Sommardagbok - del 7

2017-08-14   kl. 16:30:05
hästö
 
Folk säger att sommaren är slut. Att det känns i luften, att den är annorlunda nu. Jag antar att de har rätt. Slut på sommar betyder nog slut på sommardagbok. Det här får bli mitt sista lilla kapitel för ett tag. Men det var fint att skriva av sig, att försöka hitta orden på sådant som känns, få dela lite tankar med er. Och kanske blir det en höstdagbok sen. Den som läser vidare här får se.
 
I helgen var jag ute i skärgården på min kompis Annas landställe. Ett par långa dagar med horisont och hav som utsikt, goda middagar kring ett stort bord och en brun labrador att klappa på. Det var fint. Vissa platser försätter en verkligen i ett lugn. Där ute kan jag somna i en av de mjuka sofforna halv fyra på eftermiddagen. Vakna före alla andra om morgonen och sitta en stund själv på altanen. Sluta ögonen och känna saltstänk från havet när vi studsar fram med båten. Vi ville verkligen inte åka hem igår kväll utan stannade kvar så länge det var möjligt, tills solen började gå ned. En kvart före midnatt kom vi ändå hem till Stockholm och för första gången på länge kändes min älskade stad för högljudd och vass, för stressig och burdus.
 
Det blir inte bättre av att de bygger om på Hemköp i Skanstull och ingenting i butiken står på rätt plats längre. Brödet är vid konserverna och osten vid kexen och schampot bland salladsdressingarna. Det är totalt kaos och omöjligt att hitta någonting. Jag går varv på varv och letar efter sakerna på min inköpslista. Drar korgen efter mig i de trånga, sneda gångarna och känner energin försvinna. Vänder till slut hem utan kronärtskockor och dijonsenap. Senare på kvällen tänker jag att butiken är en spegling av min hjärna. Ingenting står på rätt plats längre, allt är en enda röra, renovering pågår och den ansvarige ber om ursäkt. Förlåt ni som drabbas.
 
Nu ska jag samla ihop mina tankar och skapa ordning. Sammanställa sommaren och göra bokslut. Linda in det vassa med Stockholm i mjuka stråkar, fylliga arrangemang, ljuva harmonier. Boka ett bord för tre på en favoritkrog. Kanske springa på en gammal bekant. Återkoppla på alla obesvarade meddelanden. Köpa skor till helgens bröllopsfest. Sortera kvitton, strukturera upp datum, ställa livet till rätta. Låta sommaren sakta övergå till höst.

Sommardagbok - del 6

2017-08-07   kl. 13:33:03
klippor
 
Hej jag är tillbaka. Tillbaka i Stockholm, på jobbet, i bloggen. Jag ville skriva något klokt i det här inlägget men det känns inte som om orden faller på plats. Det som brukar gå så enkelt känns nu plötsligt svårt och allt blir dåligt och jag raderar och börjar om. Börjar om om om, det här är fjärde gången nu och det blir ändå inte bra.
 
Jag vill skriva om att jag är tillbaka. Om att jag har massor bilder och ord att dela med er men att jag inte riktigt vet hur jag ska göra det. Det är något med det klassiska bloggandet där man berättar om en dag i bilder och med korta texter som känns så tråkigt. Eller hur fina saker visas upp tillsammans med en adress till platsen där man kan köpa dem. Kläder, konst och mat att konsumera. Jag har gjort det så många gånger och på något vis känns det lite trist nu. Det får mig att längta efter något nytt. En slags utveckling av formatet, men jag vet varken vad eller hur så jag fortsätter skriva som jag alltid gjort.
 
När jag inte skriver så tänker jag. Efter fjorton dagar på resande fot i konstant umgänge med andra kände jag ett starkt behov av att få vara lite själv. Så i helgen gav jag mig tid att tänka och känna och reflektera. Det är både svårt och skönt, men det känns alltid bättre efteråt.
 
Jag tänker på all den tid jag ägnar åt att tänka på specifika människor. Människor som antagligen inte ägnar en sekund åt att tänka på mig. Det är en sådan tankemässig obalans vi lever i. (Om du bara visste att jag tänkte på dig nu.) Kanske finns det någon som ofta tänker på mig utan att jag har någon aning om det. Vem är det och vad tänker den? Och alla ni som bara är prickar i statistiken utan att lämna spår i form av kommentarer, ni tänker antagligen mer på mig än vad jag gör på er. Förlåt. Jag önskar jag kunde jämna ut balansen lite. Berätta något för mig så ska jag tänka på dig.
 
