Om bananer & svett

2012-11-06   kl. 17:57:43

Jag har aldrig varit någon sporttjej. Har aldrig varit med i något fotbollslag, hållit på med ridning, tränat orientering eller spelat basket. Jag tyckte inte att skolidrotten var särskilt rolig heller. Innebandy gick väl an men blotta tanken på att hoppa över en plint eller hänga upp och ned i romerska ringar ger mig ångest än idag. För att inte tala om bänkpressprovet vi hade på idrotten i gymnasiet. Det var ju sådär kul att ligga under en skivstång med sina tändstickssvaga armar och en osympatisk gympalärare bredvid sig. Nej, det här med sport har aldrig riktigt varit min grej.

Tills det en dag slog mig. Man har en kropp och den kroppen ska man ha resten av livet. Den ska räcka i åtminstone 60 år till. Den ska bära mig genom främmande länder, uppför stressiga gator, genom mossiga skogar och längs med sandstränder. Den ska orka släpa mat hem från affären och den ska klara av att gräva, snickra och pyssla. Den ska kunna skratta, kramas och kittlas och cykla längs små grusvägar på sommaren. En vacker dag kanske den ska orka bära på ett barn och ännu senare kunna hissa barnbarn i luften.

Jag har bara en kropp och den kroppen ska jag ha resten av livet, så är det. Vill jag inte då att den ska vara stark? Att den ska vara smidig? Att den ska vara snabb? För mig handlar det inte om att bli någon atlet, det är långt ifrån mina ambitioner. Det är mycket enklare än så, för det handlar om att må bra, att ta hand om sig själv och sitt framtida jag. Att orka springa, lyfta och bära. Att få kämpa, svettas och bli fysiskt trött.

På samma sätt försöker jag tänka gällande mat. Min enda kropp är värd något betydligt bättre än chicken nuggets, överhoppade måltider och lightprodukter med så många konstiga ämnen i att man inte ens fattar hur de är framställda. Den förtjänar att få äta ordentligt och av sådant som smakar bra. Den är värd ekologiska bananer, färsk strömming och hembakta kolakakor. Mat som ger energi, som gör att man orkar och som man blir glad av att äta.

Träning och mat är så basala grejer för oss egentligen men trots det lyckas vi ändå krångla till det så mycket. Det samhälle vi lever i älskar att tala om för oss vad som är rätt och fel, hur vi ska se ut och vara och vad som är bäst just nu. Jag vill inte bli ännu en pekpinne i det här, jag vill bara dela med mig av mina tankar och mitt synsätt. Och jag tycker att du ska göra det som du mår bra av och göra det för din skull, men tänk på att du bara har en kropp och att den ska räcka hela livet. Så ta hand om den och må bra. Det är så jag försöker göra.


Tre saker alla andra kan men som jag aldrig lärt mig

2012-09-06   kl. 00:00:45

Det är så konstigt med vissa saker för de ska man liksom bara kunna. Helt automatiskt utan träning och instruktioner och genomgång. Ibland funderar jag på om jag råkade vara sjuk någon viktigt vecka i högstadiet när alla andra lärde sig dessa saker, för själva inlärningsmomentet har gått mig obemärkt förbi. Och nu i efterhand känner jag att det finns vissa några saker som jag liksom inte kan men som jag inte riktigt vet hur jag ska lära mig. Så ja, för att avdramatisera det hela tänkte jag nu tala ut och berätta om tre saker alla andra kan men som jag aldrig lärt mig:

1. Att dansa snyggt på klubb.

När lär man sig detta egentligen? Knappast på skolidrotten för då var det ju bugg och polka som gällde och det är det ju inte direkt någon i min generation som dansar det nu för tiden (sorgligt nog för tänk vad roligt det skulle se ut om alla började dansade polka till Avicii). Och okej, jag kan veven och den funkar ju rätt bra till det mesta, men det blir ju extremt tjatigt i längden. När jag kollar på alla andra så tycks de kunna jättemånga steg och rörelser medan jag själv står där och funderar på vad jag ska göra. Och om jag försöker härma någon annans steg blir det mest en tafflig parodi och inte det minsta snyggt. Nej, dansgolvsdans har jag aldrig lärt mig. Och det kanske stämmer som talesättet säger: det är de dåliga dansarna som blir djs.

