Lägesrapport: svårbedömd molnighet

2017-01-27   kl. 00:14:30
Jag har legat hemma sjuk i två dygn nu. Sjuk som i febrig kropp, glansiga ögon och bultande huvud. Men också sjuk som i kramp i kreativitetsnerven, ifrågasättande av livets allt och en drabbande insikt om min fullkomliga oduglighet. Varför blir det alltid så här i början av året? Det är som att saker och ting slutar inspirera mig. Jag läser böcker, lyssnar på musik, testar nya recept, tar del av andras skapelser men det går liksom inte in under huden längre. Nåväl, andas in, härda ut, det går över. På samma vis som febern sjunker så stiger också inspirationen så sakteliga.
 

 
Jag läser rubrikerna om politik och Donald Trump och idiotiska beslut som fattas och vet inte om jag är mest:
a) trött på män
b) less på att vara kvinna
 

 
I brist på skönlitterära böcker att läsa så plockar jag fram ett par kokböcker och läser dem från pärm till pärm. Förundras över Claes Brittons sätt att skriva fyraraderslånga meningar utan att tappa flödet. Det blir smutsigt och spritigt och ljuvligt på samma gång. Och under läsningen av Lotta Lundgrens ”Om jag var din hemmafru” kommer jag på mig själv med att skratta högt flera gånger. Som åt den här inledningen till ett recept på glasstårta:
 
lotta lundgren - om jag var din hemmafru
 

 
Jag tittar på väderleksrapporten inför morgondagen. SMHIs prognos för Östra Svealand lyder ”svårbedömd molnighet”. Svårbedömd molnighet, aldrig för har en väderprognos sammanfattat mitt mående så bra.

Julefrid

2016-12-22   kl. 17:00:32
gran
 

22.07

Jag kliver in genom ytterdörren. Musik strömmar från vardagsrummet och du möter mig i hallen. Det är den 21 december och plötsligt även den sista dagen på decemberkollot. Vi packar; delvis ostrukturerat, delvis metodiskt. Fyller våra resväskor inför färden hem, resan mot jul.
 
Skrattretande symboliskt tömmer vi rödvinsboxen i köket och pressar ut två halvfulla glas. Den snirkliga kartongen flyttade in tillsammans med dig och nu får den flytta vidare ned i sopkärlet.
 
December har rusat iväg, kört som en blådåre i omkörningsfilen. Betett sig hänsynslöst och brutalt. Och till viss del tror jag att det var jag som satt där i passagerarsätet med bara en sak i tankarna: ”Spänn fast bältet, blunda hårt, snart är vi framme”.
 

16.48

Det är två dagar till jul. Jag sitter på kontoret med resväskan bredvid skrivbordet och en inkorg där man till slut börjar skymta botten. Snart lämnar jag den här staden, den som är ömsom outhärdlig, ömsom oemotståndlig.
 
I en vecka eller två säger jag farväl till långa dagar och bubblande nätter. För dit jag ska nu finns inga taxibilar. Inga affärer, inga restauranger, inga lokala Snapchatfilter. Inga bekanta främlingar, inga technogolv och inga varmkorvsmiddagar för 15 kronor.
 
Nu väntar familjens sällskap, god mat och åtta timmars sömn om nätterna. Tusenbitarspussel i vardagsrummet och bitande långpromenader längs åkrarna. Värme. Kärlek. Julefrid. Frid och fred. Kanske mer välbehövligt än någonsin i den här världen. Kom, kom, signade jul. Sänk dina vita vingar.

Att jobba i reklambranschen

2016-12-19   kl. 23:37:25
reklam

Jag fick en kommentar här om dagen med en fråga och ett ämne som jag tänkte kunde vara lite intressant att lyfta för fler än bara frågeställaren.