En annan sak som jag fastnat för är hur känslor kan bli så fysiska ibland. Tristess till exempel. För mig känns det som något som gror inuti. Det ligger som en grå tung klump och sväller. En jäsande deg av likgiltighet, sömnighet, ingentinghet. Och så de där kliande ångestkänslorna. De som säger att något är fel men inte exakt vad – kanske allt – som får en att vrida sig, sucka högt, vandra planlöst. Inte förlamande nog för att få mig att ligga utslagen, men frustrerande på ett gnagande enträget vis. Och konstigt nog, fastän de varit så fysiskt påtagliga, så kan jag bara vakna upp och ha glömt dem. Från en dag till en annan. Idag finns visst bara en liten grå tristessklump kvar, det är allt.
 
Och nu ligger det massor av ord här i någon slags sammanhängande ordning. Jag vet fortfarande inte om det är bra eller begripligt eller ens intressant men jag tänker att det får duga. Att börja om en femte gång kommer jag inte göra, jag har fullt upp med att tänka på annat och andra.

Sommardagbok - del 5

2017-07-31   kl. 10:25:49
glass
 
Har ni tänkt på att ibland upplever man vissa intensiva stunder, tydliga ögonblick, som man vet att man kommer minnas framöver? Som man vet kommer definiera en viss tid? Igår kväll upplevde jag ett sådant. Jag hade varit hos Karin i Bagarmossen och hämtat upp min extranyckel. Klockan var runt halv tio på kvällen och Stockholm kändes semestertomt. Ett lätt sommarregn föll och färgade marken svart, spred en tung varm doft av våt asfalt. Jag cyklade längs tomma cykelbanor, fick ett infall att lyssna på Marie Fredriksson och pluggade in hörlurarna i öronen. Swischade sedan fram genom Enskededalen på min pappas gamla Crescent, ”känna önskan om en tid så ljus som friheten” och allting var så perfekt då.
 
Semestern är för mig en viktig tid för att hitta inspiration. Jag vill fylla min hjärna med nya intryck, väcka skaparlusten och försöka tyda ut vad jag tycker om. Och mer och mer inser jag att jag dras till gamla saker. När andra hyllar nya avsnitt av Game of Thrones på HBO och shoppar nyproducerad plast vill jag bara dyka ner i litteraturen. Jag vill titta på konst, spela 300 år gamla cellostycken av Bach, samla färgglada stenar på en strand. Köpa en antik matta med ett mönster av vävda apor och förälska mig i en djupblå tavla. Det låter kanske pretentiöst och självklart konsumerar även jag nya saker, men det finns så mycket att hämta i kulturen som får mig att må bra. Det är där jag vill inspireras just nu.
 
Idag är det sista dagen i juli. Sista semesterveckan. Blotta tanken på att sommaren skulle närma sig sitt slut skrämmer mig. Jag satt och pratade med Karin på tåget från Arlanda och vi kom in på frisyrer och olika stilar man ville ha framöver. ”Nämn bara inte h-ordet”, väste jag. ”H-ordet?”. ”Ja, hösten…” Så fort jordgubbarna slutat säljas är det som att man börjar ge allt för hösten istället. Det är nystart och stickade tröjor, blanka kalendrar och ulliga halsdukar. Och visst, det har också sin charm men låt oss dra ut på sommaren lite till. Tiden för höst kommer i slutet av september och varar ända fram till jul. Jag vill låta augusti vara den fantastiska sommarmånad som den faktiskt kan vara. Det förtjänar både den och vi.

Sommardagbok - del 4

2017-07-24   kl. 09:02:25
przno
 
God morgon från fiskebyn Przno i Montenegro. De andra ligger fortfarande och sover men jag hade svårt för att blunda mig igenom luftkonditioneringens brummande och dess svala drag, så istället har jag smugit mig upp på terassen. Utsikten här är magisk. Grönklädda berg, ett dimblått hav och små vita hus med röda tak som ligger utpositionerade längs viken. Fastän klockan är åtta är luften redan fuktig och varm - omslutande, omhuldande, som en omfamning av sommar.
 
Det märks att det är semestertider nu, kanske mer än förr. Era kommentarer och små staplar i statistiken blir färre och jag tänker att det är klokt. Unna er sommar, unna er att koppla ned och koppla av. Det tänkte jag också göra och det fina är ju att den här platsen finns kvar, precis som den gjort i snart tolv år.
 
Jag pratade med en vän om just det här om dagen. Om saker som är föränderliga och saker som finns kvar. Och vikten av att låta rätt sak komma först. Att tankar, känslor och mående är sådant som kommer och går. Som ändras med tid och som inte behöver vara beständigt. Medan fysiska ting och platser - en takterrass, en maträtt, en cykel - är sådant som kommer finnas kvar i någorlunda samma form under en längre period. Och just därför borde det inte prioriteras lika högt. I vår diskussion kändes allting självklart, nu vet jag inte om det blev lika tydligt för er.
 
