En hommage till Trädgården

2017-05-02   kl. 11:35:00
trädgården
 
trädgården
 
photomachine
 
Det fanns en svensk kvinna som gifte sig med Berlinmuren och höll fast vid äktenskapet i 30 år. Vid en första åtanke var det bland det konstigaste jag hört, numera förstår jag henne. Jag är också kär i ett objekt. I Trädgården.
 
Kanske handlar det inte så mycket om platsen i sig. Kanske är det mer tidpunkten, sammanhanget, omgivningen. Framför allt är det nog känslan av sommar. Det är som att hjärtat pustar ut för i samma stund som grindarna slås upp blir det klart för mig: vi har överlevt ännu ett halvår av vinter. Välkommen ljusa nätter, tygskor mot asfalt, konfettiregn, cavabubblor och solnedgångar.
 
Det är juli och alla är där och jag har skrubbsår på knäna som är svåra att förklara och vi styr mot det stora dansgolvet. I Jonathan Johanssons låt Sent för oss finns textraden ”och under discokulan orkar vi att skratta igen” och den har bosatt sig inom mig. Jag tror egentligen inte den syftar på Trädgården men varje gång jag blickar upp mot det gigantiska klotet som kastar reflektioner omkring sig så kommer jag att tänka på den.
 
Alldeles intill dansgolvet finns en stor träpyramid och jag slungas iväg till förförra sommaren. Vi hade klättrat högst upp på toppen, återförenade efter några semesterveckor på olika håll, satt tätt intill med varsin öl i handen. Du såg på mig och frågade hur sommaren varit. ”Jag har gjort slut”, sa jag. ”Jag ska bli pappa”, sa du. Sedan kramades vi länge. Där och då var det den perfekta platsen för livets stora händelser.
 
Och runt pingisbordet springer folk som om det gällde livet och i fotoautomaten klämmer vi in oss kanske lite för många och fyller remsa efter remsa med ihopträngda kroppar. Bilder som sedan får pryda mitt kylskåp, som jag tittat på hela året med saknad, längtan och förväntan och nu plötsligt är vi där igen. Tillbaka på platsen för hemligheter, dans och glitter. Och rätt vad det är så är klockan tre och vi vandrar därifrån med sommarlätta fötter i gryningen, tar kanske vägen mot kolonilotterna vid Årstaviken för ett nattdopp och jag har blivit som Berlinmurs-kvinnan: kär i ett objekt och kanske lite lite galen.

Utkast april 2017

2017-04-29   kl. 23:28:00
Ord alltså. Ibland har man inga och ibland har man mer än brukligt. Men här är i alla fall några i ganska lagom mängd som jag valt att skriva ner. Direkt från mina mobilanteckningar till er. Här finns fler om ni vill ha: del 1del 2 & del 3.
 
det kom ord
 
bär
 
ropar
 
cheeseburgarpappret
 
snubbla
 
klyschan
  
med storm
  
hungry heart

Tjugofjärde april

2017-04-25   kl. 00:18:41
middag
 
Det kanske är en jättevanlig måndag i april fast inte en sån där vårvädershärlig utan en sån där det öser ner iskallt regn i sidled och är två plusgrader. Och sen plötsligt börjar det snöa också och du orkar inte, du blir sur, du känner dig rent utav kränkt av vädret och dessutom luktar det nu blöt hund, blöt ryggsäck och blöt människa överallt runt omkring dig på tunnelbanan. Självklart har du inget paraply, för det är ju måndag.
 
Men så möter du upp dina vänner på Hemköp i Skanstull och först är ni kanske lite oense om vad ni ska äta. En tänkte libanesiskt och själv kunde du bara komma på att du ville ha ost men så bestämmer ni er för att köpa ”allt som är gott” för att ”allt som är gott” är bland det bästa man kan äta. Och i takt med att ni strosar fram i affärens gångar så fylls matkorgen och bara en gång råkar nån köra på en främlings hälsena fast det verkligen inte var meningen, vilket nån också understryker.
 
Sedan tar du tunnelbanan hem och inklämd mellan passagerare bryter du ihop av något kul din kompis sagt och du skrattar inte ens, nej du gråter och flämtar och det går inte hålla tillbaka det komiska längre. Till slut är ni framme och du kliver ut får luft och får också käftsmällen av det genomvidriga aprilvädret igen, du som nästan hade glömt det.
 
Väl hemma är lägenheten snart tjugoåtta grader varm för ugnen går på högvarv och i den bakar ni en gyllene pumpa och färgglada tomater varvade med vitlök och basilika. Du arrangerar ett fat med tre sorters korv, oliver, tryffelbrie och prosciutto, får lite beröm för ditt upplägg och säger med nöjd röst att ”just såna här små uppläggningar är något av en specialitet”. Sedan skrattar du åt din egen fånighet och de andra stämmer in.
 