Hej fin-Julia! Jag är nitton och har en fråga om copywriteryrket. Tycker det verkar intressant och roligt men undrar hur man kan ställa sig bakom den ändlösa konsumtionen. Verkligen ingen kritik mot dig eller ditt jobb jag bara undrar hur du ser på det, i miljöaspekt och så. Känns det aldrig som att man lurar på folk något, att man sitter som Krösus Sork och gnuggar händerna och går långa omvägar för att folk ska spendera mer. Eller måste man se det som att man gör något gott, att man presenterar lösningar på folks problem, men att man kanske bara väljer att se det man vill? Åter igen, ingen kritik, vet ju att du är en vettig person osv. har läst bloggen länge, tack för den! <3

Först och främst, tack för fina ord och en intressant fråga! Jag har ju jobbat på reklambyrå i fyra år nu och ja, det är ju en bransch som inte är helt oproblematisk. I slutändan handlar det ju ändå om att företag betalar pengar till oss (min byrå) för att få marknadsföring och i längden kunna dra in mer pengar själva. Det är liksom så det funkar (i de allra, allra flesta fall). Men samtidigt är det mycket mer komplext än så och långt ifrån all kommunikation jag gör handlar om att direkt uppmuntra folk till att köpa mer.

Mycket beror ju på vilka kunder man jobbar med och hur de vill framställa sig. Säg att jag exempelvis skulle jobba med SJ, då är ju självklart ett av målen att sälja fler tågresor. Men man kan också se det som att mitt jobb blir att få fler att åka tåg istället för att ta flyget, och då har man ju trots allt gjort marknadsföring för något som är bra (eller åtminstone bättre). Att få fler folk att köpa elbilar istället för dieseldrivna, välja en ekologisk, närproducerad cider istället för en som är importerad långt ifrån eller att betala för en musiktjänst istället för att ladda ner olagligt är ju också exempel på sådant som fortfarande är reklam och försäljning, men förhoppningsvis sådan som går åt rätt håll. Vi lever ju trots allt i ett samhälle som bygger på konsumtion, men kan vi påverka valen åt en positiv riktning så tror jag att vi är en god bit på väg.

Sedan får man absolut inte glömma bort och förminska sin egen roll och sitt ansvar i det hela. Det försöker jag ha med mig hela tiden, för trots att jag bara är en liten kreatör i hela marknadsföringsprocessen så kan jag påverka rätt mycket. Alltifrån vilka modeller vi väljer att ha med i en kampanj och hur de framställs, till hur vi tänker kring representation och jämställdhet i vårt innehåll. Där är jag så glad att jag får vara med och bestämma och jag hoppas verkligen att jag kan bidra med reklam som inte bara skriker ”köp!” utan får folk att tänka efter, känna något och bli positivt påverkade. Då känner i alla fall jag att jag gjort ett bra jobb.

Kanske kommer jag en dag att tröttna på reklambranschen och hur den fungerar, men då finns det ju många andra jobb att välja bland. Tills vidare försöker jag göra ett så bra jobb som möjligt där jag befinner mig nu genom att ge folk bra lösningar och påverka dem till bättre beslut.

Jag skulle kunna prata om det här länge till, men hoppas att detta gav svar på frågan och att ni förstår mitt resonemang någorlunda. Har ni fler frågor kring detta eller andra ämnen så får ni gärna lämna en kommentar så ska jag försöka att svara!

Nionde november 2016

2016-11-09   kl. 10:36:04
what the fuck have you done
 
Jag vaknar upp onsdagen den nionde november 2016. Insnöad. Utmattad. Och framför allt: enormt besviken. I natt satt jag vaken till halv tre, följde alla valprognoser, de pekade åt rätt håll. Jag somnade nervös men hoppfull och slog upp ögonen klockan fem - till en verklig mardröm. Hopplösheten, besvikelsen, frustrationen och kanske allra mest hjälplösheten har bosatt sig hos mig. Känslan av att det spelar ingen roll vad jag tycker, vad jag gör, för världen brinner ändå framför mina ögon. Och i morgon kanske vi kan börja handla konkret, men idag vill jag bara ge upp. Så jag gör det. Vi hörs senare.

En söndag i oktober

2016-10-09   kl. 23:30:15
tvätt
 
Det är söndag. Jag går ner i källaren för att tvätta bort min ångest. 60 grader, vittvätt, full centrifugering. Fyller fyra maskiner med kläder, står tålmodigt och väntar på att tiden ska rinna ut. Det är som om allting står still den där sista tvättmaskinsminuten.
 
badrum
 
"Vänster hand, ovansidan", säger dörrvakten och sätter en svart stämpel på mig. Tolv timmar senare står jag i duschen och skrubbar av den. Nöter bort nattens eskapader under rinnande hett vatten.
 