2. Att gråta stillsamt och vackert.

Nu gråter jag ju inte så ofta, snarare väldigt sällan, så det här kanske bara beror på att jag inte hunnit träna tillräckligt. Men jag förstår inte hur vissa människor kan fälla en tår långsamt och sorgset och fortfarande se bra (men väldigt ledsna) ut. När jag väl gråter då är det snyft- och snörvelfest. En mycket oglamourös sådan med snorpapper och darriga underläppar och röda ögon. Buhuhuuu!

3. Att fläta håret snyggt.

Jag kan typ göra tre frisyrer: utsläppt, hästsvans och Britney Spears-tofsen. Alla andra däremot, de är någon slags naturbegåvningar på in- och utbakade flätor, alpflicksuppsättningar, svinryggar och fiskbensflätor. Det sistnämnda lärde jag mig faktiskt här om dagen, via ett youtube-klipp, sisådär nio år efter alla andra. Dock är det ju extremt svårt att hålla på med flätningar på sig själv för man ser ju inget och får dessutom mjölksyra i armarna efter fem minuter. Så hur alla andra lite läckert fixar ihop en inbakad fläta på sig själva, det förstår jag verkligen inte...

Har ni några grejer som känns sådär livsviktigt elementära men som ni aldrig lärt er? I så fall är ni varmt välkomna att tala ut här. Annars kanske ni har några tips på hur jag ska bli bra på ovanstående? Det tas tacksamt emot!


Rutiner vs kreativitet

2012-07-21   kl. 00:50:36
En sak som jag inte riktigt förstår är människor som alltid äter samma sak till frukost och alltid bär likadana kläder. Visst, det kanske inger någon sorts trygghet och blir till en praktisk rutin, men man förlorar ju så mycket kreativitet! Särskilt om man har ett arbete som inte är särskilt mångsidigt, då måste ju varje dag bli väldigt likadan. För mig är småsaker som frukostar och klädval perfekta tillfällen att få utlopp för sin vardagskreativitet, att göra det hela lite roligare och mer spännande, att få testa något nytt. Sedan är det självklart att man inte orkar göra det jämt och att vissa dagar är tråkigare än andra, men när man har chansen att prova på 365 olika kombinationer, varför ska man då bara hålla sig till en? Eller vad tycker ni?
 
Så här såg min frukost ut här om dagen. Pannkakor, kaffe, persika och smälta marshmallows. En helt ny kombination för mig och ännu ett litet utlopp för min kreativitet.

Iakttagelser

2011-11-06   kl. 20:07:23
Iakttagelser
Det är alla helgons dag och jag ger mig ut på en promenad. Jag går förbi kyrkogården där det strömmar av folk. Det är någon slags underlig stillhet i luften, hundratals ljus som brinner och en stämning fylld av vemod och förtröstan. Jag viker av ned mot vattnet.
Det är en riktigt höstig novemberdag. Allting tycks gå i gråskala förutom trädens löv som brinner i orange. Det prasslar under mina kängor när jag går. Jag sticker upp hakan över halsduken och andas ut. Det bildas rök i kylan.
Över vattnet flyger fåglar som då och då skriker till. Deras vassa skrän överröstar allt annat. De sveper längs med den rinnande strömmen, rör sig i en massa, alltid tillsammans.
Framför mig går ett äldre par. De har med sig en påse gammalt bröd och stannar till för att mata änderna. Han slänger brödbitar och hon sätter sig på en bänk för att vila. De pratar, skrattar och förundras över djurens girighet. Han hjälper henne upp från bänken och de går vidare. Sida vid sida, som om det alltid varit så.
Längs med vattnet finns ett litet hus med bänkar. Jag ser en man stå där i. Ser att han pratar i telefon med någon. Hans röst låter upprörd och förkrossad på samma gång. När jag går förbi hör jag honom säga: "MEN HUR KUNDE DU ÄLSKA HONOM SAMTIDIGT SOM DU SA ATT DU ÄLSKADE MIG?" Jag saktar in lite på stegen, vill höra men ändå inte. Rösten fylld av smärta och oförstånd. "HUR KUNDE DU GÖRA SÅ? HUR KUNDE DU, HUR KUNDE DU, HUR KUNDE DU...?" Jag går vidare och förbannar kärlekens brutala ömtålighet.
På trottoaren till gatan där jag bor ligger en död fågel. Liten, gråbrun och alldeles stilla. Livet och döden, glädjen och sorgen, över allt finns den. Vissa dagar påtagligare än andra, ständigt återkommande och med en tydlig klarhet. Det handlar nog mest om att ha tid för att se den. Kanske är det därför gråa novemberdagar finns.
Det är alla helgons dag och jag ger mig ut på en promenad. Jag går förbi kyrkogården där det strömmar av folk. Det är någon slags underlig stillhet i luften, hundratals ljus som brinner och en stämning fylld av vemod och förtröstan. Jag viker av ned mot vattnet.