Men en sak är säker: jag sitter här i min solstol i Montenegro. Framför mig har jag en dag i sällskap av några av mina allra bästa vänner, vi ska till stranden och läsa böcker, spela yatzy, blunda mot solen, bada i det kristallklara vattnet. Havet, böckerna och Przno är beständiga saker. De finns här i morgon, i övermorgon och nästa vecka också. Det viktigaste idag är mitt goda humör, mina förhoppningar inför dagen och min kärlek till mina vänner. Det ska jag ta vara på nu.

Sommardagbok - del 3

2017-07-17   kl. 13:35:44
melon
 
Jag vaknar till med ett ryck. Klockan visar 12.31 och jag har slumrat till ute på balkongen. Den är mitt andra hem, jag bor här nu. Ligger utsträck på filtar och handdukar iförd tunna kläder eller knappt några kläder alls. Plöjer hungrigt bok efter bok. Äter upp författarnas ord längs med sidorna. Tack för maten Tone Schunnesson, Ebba Witt-Brattström och Martina Montelius. Jag förtär era ord och jag sätter i mig annat.
 
För några dagar sedan till exempel, då gick jag till Ica Globen och köpte en stor vattenmelon. Fyra kilo. Den har snart tagit slut. Smaken är perfekt och utseendet är estetiskt tilltalande. Som om någon försökt paketera och sälja sommar i en välsmakande triangel. Jag är skadad av mitt jobb inser jag, jag borde sluta tänka så mycket på reklam och låta melon vara frukt. Bara äta den i stora bitar med isvatten och kaffe till.
 
Igår fann jag mig själv på ett dansgolv utan att vilja vara där. Det var en plötslig känsla av ifrågasättande som drabbade mig. Vilka platser vill jag vara på, vem vill jag vara? Och så insikten: om inte du själv vill ditt eget bästa, vem ska då vilja det? Så jag tog en taxi hem och skrev en lista över saker jag vill göra den här lediga veckan. Saker som ger samma goda känsla som att konsumera melon och litteratur på balkongen.
 
Cykla med vinden i håret. Besöka museum. Testa olika glassbarer. Gå i second hand-affärer. Titta på fotbolls-EM. Ta kvällsdopp i svalkande vatten. Möblera om hemma. Fotografera. Laga nya maträtter. Skriva.
 
Det är vad jag ska göra nu.

Sommardagbok - del 2

2017-07-10   kl. 16:17:22
skärgård
 
Jag vaknar upp i våningssängen i det blåmålade rummet. En gammal kakelugn står i hörnet mittemot, ett fönster sitter precis intill min huvudkudde. Halvt sovandes gläntar jag på rullgardinen och skapar en springa ut mot omvärlden. Tillräckligt smal för att inte väcka de andra i rummet med det bländande morgonljuset, tillräckligt bred för att kunna skymta allt blått utanför utanför. En klarblå himmel, ett lätt krusat hav. Det är måndag, solen skiner och jag är ledig.
 
Mitt armbandsur är mekaniskt och behöver dras upp, helst varje dag, men åtminstone efter 36 timmar. Störigt och omodernt kan vissa tycka, men jag gillar det. Hantverket, den dagliga processen, känslan av att tiden faktiskt går. Sedan jag kom ut till skärgården har jag visst slutat bry mig om klockslag. Ganska snabbt tog jag av mig uret och la det på en byrå. När jag tittade på det nyss stod det fortfarande på 9 juli 08:42. Här står tiden still.
 
Jag tänker mycket på platserna som definierar olika personer. För på något vis tror jag att man kan summera sin person via särskilda koordinater, via en prick på en karta, ett mål att besöka. I tjugosju år har jag tänkt att den här platsen definierar en del av mig. Jag kan varenda vrå, varje liten detalj. Vet hur fötterna ska placeras på klipporna vid badbryggan. Var de bästa, sötaste körsbären finns. Vilka dörrar som gnisslar högre än andra. Jag känner den här platsen så väl, den är som en del av mitt DNA, en byggsten i min kropp. Och ändå vet jag inte om det är den som definierar mig längre, för nu när jag är här händer det att jag känner mig fel. Som en avart. Som en besökare på min egen mark. Det är plötsligt inte lika självklart att det här stället är mitt. Och kanske är det så att med tiden byter man platser som definierar en. Kanske är definitionen av mig nu att jag inte definieras av detta längre?
 
