Helgen som är blev helgen som var

hösten
 
Det är trångt på tunnelbanan i morgonrusningen och jag känner mig fruktansvärt i vägen med både resväska i handen och ett stort cellofodral på ryggen. Axlarna värker under remmarna som i så många år var en del av min vardag, nu var det flera år sedan som jag spelade för andra. Det är något med tyngden som får mig att tänka på uttrycket att bära på sorg. Jag gör det här och nu. Jag släpar den som en ryggsäck på mina nedsjunkna axlar. Jag håller den varsamt i famnen som vore den ett nyfött barn. Jag balanserar den med min fingerspets likt ett lass jag vägrar ta i två omgångar. Jag bär på sorg och det stjälper mig.
 
Helgen som är blev helgen som var. Det är som med döden, verben förändras. Har blir till hade, är blir till var. Mormor har en sån, nej förlåt, hade. Hon hade ett helt skåp fyllt av de finaste broderade örngotten, dukarna och lakanen. Nu står vi och sorterar dem, lägger i högar som blir fler för varje minut. Juldukar med liten fläck men med affektionsvärde får en egen hög. Ett helt liv gås igenom och med det även föregående liv. Genom broderade initialer får jag en vag aning om släktingar i en främmande tid. Mormor är inte här längre men alla föremålen markerar hennes och andra kvinnors närvaro. När jag kommer hem på söndagskvällen ställer jag moster Gretas broderade kuddar i soffan, mormors hårspännen får bo på byrån i sovrummet. De är en del av mitt hem nu.
 
Kanske har det med åldern att göra, tänker jag. Att för varje levnadsår som går så lär man sig att uppskatta sakerna omkring sig ännu mer. Eller så är hösten bara ovanligt vacker i år. Så färgsprakande och livfull. Med milda vindar som först får mig att ta av jackan, sedan kavla upp ärmarna på tröjan. Som en hoppfull suck och en varm omfamning precis när man behöver det som mest. Jag tror den ville oss väl, i denna oktoberhelg att minnas, i sorgen vi bär som så småningom ska bli sorgen vi bar.

Stockholm, september 2018

stockholm
 
Ljuset i Humlegården faller sakta. Sirlar sig genom lövklädda grenar och lämnar skuggfigurer på marken. I det knastrande gruset rullas barnvagnar, på de gröna gräsmattorna rastas hundar. En man sitter på en bänk och ser ut att vänta på någon som aldrig kommer att dyka upp.
 
Det är något med luften och hur den luktar. Liksom friskt och sött på samma gång. En klarhet fylld av äpple och asfalt, dagg och rök. ”Folk brukar inte fatta vad jag menar, men det är något med den här doften som påminner mig om L.A.”, säger jag och andas in extra djupt. ”Jag förstår precis”, svarar du och jag tänker att du kanske säger så bara för att vara snäll, för att lindra mitt självtvivel ett tag, det är lugnt.
 
Taxiskylten utanför Riche ser ut att tillhöra en svunnen tid. En tid då man inte bokade sin bil i en app utan tålmodigt stod och väntade på trottoaren. Nu blänker lampan som ett ljusgult klot mot den allt mer blånande skymningen.
 
På flätade stolar på Stockholms kanske minsta uteservering sitter ni med rödvinsglas framför er. Jag hälsar med självsäker röst och småpratar en stund. I verkligheten tvivlar jag på att jag ens är där, min existens i detta sammanhang var en gång så avlägsen, den är nog det fortfarande.
 
Porten slår igen bakom mig och jag sjunker ned i en av fåtöljerna. Andas tio djupa andetag. Dricker ett glas vatten som lämnar blöta cirklar på marmorbordet. Försöker skriva men har så svårt att hitta orden. Vill men kan inte. Måste inte men borde.
 
Och det blir fredag, lördag, söndag, måndag. Rastlösheten tickar i mitt blod, får mig att säga ja till allt som kan bli något mer. Kassen med ren tvätt står orörd på mitt sovrumsgolv och jag vandrar över Skeppsbron, förbi bageriet där de förbereder nattens bullbak, över det gigantiska hål som numera är Slussen, bygget som beräknas vara klart år 2025, kanske kommer hålet i mig också vara helt då?

Utkast sommaren 2018

Min anteckningsapp i telefonen är full av listor. På saker jag ska läsa, göra, äta, köpa. På saker som killar gillar (Elon Musk, Johnnys senap, VM -94, Lana del Rey). På serier och filmer jag borde se men som jag vet att jag aldrig kommer titta på. Och däremellan så finns det lösryckta meningar. Ord som behövde skrivas ned i väntan på något annat. Ibland läser jag igenom dem, samlar ihop de begripligaste och delar dem i den här typen av inlägg. Här finns det fler om ni önskar: del 1del 2del 3del 4del 5 & del 6.
 
sant
 
tävlingen
 
blick
 
trapphuset
 
döda vinkeln
 
sand
 
falla ihop
 
stormen
 
bryggan
 
hur långt som helst
 
gryningen
 
barer