Det är en riktigt höstig novemberdag. Allting tycks gå i gråskala förutom trädens löv som brinner i orange. Det prasslar under mina kängor när jag promenerar fram. Jag sticker upp hakan över halsduken och andas ut. Det bildas rök i kylan. Över vattnet flyger fåglar som då och då skriker till. Deras vassa skrän överröstar allt annat. De sveper längs med den rinnande strömmen, rör sig i en massa, alltid tillsammans.

Framför mig går ett äldre par. De har med sig en påse gammalt bröd och stannar till för att mata änderna. Han slänger brödbitar och hon sätter sig på en bänk för att vila. De pratar, skrattar och förundras över djurens girighet. Han hjälper henne upp från bänken och de går vidare. Sida vid sida, som om det alltid varit så.

Längs med vattnet finns ett litet hus med bänkar. Jag ser en man stå där i. Ser att han pratar i telefon med någon. Hans röst låter upprörd och förkrossad på samma gång. När jag går förbi hör jag honom säga: "MEN HUR KUNDE DU ÄLSKA HONOM SAMTIDIGT SOM DU SA ATT DU ÄLSKADE MIG?" Jag saktar in lite på stegen, vill höra men ändå inte. Rösten fylld av smärta och oförstånd. "HUR KUNDE DU GÖRA SÅ? HUR KUNDE DU, HUR KUNDE DU, HUR KUNDE DU...?" Jag går vidare och förbannar kärlekens brutala ömtålighet.

På trottoaren till gatan där jag bor ligger en död fågel. Liten, gråbrun och alldeles stilla. Livet och döden, glädjen och sorgen, över allt finns den. Vissa dagar påtagligare än andra, ständigt återkommande och med en tydlig klarhet. Det handlar nog mest om att ha tid för att se den. Kanske är det därför gråa novemberdagar finns.

Sena nätter, tomma glas

2011-10-09   kl. 22:50:47
foton av Martin Bogren

Jag tänkte att jag inte hade något att blogga om. Det finns ju inga bilder från helgens bravader, inga färdiga spellistor åt er (men tusen ofärdiga), inget särskilt att visa upp. Men jag ville ändå skriva något här och eftersom det här är min blogg och den allt som oftast också är väldigt jag, så tänkte jag att jag skulle skriva vad jag tänker just precis nu.

Det är söndag kväll, becksvart ute och i ljuset från gatlyktorna ser man regnet som öser ner. Jordgloben lyser i fönstret och Filip sitter i sängen och spelar Fleetwood Mac på gitarr. Hela den här helgen försvann i ett svep. Det var stress, 19 timmar i sträck-jobb, trerätters, rödvin, för mycket folk på för lite plats med tillhörande euforiskt kaos, reklamplaneringsmöte, söndagsmiddag och kolaglass i sängen. Och nu trötthet och en smula söndagsångest. Och framtidsångest. Och nutidsångest. Mest snurriga tankar om vad man borde göra och vad man vill göra och hur man i hela friden ska lyckas med detta. Snart står jag där, 22 år, nyutexaminerad och redo för att något annat ska ta vid. Men vad? Och vart? Ibland kan jag bara längta efter att något nytt ska hända, att jag ska få göra saker på riktigt. Jobba måndag till fredag, nio till fem, få lön istället för lån den 25:e och kanske några veckors semester till och med. Det är både fantastiskt och skrämmande att vara ung och ovetande om livet. Att ha alla (men samtidigt inga) möjligheter och att ingen aning om vad som väntar en om tio år. Detta liv alltså... Allt kaos, allt fantastiskt, allt ovetande. Det finns nog en tid för allt och snart kommer väl sena nätter, tomma glas, vi skjuter upp problemen för ett tag att upphöra och något nytt ta vid. Frågan är bara vad?