I morgon återvänder jag till Stockholm men innan dess ska jag ägna mig åt myggbettet på fotknölen, de perfekt slipade klipporna, den saltklibbiga huden och det blåa vattnet

Sommardagbok - del 1

2017-07-03   kl. 10:54:39
Några av mina favoritblogginlägg att läsa är de som Sandra brukar posta på måndagsmorgnar. Ett inlägg om veckan som kommer och kanske lite om helgen som varit. Enkelt, personligt och dagboksaktigt, ja lite som bloggandet såg ut i sin begynnelse. Det blir liksom en fin kontrast till allt annat blogginnehåll man konsumerar, innehåll som brukar vara på magasinnivå med stora bilder och härliga beskrivningar. Så inspirerad av det tänkte jag posta ett liknande inlägg varje måndag i juli, som en liten sommardagbok helt enkelt.
 
summer
 
Första måndagen i juli. Två veckor till semester. Mentalt har jag redan förflyttat mig till en solstol och sitter där med tårna i sanden, ritar cirklar och blickar ut över horisonten. Luktar på armen som doftar solkräm, ljusbrunt sommarskinn som fylls av prickar, bett och småsår. Doppar huvudet i vattnet. Det finns något förlösande med de där korta sekunderna under ytan. Att stänga av allt, sluta ögonen, kapslas in i vatten, bryta ytan, andas på nytt, bli hel.
 
Jag längtar till havet och på lördag ska jag åka dit. Till samma gård som min familj och släkt besökt i decennier, sommar efter sommar. Jag inbillar mig att jag ska börja varje dag med ett havsdopp, fastän jag avskyr att frysa och alltid fegar ut om det är kallare än 20 grader i vattnet. Sedan ska jag läsa, dricka kaffe och bädda sängen i ett rum med knarrande golvplankor, ett rum som luktar svagt av trä och fukt. Tre hela dagar av stillhet, dålig mobiltäckning och vattenytor som klyvs. Det blir fint.
 
Igår var jag på Paradisos bartömning med ett gäng kompisar. En ganska icke-optimal sak att göra en söndagskväll som blev en söndagsnatt men det var så kul. Det liksom kokade inne i den lilla baren, alla var eld och lågor, det regnade konfetti och champagne, basen dunkade och ingen ville gå hem. Så vi lät bli. Och på något vis är det så talande för sommaren för är det någon gång man ska sluta bry sig om vilken veckodag det är så är det väl ändå i juli?
 
Och nu ska jag förflytta mig in i min skrivbubbla på jobbet. Slutföra texter och projekt, trampa igenom de sista dagarna innan semestern är här. Det brukar gå rätt enkelt, det brukar bli rätt bra.

7 april 2017

2017-04-08   kl. 00:06:11
stockholm
 
Bzzt. Telefonen som ligger intill mitt ben i fåtöljen surrar till.
Bzzt. Igen.
Jag sitter i ett kundmöte och försöker sälja in en ny kampanj. Viktiga saker.
Bzzt. Bzzt. Bzzt.
Det slutar inte så tillslut sneglar jag ned mot knät när jag tror att kunden inte ser.
 
”Hej sis! Är du på jobbet? Vill kolla så att du är ok, har hänt en olycka i centrala Sthlm. 💕”
 
”Ingen som är nära Drottninggatan va? 😘❤️”
 
”Är alla okej? ❤️ ”
 
Telefonen blinkar av meddelanden. Folk som vill försäkra mig om att jag är okej. Och ännu har jag ingen aning om vad som hänt. Jag vet bara att klockan är strax efter tre och att jag mår bra.
 

 
Jag förstår först inte att jag är rädd. Min hjärna har fullt upp med att läsa och processa nyheter, svara på meddelanden, försäkra mig om att alla mina vänner är i säkerhet. Inte förrän jag sätter mig vid skrivbordet och ser ner på mina händer som skakar inser jag: jag är rädd.
 

 
Det ringer. Paniken växer i bröstet när du säger ”Men Julia, jag vet inte vart jag ska ta vägen…” och det enda jag kan svara är ”Du måste gå! Ta dig bort från Centralen, nu genast”.
 

 
Lättnaden när jag skriver att min syster är på väg mot Kungsholmen utan någonstans att ta vägen och jag fyra minuter senare får en adress och ett telefonnummer i min inkorg. ”Det är till min kompis kontor, hon jobbar i närheten. Ring henne så ser hon till att din syster kommer in i säkerhet.”
 
Det är det första tecknet jag ser på vad som ska komma att bli en våg av medmänsklighet. En kvart senare sprids #openstockholm som en löpeld. Folk öppnar sina hem och kontor, erbjuder mat, skjuts och sovplatser. Erbjuder kärlek. Som en direkt motverkan på det brutala dåd som skett.
 

