En sen kväll i maj

syren
 
Klockan är tio över tolv och jag har fortfarande balkongdörren öppen. Värmen har lagt sig som en filt över stan, bäddat in den i tjocka lager av syrentung doft och hettande sol. Den gör oss gott. Det är som att alla lever lite mer nu.
 
Ikväll efter jobbet köpte jag smågodis för tolv kronor och gick och satte mig i Ivar Los park. Jag hade lovat mig själv att läsa ut en bok och hemma får jag ingen ro, det finns så mycket som stör. I en och en halv timme satt jag där själv under ett träd och vände blad. Folk omkring mig picknickade, cavaflaskor poppades, pizzakartonger veks upp. Jag trivdes bra i deras sällskap även om jag var där på egen hand. Själv men inte ensam, tänk att det kan vara sådan skillnad. Jag borde göra den lästimmen till en vana.
 
På måndag gör jag den sista stora inlämningen i min skrivkurs. Sedan har jag vips läst 30 hp kreativt skrivande och får gå på sommarlov, även om det är ganska många veckor kvar till min semester. Jag har gillat att plugga vid sidan av jobbet. Det har varit tidskrävande men oerhört stimulerande. Någonstans inom mig har jag också börjat nära en rädsla för att bli intellektuellt och kulturellt förslappad, för att samhället numera kräver så lite analys av en och för att man ständigt är van vid saker som bara ska vara fina eller roa en. Inget får kännas komplicerat längre, allt ska vara self love & feel good. Då är det bra med en kurs som ser till att man måste reflektera kring 1800-talsromaner och skriva sonetter. I alla fall behöver jag det motståndet i mitt liv.
 
Sämre effekt har det dock fått på bloggen. Jag har kommit på mig själv med att sakna den (och er!) flera gånger, samtidigt som den verkligen inte har hunnits med just nu. Kanske är det formatet med långa, välarbetade inlägg som gör att det känns extra krävande? Inom mig bor en liten nyfikenhet där jag skulle vilja testa att ha den mer som en anteckningsbok. Ibland med bildrika och noga formulerade inlägg, ibland med bara någon textrad, en låt jag gillar extra mycket eller ett foto jag fastnat för. Kanske är det värt att testa. Vi får se.
 
Nu är klockan halv ett och jag har ännu inte stängt balkongdörren. Innan jag somnar ska jag läsa en novell av Tjechov och i morgon ska det bli tjugoåtta grader varmt. Försommaren är här nu.

Inget är dåligt men allting är skit

sara granérParis alltså. Det var magiskt. Tre långsamma men fullmatade dagar i strålande sol och min systers bästa sällskap. Jag fotade massor och ska snart berätta mer, men eftersom jag strulat till mitt Adobe-login kan jag inte öppna Photoshop för att redigera några bilder och i väntan på att jag styrt upp det tänkte jag att vi skulle prata om något helt annat. Nämligen känslor.
 
För bara några timmar efter att jag kommit hem från min semester vaknade jag med en specifik känsla i bröstet. Det sker så pass sällan att jag lyckas bli förvånad varje gång och intensiteten är ganska varierande den med, ibland knappt märkbar. Men plötsligt är den ändå där. Känslan som jag valt att kalla ”inget är dåligt men allting är skit”.
 
Det är en högst irrationell känsla som tar över min kropp, kanske nån gång i kvartalet under ett eller ett par dygn, och styr om alla tankar. Fastän allting är bra på pappret och livet är fritt från direkta olägenheter, så känns det liksom bara… uselt.
 
Först kommer den kreativa ångesten. Inget jag gör blir bra, jag ifrågasätter varför jag ens jobbar med reklam, allt jag skriver är kasst och jag vill hellre gömma mig under ett konferensbord eller smälta in i heltäckningsmattan än att behöva presentera mina tankar och formuleringar. Sedan kommer självföraktet. Jag är en dålig människa, varken särskilt snäll eller trevlig, mina vänner borde inte tycka om mig, jag pratar irriterande, är knappast vacker och allt jag gör är fel på ett eller annat sätt. Sist dyker oviljan till att göra något upp. Jag vill enbart ligga raklång i soffan i mitt släckta vardagsrum och lyssna på poddar, helst inte prata med en enda människa, sitta tyst i ett hörn med hörlurar på och undvika alla sociala sammanhang.
 