Lite mer sommar

2011-08-07   kl. 16:34:35
Det går inte en sommardag utan att jag tänker på den kommande hösten och vintern. Kalla mig pessimist men jag ser det hela som en sorts mental förberedelse. En förberedelse på att jag ska skiljas från sådant jag gillar allra mest, sådant som får mig att må bra. Ljusa sommarkvällar vid en sjö, picknickfiltar i gräset, att dricka öl på en uteservering under ett träd, äta glass till middag, andas in en luft fylld av sol och salt, bara ben och sandaler, att cykla upp och ned för Norrköpings gator på natten, att vakna av solen som fyller hela rummet med ljus, roadtrips mot okända mål, solstolar vid havet, färska bär och grönsaker, solblekt hår och brunbrända armar, sommarregn mot rutorna, grillos över hela villaområden, färskpotatis, semesterdagar utan planer, att inte frysa ett endaste dugg, färska skaldjur, båtfärder på havet, spontanitet, skratt, värme. Allt.

Jag har redan nu påbörjat min överlevnadsplan för vintern. Hur jag ska spara varenda liten krona och sedan, när det är som allra värst, resa bort till solen. Om så bara för några dagar. För hur ska man annars stå ut? Om det blir en såndär 20 grader kallt med massor av snö-vinter i år igen, en sådan som varar från december till mars. Nej, det får det inte bli. Och alla ni som längtar efter höst och stickade halsdukar och koftor. Ta det lugnt, åtminstone en månad till. Hösten kommer snart ändå och den kommer vara en halv evighet och ni kommer ha gott om tid att spatsera runt i era höstoutfits med kängor och kappor, jag lovar. Men nu kan vi väl bestämma att det ska vara sommar lite till? Bra, tack! Nu ska jag ut och andas lite sommarluft.

Frågor om min skola

2011-08-05   kl. 18:06:08
Jag har fått en del frågor om vad jag pluggar bland kommentarerna den senaste tiden och jag tänkte att jag skulle ta och svara på dem alldeles snart. Men innan gör det så tänkte jag fråga er om det är något särskilt ni undrar över gällande min utbildning (Grafisk Design & Kommunikation), Linköpings Universitet (kanske inte kan svara på allt, men lite) och Norrköping som studentstad? Alla frågor som rör detta kan ni ställa i det här inlägget så ska jag ordna ett svarsinlägg snart med allt ni behöver veta. Fråga på!

Norge

2011-07-23   kl. 13:21:33
bild 1, bild 2

Sedan igår eftermiddag, då det först meddelades att en bomb exploderat i Oslo, har jag suttit som klistrad vid datorn för att få fram mer information. Jag hade då aldrig kunnat ana att det skulle röra sig om en sådan stor tragedi som vi nu kan se. Med så många oskyldigt döda ungdomar, som alla var på plats för att påverka och visa sitt intresse för det samhälle de lever i. Det är så fruktansvärt!

Jag håller mig hela tiden uppdaterad på vad som händer via Oslo-taggen på Twitter, där man får den avsevärt snabbaste informationen. Samtidigt kollar jag på livesändningen på NRK som rullar. Jag läser det här blogginlägget skrivet av en av ungdomarna som flydde från Utøya och gråter.

Samtidigt som det pågår ett fruktansvärt kaos försöker jag tänka på all medmänsklighet som ändå finns. Alla som ställer upp och hjälper till. Sjukhuset utlyste blodbrist och två timmar senare kunde de inte ta in fler givare för det var redan så många där. Och alla kring ön som vågade åka dit med sina egna båtar för att hämta in ungdomar. Det är så viktigt att vi hjälps åt och tar hand om varandra! Idag går alla mina tankar till de drabbade och deras anhöriga, må detta aldrig mera upprepas.

