
 
När jag vaknade idag ville en del av mig bara stanna kvar i sängen. Dra täcket över huvudet och blunda för verkligheten. Men istället gick jag upp, tog på min argaste t-shirt och fortsatte kampen. Jag med. Me too.