Din kompis steker pimientos de padróns med en kökshandduk på sig som skydd mot den heta oljan, för ett förkläde är tydligen inget du äger men det är okej ändå. I takt med att mat dukas fram på bordet avhandlar ni ämnen som egentligen är allvarliga men ni gör det på ert egna vis. Blandar skämt med djup och humor med frågor och du inser att vid det här laget finns inga filter längre. Tolv års vänskap har rivit ned allt sånt och visst är det förbannat fint att det är så.
 
Till sist är pumpan färdigbakad och kvällens distansmöte med tyska konsulter avklarat så ni slår er ned vid bordet och det ena hörnet gnisslar som alltid när man hänger lite på det men du har vant dig vid det här laget. Ni skickar runt pumpan med smör, pimientos de padróns, rostade tomater med stora klickar krämig burrata, späda sparrisstjälkar, frasig baguette och fatet med charkuterier. Snart är tallrikarna fulla och ni säger "låt oss fokusera på att äta och återta konversationen om tio minuter igen", halvt på skämt, halvt på allvar. Och utanför fönstret äcklar sig aprilvädret men inomhus sitter ni med tända ljus och ett dignande bord och du konstaterar att den jättevanliga måndagen faktiskt blev riktigt bra. Så det så.

Att byta jobb

2017-04-18   kl. 12:52:49
Macbook
 
För en och en halv månad sedan bytte jag jobb. Det var ganska odramatiskt egentligen men jag har fått lite frågor om det, så jag tänkte att jag skulle berätta mer. Själva anledningen till varför jag inte pratat så mycket om det innan beror mest på att jag ville landa i det ordentligt själv. Jag är ju ofta ganska personlig här i bloggen och har inga problem med det, men just sådana här stora saker känns skönt att hinna bearbeta lite innan man delar dem med alla andra.
 
Min tidigare arbetstitel var ju copywriter och den behåller jag även nu. Faktum är att jag gör ungefär samma saker som innan, det vill säga: hittar på och skriver reklam. Den stora skillnaden är att jag gör det på en ny byrå med nya kollegor och nya kunder. Som alltid i reklambranschen så finns det mycket hemligheter och exakt vilka kunder och projekt jag jobbar med nu får jag inte säga. Men min byrå heter Kärnhuset och här kan ni se lite mer vad de har gjort.
 
Den främsta anledningen till att jag bytte jobb är variation. Jag var på min förra byrå (Animal) i drygt fyra år och det är ganska länge med tanke på att det var mitt första jobb inom reklambranschen. Jag kände att jag ville utvecklas mera på ett nytt håll med nya kunder och uppdrag och jag tror det var en nyttig utmaning för mig att göra en flytt. Dessutom hade en CD (Creative Director) och en AD (Art Director) som jag jobbat väldigt nära och bra med, slutat strax innan, vilket ökade mitt incitament för att byta jobb. Jag har dock fortfarande bra kontakt med många av de jag arbetade med innan och det var verkligen inga hard feelings när jag lämnade.
 
Och ja, nu sitter jag alltså på Kärnhuset med kontor i Brunogallerian, mitt på Götgatspuckeln. Jag har lärt känna alla mina kollegor, fått hyfsad koll på mina nya kunder och lärt mig hur kaffebryggaren fungerar. Att byta jobb är ju en ganska stor omställning, särskilt när man varit länge på samma ställe innan. Det är mycket som är nytt och många småsaker man behöver tänka på. Alltifrån hur man larmar dörrar till hur arbetsprocesser ser ut eller vilken tid alla går på lunch. Men nu efter en och en halv månad känner jag att jag har landat tryggt och bra. Så nu återstår bara det roligaste; skapa massor smart och bra kommunikation!
 
Har ni några fler frågor om mitt jobb så kan ni ställa dem nedan. Jag ska försöka svara så gott jag kan och i den mån jag får!

Ja må jag leva

2017-04-12   kl. 01:39:45
balloons
 
Jag kollar på klockan när jag går upp från tunnelbanestationen. 23.59. En minut kvar i åldern tjugosex. En minut kvar på detta år. Ett år av gränslöshet och mognad. Ett år som fått huden att förändras. Inte så att den direkt har åldrats, mer att den blivit ett lager tjockare. Lite tåligare, lite hårdare.
 
Det har varit ett år av sena nätter. Både i jobb och i neonljus. Ett år av förändring och farväl. Ett år av vänskapsrelationer som rotat sig djupare, tagit nya uttryck, vuxit sig än starkare. Så många saker jag gjort för första gången någonsin och antagligen så mycket jag gjort den sista gången för alltid. (Var vi ett sista gången för alltid?)
 
Vad är väl ett år? Är det alla ord jag skrivit, alla klunkar jag druckit, alla blickar jag mött, alla mil jag rest, alla sånger jag sjungit, alla idéer jag skapat, alla skratt som bubblat inom mig? Allt detta? Ja. Allt.
 