Ett inlägg om tro

2011-06-12   kl. 09:57:43


Bilden är tagen av Marie


Jag fick en bloggkommentar igår som undrade om jag var aktivt kristen. Den här bloggen är representativ för kanske 10-20% av det jag gör och det finns mycket Julia som inte syns här. Främst för att det skulle bli så rörigt och för att det är lättare att skriva om vissa saker än om andra, men bara för att jag inte skriver om det så ofta så betyder det ju såklart inte att det inte finns. Och lite på samma sätt som jag här om dagen skrev ett inlägg om sport (som jag sällan skriver om) kommer idag ett inlägg om tro, för det är ändå viktigt för mig.

Jag är född och uppvuxen i Metodistkyrkan. Det är i den kyrkan mina föräldrar är medlemmar, min farfar arbetade som pastor och en stor del av min släkt finns. Själv är jag också döpt, konfirmerad och självvald medlem där. Som liten var det en självklar del för mig att följa med, det blir ju så att ens uppväxt präglas ganska mycket av ens familj och hur de lever (men det är en fördjupning vi kan studera mer ingående någon annan dag). I kyrkan fanns många av mina vänner och människor jag tyckte om att umgås med, och det gör det än idag. För mig var det nästan alltid roligt att gå till kyrkan och jag trivdes där. Mina föräldrar tvingade mig aldrig dit, de kunde uppmuntra och uppmana, men de tvingade mig aldrig. Och oftast var det inte heller något svårt val.

Min uppväxt i kyrkan har fört med sig väldigt många positiva och roliga saker. Jag har lärt känna mängder av människor där, i olika åldrar, med olika bakgrund och ibland olika språk. Jag har fått göra mängder av kreativa saker, det har varit sång och musik, teater och musikaler, saft och kakor, lekar och berättelser, läger och resor. Och alltid har kyrkan alltid varit en trygghet för mig. Det finns ett lugn där, i rummet, i människorna och i allt som är där.

Själva Metodistkyrkan är en frikyrka som har sina rötter i Storbritannien. I Sverige är den inte särskilt stor, men runt om i världen (och främst USA) är den mer utbredd. Rent ideologiskt kan man säga att den till ganska stor del liknar Svenska kyrkan, det är en väldigt icke-extrem frikyrka skulle jag vilja påstå (eftersom en del människor tenderar att bli lite skrämda så fort ordet frikyrka nämns och direkt dra liknelser till sekter, vilket är mycket tråkigt och felaktigt). Den församling som jag är medlem i i Norrköping samarbetar med Baptistkyrkan här eftersom båda församlingarna är relativt små och kyrkorna i sig ganska lika. Metodistkyrkan i Sverige planerar också en sammanslagning med Baptistkyrkan och Missionskyrkan vilket jag tror bara är till fördel, men det är också en parantes vi kan ta någon annan gång.

När man pratar om tro blir det lätt att man kommer in på vad som är rätt och fel men någon sådan diskussion tänker jag inte föra här idag. Jag anser att tro är något väldigt individuellt och personligt och inget som man ska låta andra människor sätta rätt- och felstämplar på hur som helst. Det är så väldigt lätt att döma utan att veta omständigheterna eller tänka på konsekvenserna. Ska jag dock peka på något som jag tycker att många människor glömmer bort när man börjar prata om tro så är det att bibeln skrevs för många, många år sedan. Den var anpassad efter ett samhälle som såg helt annorlunda ut än dagens och därför tycker jag inte man kan plocka allt som står där i rakt av utan att först sätta det i en ny kontext. I och med att samhället ändras så ändras också folks tro och det är något som en modern kyrka och alla människor som pratar om tro måste ta hänsyn till.

Det här blir ett väldigt långt, personligt och kanske lite krångligt inlägg. Men jag hoppas att några av er orkar läsa det i alla fall och ni får gärna dela med er av åsikter och kommentarer (såvida de inte bara handlar om rätt och fel). Och för att svara på bloggkommentarens egentliga fråga: Ja, jag är aktivt kristen och nu ska jag strax kila iväg till kyrkan. Det blir fint!