 
När jag några timmar senare kommer ut på gatan chockas jag. Jag trodde Stockholm skulle ligga öde och tomt. Istället är Götgatan fylld av folk som promenerar hemåt i kvällssolen. Stämningen är dämpad men mild. Jag ser på oss alla som går där. Människofloden som väller fram längs trottoarerna, strömmar sig hela vägen över Skanstullsbron, tar sikte på Globens vita kropp. Vi är så många fler. Det är vi mot dem och de kommer aldrig vinna.
 

 
Den här dagen har varit tung på så många sätt. Fruktansvärd för de som drabbats, deras anhöriga och alla som var i närheten. Hemsk på sättet att somliga använder situationen för att sprida politiskt hat. Men det jag tar med mig är den stora mängd medmänsklighet som visats. För det är i slutändan starkare, vackrare och mer övervägande. Kan vi bevara den värmen, om så bara till en liten del, så tror jag vi har en ljusare tid framför oss.
 
Ta hand om er, de i er närhet och era medmänniskor. ♥

Lägesrapport: svårbedömd molnighet

2017-01-27   kl. 00:14:30
Jag har legat hemma sjuk i två dygn nu. Sjuk som i febrig kropp, glansiga ögon och bultande huvud. Men också sjuk som i kramp i kreativitetsnerven, ifrågasättande av livets allt och en drabbande insikt om min fullkomliga oduglighet. Varför blir det alltid så här i början av året? Det är som att saker och ting slutar inspirera mig. Jag läser böcker, lyssnar på musik, testar nya recept, tar del av andras skapelser men det går liksom inte in under huden längre. Nåväl, andas in, härda ut, det går över. På samma vis som febern sjunker så stiger också inspirationen så sakteliga.
 

 
Jag läser rubrikerna om politik och Donald Trump och idiotiska beslut som fattas och vet inte om jag är mest:
a) trött på män
b) less på att vara kvinna
 

 
I brist på skönlitterära böcker att läsa så plockar jag fram ett par kokböcker och läser dem från pärm till pärm. Förundras över Claes Brittons sätt att skriva fyraraderslånga meningar utan att tappa flödet. Det blir smutsigt och spritigt och ljuvligt på samma gång. Och under läsningen av Lotta Lundgrens ”Om jag var din hemmafru” kommer jag på mig själv med att skratta högt flera gånger. Som åt den här inledningen till ett recept på glasstårta:
 
lotta lundgren - om jag var din hemmafru
 

 
Jag tittar på väderleksrapporten inför morgondagen. SMHIs prognos för Östra Svealand lyder ”svårbedömd molnighet”. Svårbedömd molnighet, aldrig för har en väderprognos sammanfattat mitt mående så bra.

Julefrid

2016-12-22   kl. 17:00:32
gran
 

22.07

Jag kliver in genom ytterdörren. Musik strömmar från vardagsrummet och du möter mig i hallen. Det är den 21 december och plötsligt även den sista dagen på decemberkollot. Vi packar; delvis ostrukturerat, delvis metodiskt. Fyller våra resväskor inför färden hem, resan mot jul.
 
Skrattretande symboliskt tömmer vi rödvinsboxen i köket och pressar ut två halvfulla glas. Den snirkliga kartongen flyttade in tillsammans med dig och nu får den flytta vidare ned i sopkärlet.
 
December har rusat iväg, kört som en blådåre i omkörningsfilen. Betett sig hänsynslöst och brutalt. Och till viss del tror jag att det var jag som satt där i passagerarsätet med bara en sak i tankarna: ”Spänn fast bältet, blunda hårt, snart är vi framme”.
 

16.48

Det är två dagar till jul. Jag sitter på kontoret med resväskan bredvid skrivbordet och en inkorg där man till slut börjar skymta botten. Snart lämnar jag den här staden, den som är ömsom outhärdlig, ömsom oemotståndlig.
 
I en vecka eller två säger jag farväl till långa dagar och bubblande nätter. För dit jag ska nu finns inga taxibilar. Inga affärer, inga restauranger, inga lokala Snapchatfilter. Inga bekanta främlingar, inga technogolv och inga varmkorvsmiddagar för 15 kronor.
 
Nu väntar familjens sällskap, god mat och åtta timmars sömn om nätterna. Tusenbitarspussel i vardagsrummet och bitande långpromenader längs åkrarna. Värme. Kärlek. Julefrid. Frid och fred. Kanske mer välbehövligt än någonsin i den här världen. Kom, kom, signade jul. Sänk dina vita vingar.

Att jobba i reklambranschen

2016-12-19   kl. 23:37:25
reklam

Jag fick en kommentar här om dagen med en fråga och ett ämne som jag tänkte kunde vara lite intressant att lyfta för fler än bara frågeställaren.