Det har varit ett år av liv. För tänk vad jag har levt. Och tänk vad jag ska leva, nu när ett år till väntar mig. Ja må jag leva. Idag och imorgon och igen igen igen. Ha den äran!

Vind omkring nordväst

2017-03-24   kl. 11:11:08
vind omkring nordvästJag lämnar några fredagsord till er här. Hoppas att ni har en riktigt fin helg framför er! Och vet ni vad, solen skiner, gruset knastrar under sneakerssulorna och ställer man sig mot en husvägg och blundar så känns det faktiskt ganska varmt. I morgon hoppas jag kunna sitta på balkongen, kanske i en tjock tröja eller jacka till och med, men med årets första utomhusfika uppdukad och bra musik som blandas med fågelkvitter. Nu är vi på andra sidan vintern, vi klarade det! Allt det bästa ligger framför oss. Är inte det en fantastisk känsla så säg?
 

Att trivas i sitt eget sällskap

2017-02-26   kl. 21:03:00
morning light
 
Här om dagen fick jag en kommentar från en läsare som undrade om jag hade några tips på hur man kan trivas bättre i sitt eget sällskap. Jag började svara men insåg att det blev väldigt långt och att kanske fler ville ta del av detta, så nu får det bli ett eget inlägg istället.
 
Förlåt för en svamlig kommentar, men min kille gjorde ganska nyligen slut med mig efter ett långt förhållande och allt känns så otroligt mörkt och tråkigt. Det absolut värsta är dock ensamheten, jag klarar inte av en sekund i mitt egna sällskap. Du verkar så himla trygg i dig själv och verkar (utifrån bloggen) vara duktig på att hitta på saker själv och trivas med det. Snälla fina du, har du några bra tips på hur man börjar gilla sitt eget sällskap?
 
Först och främst så ja, det stämmer att jag gillar att göra saker själv och trivs i mitt sällskap. Dock har även jag stunder då jag känner mig ensam och tråkig och så är det nog för de flesta. Men därmed inte sagt att man kan lära sig uppskatta sitt eget sällskap mer. Jag tycker själv att jag blir bättre och bättre på det ju längre tiden går.
 
Sedan tror jag nog att det hjäper att jag i grund och botten är en ganska introvert person som med jämna mellanrum behöver vara själv för att orka. Jag älskar att vara med mina kompisar, att gå ut och festa och hänga i gäng, men inte hela tiden. Ett typiskt ställe jag märker det på är när jag är på resor med vänner eller familj. Efter ungefär fem dagar måste jag få några timmar i lugn och ro för mig själv, annars blir jag otrevlig och grinig. Att lära känna sig själv och sina beteendemönster tycker jag är ett viktigt steg i att förstå och utveckla sin personlighet (förlåt för mental coach-klyschan).
 
Grunden till att jag gillar att hänga själv handlar nog också mycket om att jag jobbar rätt långa dagar och har ett arbete som ofta involverar andra och är ganska socialt dränerande. Alltså ägnar jag runt åtta timmar varje dag på att umgås med andra och därmed blir egentiden ännu mer välbehövlig. Nu vet jag inte om du pluggar eller jobbar eller vad du gör om dagarna, men att se över den biten kan vara ett första steg.
 
Yayoi Kusama
 
När jag sedan väl hittar på saker själv så tror jag nyckeln ligger mycket i att jag väljer att göra saker jag verkligen gillar och går in i det helhjärtat. Då hinner jag inte reflektera över att jag är ensam utan allt mitt fokus ligger på själva projektet. En sak som är spännande är också att jag upplever en del saker mycket starkare när jag är själv. Ta ett museibesök till exempel. I vanliga fall kanske man går och pratar om konsten man ser, försöker hålla jämnt tempo och påverkas av varandras intryck. Men när man går själv är man helt utelämnad till sina egna reaktioner. Man får titta hur länge eller kort man vill och känna precis vilka känslor som helst inför konstverket. Detta tror jag är supernyttigt för att stärka sina egna åsikter och tankar. I början känns det kanske ovant, men sedan blir det bara ett annat sätt att uppleva saker på.
 
Med risk för att låta galen känner jag också sällan att jag är helt själv. Även om jag inte fysiskt umgås med en annan person så delar jag många av mina upplevelser med andra. Den här bloggen är exempelvis ett utmärkt verktyg till det. Lagar jag en jättegod och fin middag kan jag fota den och visa upp här tillsammans med en story och då känns det plötsligt inte som jag ätit själv på det där tråkiga deppiga sättet. Sakerna jag gör får ett större värde och delas med andra, även om det är med mer eller mindre främmande personer på internet.
 