Allt detta drabbar mig som en tung våt filt som jag tvingas släpa runt på. Som jordens mest gigantiska offerkofta och det värsta är nästan att känslan är så orimlig och irrationell. Jag kan inte förklara varför jag känner som jag gör för jag vet ju innerst inne att det inte är sant, ändå känns det så tydligt. Det spelar ingen roll hur många peppiga ”jo, men du är ju visst bra/duktig/fin” jag får för det kommer ändå inte gå in. Jag har fullt upp med att älta allt eländigt.
 
Det finns bara ett sätt att bli av med känslan och det är att vänta ut den. För rätt vad det är så är den borta. Det kan ta en dag eller kanske två, men den försvinner alltid och det blir nästan bisarrt att tänka på hur den kändes. I morgon när jag vaknar vet jag att jag kommer ha glömt alla detaljer, kanske till och med ångrat att jag skrivit det här inlägget, för då är känslorna så distanserade och redan nu märker jag hur de har mildrats. Kanske är det vetskapen om att jag satt ord på allting, delat en av mina sämsta känslor med en massa folk jag inte känner (och ännu värre: folk jag faktiskt känner) som gör att det känns bättre. Vad vet jag?
 
Det enda jag säkert vet är att känslan kommer komma tillbaka, antagligen när jag minst anar det, men nu slipper jag den på ett tag. Och kanske finns det någon mer som känner igen sig? Som också har stunder då inget är dåligt men allting är skit? I så fall är vi ändå flera. Nu ska jag sova och vakna till en ny dag. Jag hoppas att ni också vaknar på rätt sida.
 
Bild: Sara Granér

Sju ögonblick & tankar

Stockholm
 
Klockan är 17.30 och det är lördag. Jag känner ett pirr i kroppen. Närmare bestämt är-hemma-och-gör-mig-i-ordning-lyssnar-på-Lill-Lindfors-dricker-en-kall-öl-lägger-en-ögonskugga-pirret. Kanske en av mina allra bästa känslor.
 
Jag inser mer och mer att jag har en underlig hatkärlek till mitt yrkesval. Att jobba med kreativitet är att ständigt växla mellan lägena "jag kommer inte på något - jag är sämst" och "nu har jag det - jag är bäst". Som tur är vinner den positiva sidan nästan alltid, men nog är det märkligt att man alltid behöver ta sig igenom den kreativa ångesten för att hitta rätt?
 
Varje gång jag promenerar genom Stockholm slås jag av hur vacker stan är. Till och med Slussen fylld av sprängningar och kaos ser bra ut i den sjunkande kvällssolen. Jag skulle kunna gå här varje dag i en evighet och ändå tänka samma sak.
 
I morgon är det exakt tio år sedan För sent för Edelweiss släpptes. Jag lyssnade igenom hela albumet ikväll och drabbades av stark nostalgi. ”Nittifyra hade jag ett fast joooobb” kommer för alltid vara de stökiga middagarna på Smedjegatan, lägenheten på 36 kvadrat med det gröna köket och du med gitarren, whiskeyn i glasen och allt var så annorlunda då. Jag minns att jag var lycklig, ovetandes och orolig på samma gång. Nu är jag nån annan.
 
Från ingenstans känns det som att mitt liv till stor del består av administrativa uppgifter. Är det en del i att bli vuxen? Alla dessa blanketter och bokningar och datum och biljetter. En oändlig ström av saker som inte får glömmas bort.
 
Ett incitament till att leva mer, gå ut om nätterna, prata med främlingar, skrapa hjärtat i gruset, är att man får underlag till sina texter. Och det är tusen gånger enklare att skriva om sådant man känt och upplevt själv. Med detta i bakhuvudet säger jag ”ja” till nästan allt.
 
Jag satt i en och en halv timme på balkongen idag. Vindstilla i söderläge med gassande sol, en bok som sällskap. När jag klev in doftade jag av solvarm hud.