Och från balkongen i Skärmarbrink ser jag stjärnorna falla

jaga lycka
 
Ett armband runt handen, fem dryckesbiljetter i fickan. Ljuset förvandlar allt till en undervattensvärld. Vi har en hemlig pakt du och jag, en överenskommelse formulerad någon dag tidigare i en bar. Röken väller ut över våra fötter som stampar i takt på dansgolvet. Ansikten försvinner i dimman, dyker upp på nytt. Bas gillar hörn och jag gillar dig och vi står i det lilla lilla rummet som är tjockt av folk och jag tänker att om man skulle kunna ta vara på energinivån härinne nu skulle man kunna försörja hela söderort med ström.
 
Lyckan kommer, lyckan går och jag jagar den, försöker hålla fast den, stänger in den bakom revbenen men nästa morgon är den borta igen och jag funderar på om det finns några knep för att få den att stanna, om den går att tämja, göra lydig och flytta hem för alltid. Som ett husdjur som älskar en villkorslöst, som sover i fotändan av ens säng och tittar på en med den mest älskvärda av blickar. Jag vill hålla lyckan i koppel.
 
Leoniderna når sin kulmen och meteorerna ska regna över den nattsvarta himlen. Luften är kall och klar, halvmånen lyser över Tele2 arena. Jag tar på min största jacka, sveper en filt om benen och sätter mig på den lilla fällstolen ute på balkongen. Lutar huvudet bakåt mot husväggen och tittar uppåt. Ovanför mig finns ett valv av stjärnor. Samma stjärnor som vi såg den där natten i Italien när blodmånen lyste över oss och vi låg raklånga och rödvinströtta i varsin solstol och blickade uppåt och pratade om önskningar fastän man aldrig ska avslöja vad man ber stjärnorna om. Och från balkongen i Skärmarbrink ser jag stjärnorna falla och jag tänker på dig och din vädjan och önskar oss båda samma sak nu.

Novembertisdag

stockholm
 
Det är tisdag i november och klockan är åtta när jag funderar på om jag får gå och lägga mig men så kommer jag på att sängen saknar påslakan för de ligger ju i tvättmaskinen och jag har flera lass kvar att tvätta, torka, tumla, vika, mangla och jag måste gå de fyra trapporna upp och ned säkert fem gånger till med mina fötter klädda i nedhasade strumpor och tofflorna som smäller mot stentrappan i varje steg. Klamp klamp klamp. Jag går upp och ned och november går sakta och snabbt på samma gång för kalendern är full av saker som jag inte riktigt vet när jag tackade ja till men nu står de visst där så jag gör dem en efter en: går på fotbollsgalan, har möten, sitter hos frisören, skriver konstrecensioner, går på fest, åker till Solna Business Park, skickar mail, läser kurslitteratur, har ännu fler möten, går på konsert, tar en öl som blir två som blir tre, köper keramik, lagar middag, skickar ett sms, ångrar det jag skrev, lägger vegetarisk bouillabaisse i plastlådor, slutför projekt, säger ja till några saker till och så är kalendern visst full igen och november springer på utan att något egentligen händer samtidigt som jag inte har tid för någoting alls. Och bloggen ekar tom för vad av allt detta har jag som är spännande att berätta och vem är jag att dela mitt liv till höger och vänster, att prata om mig mig mig i bild och text som om det jag gjorde vore så mycket mer intressant än det alla andra gör för i slutändan är allt bara så oerhört vanligt som en tisdag i november med tvättid och mat i plastlåda och nu är nästa maskin klar så jag och mina tofflor klampar genom trapphuset och det är i alla fall en vända mindre tills jag får gå och lägga mig.
 
PS. Om det, trots allt väldigt vardagligt som pågår här, finns något särskilt ni vill att jag ska skriva om så kan ni väl skicka iväg en önskning? Lovar att inte skriva mer om mina tvättstugerutiner framöver i alla fall.

Helgen som är blev helgen som var

hösten
 
Det är trångt på tunnelbanan i morgonrusningen och jag känner mig fruktansvärt i vägen med både resväska i handen och ett stort cellofodral på ryggen. Axlarna värker under remmarna som i så många år var en del av min vardag, nu var det flera år sedan som jag spelade för andra. Det är något med tyngden som får mig att tänka på uttrycket att bära på sorg. Jag gör det här och nu. Jag släpar den som en ryggsäck på mina nedsjunkna axlar. Jag håller den varsamt i famnen som vore den ett nyfött barn. Jag balanserar den med min fingerspets likt ett lass jag vägrar ta i två omgångar. Jag bär på sorg och det stjälper mig.
 
Helgen som är blev helgen som var. Det är som med döden, verben förändras. Har blir till hade, är blir till var. Mormor har en sån, nej förlåt, hade. Hon hade ett helt skåp fyllt av de finaste broderade örngotten, dukarna och lakanen. Nu står vi och sorterar dem, lägger i högar som blir fler för varje minut. Juldukar med liten fläck men med affektionsvärde får en egen hög. Ett helt liv gås igenom och med det även föregående liv. Genom broderade initialer får jag en vag aning om släktingar i en främmande tid. Mormor är inte här längre men alla föremålen markerar hennes och andra kvinnors närvaro. När jag kommer hem på söndagskvällen ställer jag moster Gretas broderade kuddar i soffan, mormors hårspännen får bo på byrån i sovrummet. De är en del av mitt hem nu.
 
Kanske har det med åldern att göra, tänker jag. Att för varje levnadsår som går så lär man sig att uppskatta sakerna omkring sig ännu mer. Eller så är hösten bara ovanligt vacker i år. Så färgsprakande och livfull. Med milda vindar som först får mig att ta av jackan, sedan kavla upp ärmarna på tröjan. Som en hoppfull suck och en varm omfamning precis när man behöver det som mest. Jag tror den ville oss väl, i denna oktoberhelg att minnas, i sorgen vi bär som så småningom ska bli sorgen vi bar.