Mitt bästa tips för att göra tråkiga saker roligare är att göra dem till projekt. Hatar du att laga mat till dig själv - starta ett matkonto på Instagram och ta bilder av allt du lagar i en vecka. Eller ta före- och efterbilder när du gör om hemma och jämför resultatet. Gör sakerna till en utmaning så blir det mycket roligare. En annan sak som gör ensamtiden lite trevligare är att lyssna på podcasts eller musik. Ibland är det bara skönt att ha någon som pratar i bakgrunden. Och till sist: skaffa en kul kompis på Snapchat som du kan skicka vardagsgrejer till. Typ ”kolla vilken god middag jag lagat” eller ”nu har jag städat köket helt perfekt” eller ”blev inte mina nyplanterade växter fina?”. Lite hederlig bekräftelse är faktiskt precis vad man behöver ibland.
 
Hoppas det gav någorlunda svar på din fråga. Det är ju ett ganska diffust ämne och väldigt individuellt hur man upplever saker och ting. Men som bonus kommer här en högst konkret lista på saker man kan göra när man är själv, många av dem är saker som jag brukar göra.
 

Saker man kan göra själv

· Gör fint hemma
· Blogga (eller läs andras bloggar)
· Laga mat
· Möblera om
· Hitta ny musik
· Bygg små stilleben eller ett moodboard
· Fota
· Läs en bok eller tidning
· Spela ett instrument eller sjung
· Leta efter nya recept att testa
· Ta en promenad (lyssna på en podcast eller fota fina saker på vägen så blir det roligare)
· Besök ett museum
· Fixa naglarna
· Skapa spellistor
· Köp den perfekta godispåsen
· Testa en ny frisyr
· Städa allt supernoga
· Prova nya outfits
· Lyssna på podcasts
· Samla fina saker på Pinterest
· Lägg ett pussel
· Sy något
· Planera en resa
· Gör yoga-övningar
· Ta hand om växter
· Följ en sminktutorial
· Nätshoppa
· Gå till biblioteket
· Baka
· Rensa lådor
· Spela mobilspel
· Skriv en önskelista
· Gå på second hand-runda
· Planera en fest
· Ring en släkting
· Måla
· Skriv ett brev
· Ta en kaffe och läs en bok på ett café
· Se en dokumentär

Utkast februari 2017

2017-02-08   kl. 01:17:14
Tack för alla era svar på vad ni vill läsa om, det är så kul att få veta! Någon önskade också mer små anteckningar och tankar från mobilen, så här kommer ett till inlägg med utkast som jag sparat. Här finns del 1 och del 2 för er som önskar mer.
 
glas
 
mental vinterkräksjuka
 
moon
 
tisdag
 
blocket.se
 
tunneln
 
håll grytan kokande
 
hög puls
 
solen isarna farbröderna

Jag minns alla män jag aldrig brydde mig om

2017-01-12   kl. 16:24:01
citat
 
Jag läser ”Flickorna” av Emma Cline. En bok som till viss del tar upp känslan av att vara ung tjej och bli betraktad av män, vara relativ till män, förstöra sig och förgöra sig - för män. Och jag känner igen mig men ändå inte. Mitt nutida jag kan absolut relatera till känslan, men under tiden jag läser så kommer jag till en insikt: femtonåriga Julia ägnade extremt lite tid åt detta.
 
Säkert berodde mycket på min högstadieklass. Jag gick på en skola belägen i en Norrköpingsförort och i en musikklass med körsång på schemat varje dag. När jag började fanns det en kille i klassen men han slutade kort därefter. Så vi var 21 tjejer, vilket till stor del var kaotiskt, men också ganska härligt. Jag svetsades samman med några av tjejerna och bildade ett supertight kompisgäng.
 
Det jag inte insåg då, men som blir så tydligt för mig nu, är att vi umgicks på ett sätt som antagligen är ganska unikt för högstadieelever. Vi var helt klart pluggisar som lade mycket tid på skolan, men vi var också mästare på aktiviteter. Vi gjorde egna chokladpraliner och hemgjord sushi, hade otaliga sleepovers i varandras källare, ordnade hemma-spa och filmkvällar, hade picknicks i parker, i skogar, på tak…
 
Alla dessa aktiviteter och vår starka sammanhållning gjorde att det helt enkelt inte fanns tid för män i vår värld. Eller jag tror det i alla fall. Jag har verkligen försökt men kan inte minnas en enda gång som vi diskuterat killar under högstadiet. Suttit med skolkatalogen och gjort markeringar eller googlat heta kändisar. Jag har ingen aning om vem som var den snyggaste killen på Navestadsskolan 2005 - att prata om honom fanns verkligen inte i vårt intresseområde.
 