borde
 
"Nästa vecka ska jag vara bra", tänker jag. Från och med i morgon är det ordning som gäller. Så jag skriver en lista med ord om hur jag egentligen vill vara. Som om en bit papper skulle kunna förändra allting.
 
cello
 
Jag plockar upp min gamla cello. Den jag spelat på nästan dagligen under hela min tonårstid. Börjar långsamt med Bach. Fingrarna är olydiga, ljudet klanglöst. Fortsätter med Saint-Saëns "Le Cygne". Den handlar om en döende svan. Cellon låter falskt och sorgset. Svanen skriker döende, men på ett plågsamt fult sätt. Jag lägger ner.
 
skuggor
 
Om en och en halv vecka åker jag på semester. Lämnar landet och kontinenten. Tacka gudarna för det. För kanske är söndagen lite mindre söndag om man är på andra sidan jordklotet? Vi kan väl hoppas.

Lördagstankar

2016-09-23   kl. 01:03:32
Några inte särskilt djupa tankar jag tänkte när jag var ledig i lördags och gick omkring hemma och fixade med lite av varje:
 
tomater & chili
"Tänk att jag odlat allt det här!" "Undrar vad jag ska göra med alla chilis sen, de kanske går att frysa in...?" "Eller ska man torka dem?"
 
frukost
"Finns det något bättre än helgfrukost? Nja, kanske helgbrunch i så fall." "Undrar om min vita morgonrock reflekteras i skeden nu?"
 
frukost
"Hehe, det gjorde den visst." "Jaja, nu ska jag äta macka med löskokt ägg, majonnäs och gräslök."
 
bok
"Det är så skönt att jag är inne i en läsperiod nu. Att bara ligga här på soffan med en bok." "Huvudkaraktären är verkligen osympatisk, men på något underligt trevligt sätt."
 
slakthusområdet
"Tänk om Slakthusområdet var lite mer som Köttbyn i Köpenhamn. Vad nice!" "Då hade jag ju haft jättenära dit också." "Hoppas det blir så inom några år."
 
godis
"Smågodisutbudet på Ica Globen har verkligen blivit sämre." "Tur att det finns sådana här mini-påsar, de är perfekta." "De rödgula napparna är så mycket godare än de rödgröna..."

Morgonljus

2016-09-14   kl. 23:25:00
morning light
 
Nästan trehundra morgnar i den här lägenheten och så vaknar man ändå en dag och tycker allt ser annorlunda ut. Det var något med ljuset idag. Hur det letade sig in genom mitt sovrumsfönster, fyllde rummet med vitt vitt vitt. Och känslan i bröstet, jag ville spara den på något vis. Sätta fingret på, dokumentera, fastän det inte var något särskilt alls. Bara en helt vanlig onsdagsmorgon i tjugosexåriga Julias liv. På väg till reklamkontoret som så många dagar förr. Slitna sneakers från förförra våren, randig tröja, nyborstat hår, skrynkliga lakan, ärrade knän. På väg men hemma. Otålig men nöjd. Rastlös men tillbakadragen. Små obetydligheter sparade på bild. Jag blev en kvart sen men det var det värt.
 
morning light

En inblick i Julia Erikssons tankar

2016-04-20   kl. 22:49:14
Alltså, hej, sorry, förlåt hörrni. Det känns som om all min inspiration valsade ut samma dag som jag fyllde tjugosex och sen valsade en massa jobb in och efter det den där himla magsjukan och nu vet jag inte riktigt vad som är kvar och dansar härinne längre. Mest känner jag att mina senaste inlägg är så... tråkiga och så känner jag att jag inte riktigt vet vad jag vill skriva om heller. Kom på mig själv med att påbörja ett inlägg om vitsippor i hjärnan, men alltså ärligt, nej. Nog för att vitsippa är min favoritblomma men någon måtta får det ändå vara.
 
På äkta millenials-vis har jag också nu fått ångest över att jag inte förändrar världen på något positivit sätt. Har börjat ifrågasätta sånt jag skriver och postar om huruvida det är "content" som har något "värde" för andra eller om det bara är "fina saker" som spär på den ytliga bilden av samhället vi lever i. Ni hör, mycket djupa tankar som jag säkerligen inte är ensam om. Jaja. Egentligen vill jag ju bara att den här platsen ska vara fylld med inspirerande innehåll (som inte alltid måste vara särskilt djupt) och som uppmuntrar till kreativitet och väcker någon slags känsla hos er på andra sidan skärmen. Och det är jag säker på att den kommer vara snart igen. Kanske är nyckeln bara att skriva det här inlägget - mina tankar rakt upp och ned - för att få det ur mig och sedan gå vidare. Låt oss testa.
 