Om att vara lika

2011-04-15   kl. 13:43:07
Jag bor ju hos Karin i London nu sedan fyra veckor tillbaka och jag trivs verkligen bra. Något som ständigt fascinerar mig är hur lika vi alltid lyckas vara, även om det oftast är omedvetet. Vi har känt varandra sedan vi var femton och umgåtts en hel del, men det senaste året har det blivit lite mer sporadiskt eftersom vi bott i olika länder. Trots det kommer jag hit och inser att även om vi inte haft så nära kontakt den senaste tiden så har nästan blivit mer lika varandra.

Ibland är det stundtals komiskt, som när vi klär på oss och tittar på varandra för att upptäcka att vi har samma mörkgråa Urban Outfitters-kofta på oss, som vi köpt oberoende av varandra i olika länder. Eller som den dagen när det regnade ute och vi plockar fram våra paraplyn. Mitt är svart med vita prickar och hennes är såklart vitt med svarta prickar. För att inte tala om alla gånger vi kan titta på varandra och sedan plötsligt brista ut i en spontan sång. Eller hur vi båda plöjer oss fram på trottoarerna med jättekliv i en takt som får andra att stirra på oss. Hur vi på restaurangen oftast vill beställa in exakt samma mat på menyn. Eller när vi inne i en klädaffär springer på varandra i provrumskön med precis samma tröja på armen. Det smått pinsamma ögonblicket som uppstår när servitören ställer ner tallrikarna på vårt bord och vi gemensamt plockar fram varsin systemkamera från Nikon och börjar fota tallrikarna med samma energi som om vi skulle jobbat för Guide Michelin. Eller den gemensamma blogg-timmen som infaller varje kväll då vi sitter i sängen med våra MacBooks och knapprar.

Många av sakerna vi gör är så självklara för oss men så underliga för andra. Därför är det så kul att bo ihop med någon som kan vara lika galen, kreativ eller klädkrisande som en själv! Har ni någon sådan vän?

Om kärlek

2011-03-30   kl. 06:39:00

Kärlek är att hitta gömda brev och små lappar när man packar upp sin resväska i ett främmande land. Det är att sakna att borsta tänderna över samma handfat och sitta på samma köksstol fastän det står fyra runt bordet. Det är längtan efter att få somna till hans gitarrspelande, att dela täcke och att äta nygräddade våfflor med hallonsylt. Det är brusande skype-konversationer och flitiga sms-uppdateringar. Kärlek är lycka, saknad, längtan, hopp och styrka.

Tre fredagskänslor

2011-03-25   kl. 17:43:55


ni vet när man läser eller ser något och det faktiskt påverkar en så mycket att det verkligen känns i hjärtat? jag gjorde det nyss och det är en så fin känsla. hur hjärtat känns helt varmt och lätt och liksom mjukt, som om det skulle kunna flyga ut när som helst.

eller den där känslan när man är i en främmande stad men ändå hittar. hur man blir en i folkmassan, trängs i tågspärrarna och springer till bussen. sitter med ipoden på tåget och en bra låt börjar och man känner att här sitter jag. här och nu med massor främmande människor på en annan plats i världen och det känns bara så enkelt och bra.

eller när man tittar ut genom fönstret och ser solen lysa. man ser att det blåser lite och utan att ens behöva sticka ut huvudet vet man precis hur luften känns att andas. hur det luktar, hur vinden känns mot huden, hur det ligger något lite torrt och sött över allting. och små små gruskorn virvlar i vinden och man går med öppen jacka.

så känns det idag.

Till mitt 15-åriga jag

2011-03-17   kl. 17:18:42
På senaste tiden har jag tänkt ganska mycket på hur livet var när jag var femton, jämfört med hur det är nu när jag är tjugo. Det var så mycket jag inte hade en aning om, på både gott och ont. Men om jag hade fått skriva ett brev till mig själv i den åldern hade det kanske sett ut lite såhär:

Hej 15-åriga Julia! Jag tänkte bara berätta några saker för dig, de flesta har du nog ingen aning om att de kommer inträffa, men en del har du kanske hoppats på.