Och jag inser nu hur annorlunda det antagligen är och hur skönt det också var. Att till fullo hänge sig åt det man gillade bäst och strunta i hur andra såg på en, uppfattade en, värderade en - för det fanns inte på min karta att någon brydde sig om mig på det sättet. Vi levde i en fristad utan killar och det skapade ett systerskap som för mig är ovärderligt. Idag är några av personerna i mitt lilla högstadiegäng fortfarande mina bästa vänner som jag träffar ofta.
 
Den stora frågan är kanske när allting ändrades och varför det blev så? Jag tror att det skedde i gymnasiet när jag gick i en mer blandad klass igen och började hänga med folk, både tjejer och killar, på ett annat sätt. Till sist föll även jag in i den normativa bilden och började betrakta mig själv på ett annat sätt. Jag tycker fortfarande att fenomenet snygga kändiskillar är bland det tråkigaste som existerar, men det finns många tillfällen då jag känner att min kropp, mitt utseende och mitt kön kommer långt före min personlighet och mina intressen.
 
Till viss del är det säkert självvalt och till viss del är det nog bara en oundviklig del av det tydligt uppdelade samhälle vi lever i. Men jag är så tacksam för att jag fick de där högstadieåren i alla fall, jag tror verkligen att de gjorde mig gott. Och jag tänker att jag kanske ska ta tillbaka det där fullkomliga ointresset och nonchalansen jag en gång hade. Låta 2017 bli mitt år. Bara mitt. Och mina vänners. Vi säger så.

Utkast december 2016

2016-12-12   kl. 19:03:00
Jag trodde aldrig att några saxade utdrag från mina mobilanteckningar skulle få så fin respons. Det är ju bara mer eller mindre slumpmässiga ord som kommer till mig och mer eller mindre sanningsenliga skildringar som jag sparar för att minnas senare. Men tack, här får ni några till:
 
baksidetext
 
låt gå
 
doftspår
 
miljöstationen
 
ordning
 
allt var vi
 
plastsnö

Utkast hösten 2016

2016-11-16   kl. 01:46:56
mind the gap
 
blåljusen
 
världen rasar
 
inklusive moms
 
livet livet livet
 
ta mig hem
 

Fars dag

2016-11-13   kl. 12:13:00
fars dag
 
Pappa, som kört tusentals mil för att hämta mig sena kvällar, tidiga morgnar och tvärs över landet. Som delar mitt intresse för att upptäcka världen och som alltid sagt "klart du ska åka" när jag berättat mina planer. Som hatar ost men älskar messmör, alltid bär skjorta med en penna i bröstfickan och har sandaler från mars till november.
 
När jag bodde hemma kunde vi sitta vid varsitt skrivbord och stöka med papper mitt i natten. Mötas i köket för en macka halv ett och sedan säga godnatt. Hur du ändå kunde vara den som hälsade "god morgon!" hurtigare än någonsin bara timmar senare har alltid varit ett mysterium...
 
Tack för alla kramar, all uppmuntran och all kärlek. Tack för nattmackorna, livsråden och milen. Sätet bredvid dig i bilen är min tryggaste plats. Grattis på fars dag! ♥

Jakten på mitt nya jag

2016-11-08   kl. 00:44:00
En diskussion på jobbet, en helt vanlig tisdag någon gång i oktober. Vi pratar målgrupper och stereotyper, kommer in på begreppet hipster. Finns det ens längre? Har det inte blivit så urtvättat och generellt att det nästan upphört existera? Jo, så måste det vara.
 
Men om man inte vill kategoriseras som hipster längre, vad vill man då vara? Frågan ställs till mig. Jag stannar upp, funderar ett slag. Vem skulle jag egentligen vilja vara om jag fick välja fritt? Hm… Så kommer jag på det.
 
Rockgubbe.
 
Det är ju självklart. Man vill vara en medelålders man som åstadkommit något kreativt och nästintill geniförklarats. Man vill spela gitarr, dricka whiskey, skriva något, en bok kanske. Bära skinnjacka och scarf och dyra solglasögon, även när det är mulet.
 
Jag förstår att det är en illusion, men det finns något härligt i den där stereotypen som är så långt ifrån min roll idag. Något säger mig att Mauro Scocco aldrig står framför spegeln och tänker på avståndet mellan sina lår, Ulf Lundell bryr sig inte det minsta om färgskalan i sin Instagram-feed och ingen skulle någonsin kritisera Peter Lemarc för att han dricker komjölk och inte havremjölk.
 
Rockgubben är raka motsatsen till den lifestyle-värld jag lever i, som alltid är på jakt efter det perfekta, härliga, lyckliga, vackra. Han är omtyckt men obrydd, kreativ men kravlös. Det är han jag vill vara.
 
Så från och med nu ska jag börja ta suddiga, gultonade Instagrambilder, äta Biff Rydberg om tisdagarna och skriva låtar vars titlar enbart är ett kvinnonamn. Sarah, Jackie, Nelly, Isabella, Cecilia, Katarina, Evelina, Tess… Tack för inspirationen, jag börjar nu. Hylla mig när jag är fyrtio och snyggare än någonsin.