Hej fin-Julia! Jag är nitton och har en fråga om copywriteryrket. Tycker det verkar intressant och roligt men undrar hur man kan ställa sig bakom den ändlösa konsumtionen. Verkligen ingen kritik mot dig eller ditt jobb jag bara undrar hur du ser på det, i miljöaspekt och så. Känns det aldrig som att man lurar på folk något, att man sitter som Krösus Sork och gnuggar händerna och går långa omvägar för att folk ska spendera mer. Eller måste man se det som att man gör något gott, att man presenterar lösningar på folks problem, men att man kanske bara väljer att se det man vill? Åter igen, ingen kritik, vet ju att du är en vettig person osv. har läst bloggen länge, tack för den! <3

Först och främst, tack för fina ord och en intressant fråga! Jag har ju jobbat på reklambyrå i fyra år nu och ja, det är ju en bransch som inte är helt oproblematisk. I slutändan handlar det ju ändå om att företag betalar pengar till oss (min byrå) för att få marknadsföring och i längden kunna dra in mer pengar själva. Det är liksom så det funkar (i de allra, allra flesta fall). Men samtidigt är det mycket mer komplext än så och långt ifrån all kommunikation jag gör handlar om att direkt uppmuntra folk till att köpa mer.

Mycket beror ju på vilka kunder man jobbar med och hur de vill framställa sig. Säg att jag exempelvis skulle jobba med SJ, då är ju självklart ett av målen att sälja fler tågresor. Men man kan också se det som att mitt jobb blir att få fler att åka tåg istället för att ta flyget, och då har man ju trots allt gjort marknadsföring för något som är bra (eller åtminstone bättre). Att få fler folk att köpa elbilar istället för dieseldrivna, välja en ekologisk, närproducerad cider istället för en som är importerad långt ifrån eller att betala för en musiktjänst istället för att ladda ner olagligt är ju också exempel på sådant som fortfarande är reklam och försäljning, men förhoppningsvis sådan som går åt rätt håll. Vi lever ju trots allt i ett samhälle som bygger på konsumtion, men kan vi påverka valen åt en positiv riktning så tror jag att vi är en god bit på väg.

Sedan får man absolut inte glömma bort och förminska sin egen roll och sitt ansvar i det hela. Det försöker jag ha med mig hela tiden, för trots att jag bara är en liten kreatör i hela marknadsföringsprocessen så kan jag påverka rätt mycket. Alltifrån vilka modeller vi väljer att ha med i en kampanj och hur de framställs, till hur vi tänker kring representation och jämställdhet i vårt innehåll. Där är jag så glad att jag får vara med och bestämma och jag hoppas verkligen att jag kan bidra med reklam som inte bara skriker ”köp!” utan får folk att tänka efter, känna något och bli positivt påverkade. Då känner i alla fall jag att jag gjort ett bra jobb.

Kanske kommer jag en dag att tröttna på reklambranschen och hur den fungerar, men då finns det ju många andra jobb att välja bland. Tills vidare försöker jag göra ett så bra jobb som möjligt där jag befinner mig nu genom att ge folk bra lösningar och påverka dem till bättre beslut.

Jag skulle kunna prata om det här länge till, men hoppas att detta gav svar på frågan och att ni förstår mitt resonemang någorlunda. Har ni fler frågor kring detta eller andra ämnen så får ni gärna lämna en kommentar så ska jag försöka att svara!

Nionde november 2016

2016-11-09   kl. 10:36:04
what the fuck have you done
 
Jag vaknar upp onsdagen den nionde november 2016. Insnöad. Utmattad. Och framför allt: enormt besviken. I natt satt jag vaken till halv tre, följde alla valprognoser, de pekade åt rätt håll. Jag somnade nervös men hoppfull och slog upp ögonen klockan fem - till en verklig mardröm. Hopplösheten, besvikelsen, frustrationen och kanske allra mest hjälplösheten har bosatt sig hos mig. Känslan av att det spelar ingen roll vad jag tycker, vad jag gör, för världen brinner ändå framför mina ögon. Och i morgon kanske vi kan börja handla konkret, men idag vill jag bara ge upp. Så jag gör det. Vi hörs senare.

En söndag i oktober

2016-10-09   kl. 23:30:15
tvätt
 
Det är söndag. Jag går ner i källaren för att tvätta bort min ångest. 60 grader, vittvätt, full centrifugering. Fyller fyra maskiner med kläder, står tålmodigt och väntar på att tiden ska rinna ut. Det är som om allting står still den där sista tvättmaskinsminuten.
 
badrum
 
"Vänster hand, ovansidan", säger dörrvakten och sätter en svart stämpel på mig. Tolv timmar senare står jag i duschen och skrubbar av den. Nöter bort nattens eskapader under rinnande hett vatten.
 
borde
 
"Nästa vecka ska jag vara bra", tänker jag. Från och med i morgon är det ordning som gäller. Så jag skriver en lista med ord om hur jag egentligen vill vara. Som om en bit papper skulle kunna förändra allting.
 