Lite såhär ser ditt liv ut om fem år:
- du kommer dricka kaffe, utan en halvliter mjölk och tre skedar socker i
- du kommer ha startat ett eget företag
- du kommer inte längre enbart lyssna på manliga artister som spelar gitarr och sjunger
- du kommer bo kvar i Norrköping (ja, på riktigt, kvar i samma stad!) men i en fin egen lägenhet
- du kommer ha en annan frisyr, den där spretiga du tänker klippa kommer ju inte riktigt bli lyckad...
- du kommer dj:a på välbesökta klubbar
- du kommer behålla många av de vänner du har nu, men det finns också vänner som du inte kommer ha kvar
- du kommer plugga grafisk design
- du kommer ha en pojkvän som är 86:a, sjukt bra på golf, världens snällaste och som spelar gitarr och sjunger för dig innan du somnar (jepp det är sant, dagen kommer, ha lite tålamod bara)
- du kommer ha magtröja på dig, precis som när du var sju
- du kommer ha kvar den där bloggen du precis startat

I övrigt så kan du vara lugn. Livet kommer ordna sig fint och du kommer få vara med om många spännande saker de närmsta fem åren. Se bara till att njuta och när det känns jobbigt ska du veta att det faktiskt är lite lättare att vara tjugo. Kram!

Vad skulle ni vilja säga till er själva som 15-åringar?

Drömmar

2011-03-07   kl. 23:45:13

Jag drömmer om att tiden ska snabbspolas en vecka framåt. Då ska jag ha skrivit min tenta och alla skoluppgifter är klara. Då ska jag hinna fika med mina fina vänner. Då ska jag och Filip maratonkolla på Upp till kamp precis som vi gjorde när vi träffades första gångerna i maj förra året. Då ska jag hinna laga ordentlig mat. Då ska jag tvätta och packa och fylla mina resväskor. Då ska jag snart sätta mig på ett plan till London och där ska jag stanna ända tills det blir april och påsk och vår på riktigt här i Sverige. Om en vecka. Fram till dess ska jag plugga järnet, och fortsätta drömma. Vad drömmer ni om just nu?

Januarimorgon

2011-01-25   kl. 12:42:54

Du frågar mig varför jag alltid ställer flera väckarklockor och jag svarar att det är för att jag börjat stänga av alarmet i sömnen. Det är januari. När klockan är åtta är det fortfarande mörkt och tröttheten är överhängande.
Tre pussar i nacken, ett hejdå och sedan ytterdörren som går igen.

Jag ligger kvar och drar upp täcket högt över hakan. Kniper ihop ögonen och önskar att det inte är en kall januaritisdag. När jag blundar låtsas jag att jag ser ljusfläckar som dansar i rummet. Att det är vårsolens strålar som väcker mig när de skiner in genom persiennen. Och jag sträcker ut mig i sängen likt en katt.

Tiden tickar iväg och det blir bråttom. Jag dricker mitt morgonkaffe med iver och spiller några droppar på köksbordet. När jag klär på mig i hallen kastar jag längtansfulla blickar mot de smutsvita, slitna converseskorna på skohyllan. Fötterna längtar efter tunna sulor och knastrande grus. Men små, små snöflingor dalar ner utanför fönstret. Och det är fortfarande januari.

En fråga

2010-11-29   kl. 14:20:28

Innan jag somnar

2010-11-05   kl. 02:53:04
Jag borde sova nu egentligen. Jag borde verkligen, verkligen sova men jag kände att jag bara var tvungen att skriva lite först. Det har varit en fin dag och jag vill liksom sätta ord på hur det känns så jag kan minnas det även när jag vaknar imorgon. Idag har jag haft ett givande och inspirerande möte som får mig att vilja förvandla alla mina tusen idéer till verklighet. Jag har fått komma in i en lägenhet där brasan sprakar i vardagsrummet och en fin vän jag inte sett på länge möter mig i dörren. Jag har ätit scones med björnbärsmarmelad och pratat i flera, flera timmar. Jag har druckit te och ätit kex vid mitt köksbord halv tolv på natten. Jag har halvsovit en stund på en arm tillhörandes någon jag tycker väldigt mycket om. Det har varit en bra torsdag.

Och en sista tanke innan jag säger godnatt:
Att leva handlar om att lära sig om vad som egentligen betyder något.