Japan del 3 - oändliga Tokyonätter på hemliga platser

2016-10-31   kl. 22:48:38
tokyo
 
Den lilla technoklubben ligger gömd bakom en dörr som smälter perfekt in i husväggen. Någon hyschar åt oss att vi ska dämpa rösterna, så vi viskar ett uppfostrat ”arigato” till killen i entrén när vi i utbyte mot 1500 yen får varsin stämpel på handleden och ett pastelligt samlarkort som drinkbiljett. I det lilla, lilla rummet dunkar basen. Inredningen är mörk och väggarna grottlika. En dj står i hörnet och runt honom; blått snurrande ljus. Vi byter det tecknade kortet mot gin tonics och ber att få dem ”extra strong”. Bartendern skrattar åt oss men det är det enda sättet att få drinkarna att smaka något överhuvudtaget här.
 
En trappa leder upp till en övervåning och i ett rum ligger folk på golvet och sover. För en kort sekund tänker vi att de måste tagit något innan vi kommer på att det här är Japan. Här dricker man mest whiskey och plommonvin och när man inte orkar festa längre så sover man på klubben tills första tunnelbanan börjar gå. Vi går ner igen och dansar, dansar, dansar. Ikväll gör jag inte det minsta försök att få det att se snyggt ut.
 
En kille med långt mörkt hår och skägg sträcker fram en maracas till mig. Jag slår den i takt med musiken, skakar så det rasslar och tänker att något ska man väl ha lärt sig på rytmiklektionerna på musikgymnasiet. Linn kommer fram till mig, trycker sin mun mot mitt öra, säger med ett fniss: ”Jag sa till killarna att du var ”a kind of famous dj in Sweden”, de blev sjukt imponerade”. Vi skrattar högt åt den tillfälliga lögnen, jag ser mig omkring och nog står det ett litet gäng omkring mig med obefogat beundrande blickar.
 
Någon räcker fram en bongo-trumma och jag sänder ett stilla förlåt till alla mina lärare när jag inser att det är detta som tio år av musikstudier ledde fram till. Det här är min primetime, min stora show. Sen trummar jag intensivt i två minuter, tänker att det passar förvånansvärt bra till techno ändå. När mitt solo är slut skrattar jag högt, söker mina vänners blickar i det lilla rummet och ropar ”vi drar va?”. Ute ur den gömda dörren orkar vi inte dämpa rösterna lika noga som tidigare. Vi har historier att berätta, stunder att dela, nya äventyr att upptäcka. Vidare i Tokyonatten, ut i oändligheten. Adjö.

Tillbaka till staden för krossade hjärtan & verklighetsflykt

2016-10-17   kl. 07:12:00
kaizen sushi
 
sengoku
 
Det är högsommar och andra dagen på min semester. Jag står på Arlanda, redo att boarda ett plan. Bort från allt, bort från alla. Ett halvt dygn senare landar jag i ett främmande land. Här finns min kompis Mika men utöver det känner jag ingen. Jag förstår inte språket, inte skyltarna, inte de sociala koderna. Och det är en fantastisk känsla.
 
Tre dagar tidigare har jag avslutat ett fem år långt förhållande. Gråtit oavbrutet, stirrat in i väggen, legat apatisk under täcket. Men nu står vi här i Tokyo, jag och mitt trasiga hjärta. Redo att leva lite igen.
 
Kanske är det den totala motsatsen som gör att jag fastnar. Känslan av att allting är nytt, annorlunda, så väldigt lite du och absolut inte en plats för vårt vi. Här kommer jag inte springa in i någon som frågar hur det är, eller ännu värre, någon som inte vet. Tokyo blir det första på länge som bara är mitt. Min stad, mina upplevelser, mina känslor.
 
Tidsskillnaden gör att jag hamnar fel i dygnsrytmen. Går och lägger mig efter att solen redan gått upp, sover för länge om dagarna, lever för mycket om nätterna. Jag hinner tillbringa sex dagar i Japan och när jag kommer hem säger jag till alla: ”Jag älskar Tokyo, det är världens bästa stad!” och jag menar det. Resan var fantastisk.
 
Skyskraporna, kulturkrockarna, folkmassorna. Kontrasterna mellan superteknologi och andlighet. Professionella, välklädda businessmän med fluffiga, små gosedjur på portföljerna. Den fantastiska maten, det trevliga folket, känslan av att här finns allt.
 
Femton månader senare sitter jag redo med en ny biljett i handen. En tur och retur-resa tillbaka till staden för krossade hjärtan och verklighetsflykt. Den här gången åker jag med ett lugn i bröstet och några av mina bästa vänner som sällskap. Förväntningarna är skyhöga, jag ska ju återse världens bästa stad. Men jag är samtidigt lite orolig.
 