cello
 
Jag plockar upp min gamla cello. Den jag spelat på nästan dagligen under hela min tonårstid. Börjar långsamt med Bach. Fingrarna är olydiga, ljudet klanglöst. Fortsätter med Saint-Saëns "Le Cygne". Den handlar om en döende svan. Cellon låter falskt och sorgset. Svanen skriker döende, men på ett plågsamt fult sätt. Jag lägger ner.
 
skuggor
 
Om en och en halv vecka åker jag på semester. Lämnar landet och kontinenten. Tacka gudarna för det. För kanske är söndagen lite mindre söndag om man är på andra sidan jordklotet? Vi kan väl hoppas.

Lördagstankar

2016-09-23   kl. 01:03:32
Några inte särskilt djupa tankar jag tänkte när jag var ledig i lördags och gick omkring hemma och fixade med lite av varje:
 
tomater & chili
"Tänk att jag odlat allt det här!" "Undrar vad jag ska göra med alla chilis sen, de kanske går att frysa in...?" "Eller ska man torka dem?"
 
frukost
"Finns det något bättre än helgfrukost? Nja, kanske helgbrunch i så fall." "Undrar om min vita morgonrock reflekteras i skeden nu?"
 
frukost
"Hehe, det gjorde den visst." "Jaja, nu ska jag äta macka med löskokt ägg, majonnäs och gräslök."
 
bok
"Det är så skönt att jag är inne i en läsperiod nu. Att bara ligga här på soffan med en bok." "Huvudkaraktären är verkligen osympatisk, men på något underligt trevligt sätt."
 
slakthusområdet
"Tänk om Slakthusområdet var lite mer som Köttbyn i Köpenhamn. Vad nice!" "Då hade jag ju haft jättenära dit också." "Hoppas det blir så inom några år."
 
godis
"Smågodisutbudet på Ica Globen har verkligen blivit sämre." "Tur att det finns sådana här mini-påsar, de är perfekta." "De rödgula napparna är så mycket godare än de rödgröna..."

Morgonljus

2016-09-14   kl. 23:25:00
morning light
 
Nästan trehundra morgnar i den här lägenheten och så vaknar man ändå en dag och tycker allt ser annorlunda ut. Det var något med ljuset idag. Hur det letade sig in genom mitt sovrumsfönster, fyllde rummet med vitt vitt vitt. Och känslan i bröstet, jag ville spara den på något vis. Sätta fingret på, dokumentera, fastän det inte var något särskilt alls. Bara en helt vanlig onsdagsmorgon i tjugosexåriga Julias liv. På väg till reklamkontoret som så många dagar förr. Slitna sneakers från förförra våren, randig tröja, nyborstat hår, skrynkliga lakan, ärrade knän. På väg men hemma. Otålig men nöjd. Rastlös men tillbakadragen. Små obetydligheter sparade på bild. Jag blev en kvart sen men det var det värt.
 
morning light

En inblick i Julia Erikssons tankar

2016-04-20   kl. 22:49:14
Alltså, hej, sorry, förlåt hörrni. Det känns som om all min inspiration valsade ut samma dag som jag fyllde tjugosex och sen valsade en massa jobb in och efter det den där himla magsjukan och nu vet jag inte riktigt vad som är kvar och dansar härinne längre. Mest känner jag att mina senaste inlägg är så... tråkiga och så känner jag att jag inte riktigt vet vad jag vill skriva om heller. Kom på mig själv med att påbörja ett inlägg om vitsippor i hjärnan, men alltså ärligt, nej. Nog för att vitsippa är min favoritblomma men någon måtta får det ändå vara.
 
På äkta millenials-vis har jag också nu fått ångest över att jag inte förändrar världen på något positivit sätt. Har börjat ifrågasätta sånt jag skriver och postar om huruvida det är "content" som har något "värde" för andra eller om det bara är "fina saker" som spär på den ytliga bilden av samhället vi lever i. Ni hör, mycket djupa tankar som jag säkerligen inte är ensam om. Jaja. Egentligen vill jag ju bara att den här platsen ska vara fylld med inspirerande innehåll (som inte alltid måste vara särskilt djupt) och som uppmuntrar till kreativitet och väcker någon slags känsla hos er på andra sidan skärmen. Och det är jag säker på att den kommer vara snart igen. Kanske är nyckeln bara att skriva det här inlägget - mina tankar rakt upp och ned - för att få det ur mig och sedan gå vidare. Låt oss testa.
 