Att vara mänsklig

2010-09-21   kl. 20:46:29
Ibland får jag kommentarer som antyder på att jag skulle leva något sorts drömliv - där allting är perfekt, fint och underbart. Och nog kan jag till viss del förstå det när jag i bloggen väljer att främst visa upp sådant som jag gillar. För jag lever ett otroligt bra liv. Jag är omgiven av fantastiska människor, går en utbildning där jag trivs mer än bra, har en fin lägenhet och får ägna mig åt saker jag tycker om på fritiden. Men jag äter inte frukost i sängen varje morgon och jag trippar inte alltid runt i välstrukna klänningar. På min diskbänk finns det berg av tallrikar och glas och krukväxterna ser stundtals vissna ut på fönsterbrädan.

Idag vaknade jag 13 minuter innan jag skulle gå till skolan. Jag som aldrig försover mig och som väljer att klockan ska ringa två timmar innan första lektionen börjar. Bara för att jag ska hinna vakna och somna några gånger, ta det lugnt och äta frukost, läsa nyheterna på dn.se och kolla mailen. Idag hann jag knappt slänga på mig lite kläder innan det var dags att gå och frukosten fick bli en morot som jag knaprade i mig på rasten mellan föreläsningarna. Nu sitter jag här och väntar på att min broccolisoppa ska koka färdigt, jag har ett tvättberg som sakta bryts ned i tvättstugan och jag känner i kroppen hur en förkylning är påväg. Med andra ord är jag helt och hållet mänsklig, långt ifrån perfekt men ganska nöjd ändå!

Sommarprojekt

2010-06-22   kl. 00:16:27

I sommar ska jag inte jobba något utan mest njuta av att vara ledig och ha det skönt i den (förhoppningsvis) skinande solen, men för att jag inte helt ska börja klättra på väggarna har jag några små sommarprojekt som jag tänkte sysselsätta mig med. Några av dem ser ni på bilden ovan. Projekt nummer ett är att jag ska läsa mig igenom den där högen med böcker som ligger på hyllan bredvid sängen. Läsa, läsa, läsa! Något annat jag ska roa mig med är gitarrspelande. Jag behärskar ju cello, piano och lite ukulele sedan innan men gitarr har varit smått omöjligt för mig. Nu ska det bli ändring på detta! Och ett tredje projekt kom jag på förut idag. Jag hälsade nämligen på min mormor och fick hem en hel kartong med gamla tyger. Så regniga dagar ska jag sitta vid symaskinen och pilla ihop lite fina saker är tanken. Det var tre av mina större idéer, har ni några bra sommarprojekt?

Mellan 23 och 03

2010-04-29   kl. 21:53:26

fixa lite, klippa lite... (ja, en gammal affisch med salem bor i min garderob)

Jag har en hemskt dålig vana; jag gillar inte att gå och lägga mig. Det är så brutalt tråkigt och hela den här sovsaken är nog över huvudtaget inte riktigt min grej. Visst kan det vara skönt att sova ibland men det är väldigt sällan det blir åtta timmar i sträck och jag tycker fortfarande att det är mycket roligare att vara vaken. En bidragande orsak till denna ovilja till att gå och lägga mig kan nog vara det faktum att mellan 23 och 03 infaller mina kreativa timmar. Det är då jag får alla mina bra (?) idéer och vill börja pyssla med saker. Det är också en utmärkt tid för att komma igång med skrivande och jag kan nog garantera att en majoritet av mina skolarbeten de senaste åren producerats under dessa timmar. Jag vet inte riktigt vad det är som gör att jag inte kan fixa med mina projekt på eftermiddagarna eller kvällarna utan istället måste vänta ända till natten innan jag kan börja. Kanske har det att göra med att när nästan alla andra i stan sover, då kan jag pilla med mina saker helt ostört. Det är ingen som kikar eller kommer med invändningar. Därför råkar jag tycka att nätterna är en utmärkt tid för högst nödvändiga saker. Som att rensa garderoben och sortera den i färgordning. Eller klippa ut tjugo fåglar i mönstrat papper. Eller pilla ihop små låtlistor i Spotify. Eller ta mycket artsy foton...
Finns det någon mer än jag som är vaken om nätterna och pysslar? Lite roligt om man sitter där i sitt rum halv två och fixar med något och vet att någon annan samtidigt är vaken och gör samma sak!

Tidigare inlägg
Nyare inlägg
RSS 2.0