Tänk om jag inte kommer gilla det lika mycket denna gång? Tänk om jag minns det så fantastiskt bara för att allt annat var så hemskt just då? Kanske är Tokyo bara världens bästa stad att vara hjärtekrossad i. Eller så är det ännu mer fantastiskt nu. Jag hoppas och tror på det sista. Snart får vi veta.

Jakten, skriket, vi:et & regnet

2016-09-28   kl. 12:40:00
stockholm
 
Stockholm, Stockholm, Stockholm. Du är:
 
De sena kvällarnas jakt. På någon, på något. Vi letar efter nyckeln som ska ta oss till månen. Avverkar Escalier → Grodan → Östermalmsgrillen → Riche → Laika → Urban Deli → Under Bron innan vi till slut når vårt mål bakom trädörren på Lästmakargatan. Flyger iväg upp i rymden, bland röda väggar, technoljud och heltäckningsmattor.
 
Den nyfödda bebisen i lägenheten bredvid min. Först tänker jag att vi är osynkade, hen och jag. Den vaknar och gråter just när jag ska sova, varje natt. Men sedan inser jag att det är precis tvärtom. Vi lever i symbios. Hen slår upp ögonen på andra sidan och skriker till mig, som för att säga "det är dags att sova nu". Och då gör jag det. Lägger mig i sängen på min sida väggen, släcker lampan och blundar, samtidigt som skriket alltid tystnar.
 
Känslan när jag kliver in hos mina kompisar och det är som att komma hem. Det är ju vi, vi som hängt med varandra sedan högstadiet och som fortfarande umgås. Vi som lagar så mycket mat att vi måste fälla ut extraskivan till bordet för att få plats. Vi som kan prata om allt, allt, allt utan några spärrar. Det Vi som ger mig en varm känsla i bröstet när jag går därifrån. Vi:et som alltid kommer bestå, som varken hav eller landsgränser kan skilja åt.
 
De gråtunga morgnarna med regnsmatter mot rutan. Beckmörker utomhus, skarpt ljus i badrumsspegeln. Jag har börjat med strumpbyxor igen, sväljer d-vitamintillskott över diskhon och burrar in mig i jackan. Styr stegen mot en lägenhet i Vasastan där det bjuds på kaffe och avokadomackor. Högläsning och samtal. Jag sjunker ned i soffan bredvid några av de bästa jag vet. Snart åker vi på semester tillsammans. Bort från Stockholm och allt det är.

Blogghjälpen

2016-09-25   kl. 19:05:00
 
Ett år går fort. Försvinnande snabbt. Man hinner köpa femtiotvå fredagsbuketter, äta typ hundra helgfrukostar, fira en klappfylld jul och dra på semesterresa till Medelhavet. Man hinner allt detta plus mycket till. Och man hinner också förtränga, glömma bort och förbise sådant som hände 365 dagar bakåt i tiden.
 
Men minns ni? För ett år sedan var vi engagerade. Det hölls välgörenhetskonserter i Globen, samlades ihop kläder & skor, skänktes pengar, pratades, agerades. Det gjordes skillnad. Men sakta men säkert bytte vi samtalsämnen, fokuserade på annat istället och sedan dess har inte mycket hänt utöver att det fattats ett antal politiska beslut som får mig att skämmas.
 
Ett år går fort för oss, men inte för den som flyr. Där är varje dag en kamp om överlevnad, en jakt efter liv. Det kanske känns avlägset, både i plats och tid, men det händer här och nu. Och vi kan fortfarande göra något. Det är dags att hjälpas åt igen.
 
Tillsammans med ett stort gäng andra bloggare är jag med i insamlingsinitiativet Blogghjälpen. Vårt mål är att samla ihop 10.000 kronor på tio dagar och pengarna går oavkortat till UNHCR – FN:s flyktingorgan. Vill du också vara med och bidra? Här kan du ge en valfri gåva. Tack för att du är med och gör skillnad!
 
Uppdatering: Ni är ju fantastiska! Målet på 10.000 kronor nådde vi supersnabbt, så nu höjer vi till 20.000. Tack till alla er som varit med och bidragit.

Och helt plötsligt är du inte bara du längre

2016-09-20   kl. 20:26:00
Illustration Frédéric Forest
 
Varje gång jag träffar en ny person så är det som att min hjärna utsätts för en smärre informationschock. Helt plötsligt ska en tidigare främmande människa flytta in i mitt huvud och uppta en stor del av min tankekraft. Det analyseras, funderas, struktureras och visualiseras - dagarna i ända.
 
Ofta börjar det stegvis. Jag kanske delar med mig av en låt jag spelar extra mycket just nu och så lyssnar vi på den tillsammans. Eller så pratar vi om något gemensamt resmål vi båda besökt, utbyter minnen kring platsen, värmen, kulturen. Sedan går vi på restaurang och äter en trevlig middag och rätt vad det är kan jag inte tänka på pasta carbonara utan att du dyker upp.
 