Men ja, en sista grej innan jag klickar på "publicera" och får lite ågren över att jag skrivit det här extremt konstiga inlägget: har ni några tankar och önskemål på sådant ni vill se eller läsa om härinne så säg till! Kan inte lova att jag uppfyller allt men ska såklart göra mitt bästa. Puss & kram & slut på onsdagsrant!

Att vara tjugofem

2016-01-29   kl. 00:27:07
ost & kex
 
semla
 
En sämre sak med att vara tjugofem, på väg mot tjugosex, är att jag snart inte är det minsta ungdom längre. Hejdå billiga tåg- och flygbiljetter. Hej fullpris och vuxenliv. Men en bättre sak med att vara tjugofem, på väg mot tjugosex, är att jag är tillräckligt gammal för att bestämma middagar själv men tillräckligt ung för att inte orka vara förnuftig jämt. Det är alltså fullt legitimt att inte orka laga middag en onsdagskväll utan istället blanda dipp, skära upp grönsaker och plocka fram ett gäng ostar och kex. Eller som idag, på lunchen, när det vräker ner snöblandat regn utanför fönstret, jag har ingen matlåda i kylen och är inte alls sugen på någon hämtmat från ställena omkring. Då kan jag gå till Sturekatten, köpa en semla och bestämma att den blir min lunch. Bara för att jag vill, bara för att jag var sugen, bara för att semlor är så gott. Så ja, ibland är tjugofem, på väg mot tjugosex, den absolut bästa åldern.

Weltschmerz

2015-11-19   kl. 00:15:32
weltschmerz
 
Jag tror jag drabbats av weltschmerzDet första jag gör när jag vaknar och det sista jag gör innan jag somnar är att läsa nyheterna. Grubbla över hemskheterna i världen och tänka vad är det för tid vi lever i egentligen? Jag vet, det är helt tvärtemot vad jag skrev i mitt förra inlägg, men jag har verkligen försökt. Loggat in här så många gånger och tänkt att jag ska skriva om något fint och bra och inspirerande. Men alla ord blir dåliga. Jag jobbar med en stor kampanj på jobbet och meningarna vägrar falla på plats. Alla bilder jag tar med tanke om att visas upp här känns dyster novembergrå. Som om det aldrig blir riktigt ljust längre. Helst av allt vill jag bara ligga hemma i soffan och ägna mina djupaste tankar åt intrigerna i Paradise Hotel. Se Zlatan göra helt sjuka frisparksmål. Få lägga oändligt med timmar på att hitta de där rätta orden. Kanske baka en kaka på sin höjd, men inget mer än så.
 
Äh, vet ni vad. Jag är säkert tillbaka här snart med något recept på en god middag eller ett låttips. Under tiden ska jag ägna mig lite till åt tysk melankoli. Kan Lord Byron så kan jag. Auf Wiedersehen!

Tjugotre

2013-09-30   kl. 23:15:36
Livet nu. En ständig balansgång mellan barn och vuxen, dum och förnuftig. Ena stunden planerar jag middagsmat och köper hem snittblommor. I nästa dricker jag varm choklad med alldeles för mycket socker i. Jag kreerar, presenterar och levererar mitt allra bästa på jobbet. För att i nästa stund dansa bort lördagskvällen i en väns lägenhet och skriksjunga till I love it på högsta volym. Ägnar fem minuter åt att fickparkera en bil och skrattar i tio åt en bild från helgen. Jag befinner mig någonstans i gränslandet och jag älskar och avskyr det på samma gång. Tjugotre. I vissa fall så gammal, i andra fall så ung, men för det mesta alldeles lagom.
 

Kyrkovalet 2013

2013-09-15   kl. 10:47:00
Två nyanser av rosa, den ena viktigare än den andra idag.
 
Har du fått hem ett rosa röstkort? Bra. Öppna det, läs var din vallokal ligger och pallra dig dit idag. Du får nämligen rösta och du kan verkligen påverka. Idag genomförs kyrkovalet, ett många gånger bortglömt val och ett val där nu Sverigedemokraterna försöker plocka röster för att kunna få ännu mer inflytande över Sverige. Något som för mig är helt bisarrt men som faktiskt sker. För mig har kyrkan alltid varit en plats för alla. En plats där man förespråkar öppenhet och där man har högt i tak på mer än bara ett arkitektoniskt vis. Någon som står upp för de svaga, som för samman människor av olika åldrar, ursprung och åsikter. En viktig pelare i samhällsdebatten där grundbudskapet om alla människors lika värde alltid funnits med. Så vill jag att det ska fortsätta vara. Därför röstar jag i kyrkovalet idag.
 
Vill du veta mer om vilka du kan rösta på i kyrkovalet, läs här, och vill du se Magnus Betnér berätta varför du borde rösta, kolla på det här klippet. Din röst är viktig, kom ihåg det!

Tidigare inlägg
RSS 2.0