Efter en stund får du en egen sida bland anteckningarna i min telefon. Där samlar jag tro och tvivel och stunder som kanske var något mer. Små inkapslade ögonblick, fragment av ett något. Rader som handlar om dig.
 
Och helt plötsligt är du inte bara du längre. Du är Jonathan Johanssons "Du kommer krossa", salta S-märken, korsningen vid Grev Turegatan och 2318 tecken i min telefon. Du har blivit till alla dessa objekt som ständigt dyker upp i min vardag och påminner om dig.
 
En person minns jag som färska vårrullar, Sopranos säsong 1 och lammullströjor. En annan är rostbröd med marmelad, Rolling Stones och rökrutan längs Jakobsbergsgatan. En tredje är Monteliusvägen, Chance the Rapper och smileyn med solglasögon. Och mitt livs populärkulturella referenser är inte längre desamma, de är era, på gott och ont.
 
För sedan händer visst något. Vi slutar ses, allt rinner ut, du svävar sakta bort. Anteckningarna är kvar men du är försvunnen. Det är nog bäst så. Det är det nästan alltid. Och jag tänker för mig själv: "du kunde inte få min kärlek, men du fick i alla fall en låt, ett gathörn, ett recept. Varsågod.”

Persikoträdet

2016-09-11   kl. 22:45:00
persikoträdet
 
Det är ljummet
en torsdag
sen kväll
nästan natt
en av de sista sommardagarna
 
Jag har aldrig sett dig innan
men du säger till oss
”kom med”
”jag ska visa er nåt”
”vet ni att det finns ett träd
mitt i stan
med stora, mogna persikor?”
 
Vi tror dig inte
förrän vi klättrat
över staketet
in på gården
upp på bordet
och tittar mot toppen
 
Där!
 
Stora ludna frukter
nedtyngda grenar
vi sträcker oss högt
plockar ett par
tar nyfikna tuggor
förundrade, förvånade, förtrollade
 
Sparar tre i väskan
mest som ett minne
klättrar
över staketet
ut på gatan
in i natten
 
Går hemåt längs Skeppsbrokajen
tänker:
”så här vill jag minnas
sommarnätterna i Stockholm:”
mjuka
lite ludna
söta
och nästintill
overkliga

En hälsning från mig och min inre Tomas Ledin

2016-09-04   kl. 00:36:51
ljus
 
ångbad
 
ljus
 
Hörrni, jag är sjuk. Jag hatar det. Dels för själva sjuktillståndet i sig men också för att det är så fruktansvärt tråkigt. Och det faktum att jag tycker det är tråkigt gör mig till jordens bittraste och gnälligaste person och är det något jag avskyr så är det att känna mig bitter.
 
Redan i torsdags kände jag att det var något som låg och lurade i halsen och i fredags vaknade jag upp febrig och tung i huvudet. Tänkte en kort stund att ”jag tar en ipren och går till jobbet ändå” men insåg sedan att ingen skulle tacka mig för det så jag somnade om och sov till klockan 14. Som en stock, helt oförmögen att slå upp ögonen innan dess. Och när jag väl vaknat upp började bitterheten komma smygande. Då insåg jag nämligen att det inte skulle bli någon säsongsavslutning på Trädgården på fredagen eller någon kräftskiva ute i skärgården på lördagen. Jag var dömd till att ligga nedbäddad hela helgen.
 
Och visst det finns tusen värre sjukdomar och det är inga livsomvälvande saker jag missar, jag borde typ vara tacksam, men ändå svider det. Den senaste tiden känns det nämligen som jag utvecklat en extrem känsla av FOMO (fear of missing out). Jag vill vara med på allt som går, ta varje chans till ett nytt äventyr, hänga med mina kompisar så ofta som möjligt. Att ha en lugn helgkväll i soffan framför en tv-serie är det sista jag längtar efter just nu och jag kan inte minnas när det inträffade sist. Det är som om hela världen inklusive jag och Tomas Ledin, ropar att varje sekund måste tas vara på, sommaren är kort, snart är det över! Då finns ingen tid för lugn och ro.
 
Men så bestämmer kroppen plötsligt att nänä, så kan vi inte ha det. Så nu sitter jag och min inre Tomas Ledin här och tjurar med ömmande hals och påtvingad instängdhet. I ett försök att göra det trevligare har jag tänt alla ljus jag hittar i lägenheten och kokat upp ett ångbad för ansiktet med eukalyptus och citron. Jag har clementiner och chips och citronte, en ny bok att hugga in på. Men ärligt, vem försöker jag lura? Att sitta själv här när man kan äta kräftor iförd pappershatt på en skärgårdsö, det är bara bittert.

Tidigare inlägg
RSS 2.0