Men ja, en sista grej innan jag klickar på "publicera" och får lite ågren över att jag skrivit det här extremt konstiga inlägget: har ni några tankar och önskemål på sådant ni vill se eller läsa om härinne så säg till! Kan inte lova att jag uppfyller allt men ska såklart göra mitt bästa. Puss & kram & slut på onsdagsrant!

Att vara tjugofem

2016-01-29   kl. 00:27:07
ost & kex
 
semla
 
En sämre sak med att vara tjugofem, på väg mot tjugosex, är att jag snart inte är det minsta ungdom längre. Hejdå billiga tåg- och flygbiljetter. Hej fullpris och vuxenliv. Men en bättre sak med att vara tjugofem, på väg mot tjugosex, är att jag är tillräckligt gammal för att bestämma middagar själv men tillräckligt ung för att inte orka vara förnuftig jämt. Det är alltså fullt legitimt att inte orka laga middag en onsdagskväll utan istället blanda dipp, skära upp grönsaker och plocka fram ett gäng ostar och kex. Eller som idag, på lunchen, när det vräker ner snöblandat regn utanför fönstret, jag har ingen matlåda i kylen och är inte alls sugen på någon hämtmat från ställena omkring. Då kan jag gå till Sturekatten, köpa en semla och bestämma att den blir min lunch. Bara för att jag vill, bara för att jag var sugen, bara för att semlor är så gott. Så ja, ibland är tjugofem, på väg mot tjugosex, den absolut bästa åldern.

Weltschmerz

2015-11-19   kl. 00:15:32
weltschmerz
 
Jag tror jag drabbats av weltschmerzDet första jag gör när jag vaknar och det sista jag gör innan jag somnar är att läsa nyheterna. Grubbla över hemskheterna i världen och tänka vad är det för tid vi lever i egentligen? Jag vet, det är helt tvärtemot vad jag skrev i mitt förra inlägg, men jag har verkligen försökt. Loggat in här så många gånger och tänkt att jag ska skriva om något fint och bra och inspirerande. Men alla ord blir dåliga. Jag jobbar med en stor kampanj på jobbet och meningarna vägrar falla på plats. Alla bilder jag tar med tanke om att visas upp här känns dyster novembergrå. Som om det aldrig blir riktigt ljust längre. Helst av allt vill jag bara ligga hemma i soffan och ägna mina djupaste tankar åt intrigerna i Paradise Hotel. Se Zlatan göra helt sjuka frisparksmål. Få lägga oändligt med timmar på att hitta de där rätta orden. Kanske baka en kaka på sin höjd, men inget mer än så.
 
Äh, vet ni vad. Jag är säkert tillbaka här snart med något recept på en god middag eller ett låttips. Under tiden ska jag ägna mig lite till åt tysk melankoli. Kan Lord Byron så kan jag. Auf Wiedersehen!

Tjugotre

2013-09-30   kl. 23:15:36
Livet nu. En ständig balansgång mellan barn och vuxen, dum och förnuftig. Ena stunden planerar jag middagsmat och köper hem snittblommor. I nästa dricker jag varm choklad med alldeles för mycket socker i. Jag kreerar, presenterar och levererar mitt allra bästa på jobbet. För att i nästa stund dansa bort lördagskvällen i en väns lägenhet och skriksjunga till I love it på högsta volym. Ägnar fem minuter åt att fickparkera en bil och skrattar i tio åt en bild från helgen. Jag befinner mig någonstans i gränslandet och jag älskar och avskyr det på samma gång. Tjugotre. I vissa fall så gammal, i andra fall så ung, men för det mesta alldeles lagom.
 

Kyrkovalet 2013

2013-09-15   kl. 10:47:00
Två nyanser av rosa, den ena viktigare än den andra idag.
 
Har du fått hem ett rosa röstkort? Bra. Öppna det, läs var din vallokal ligger och pallra dig dit idag. Du får nämligen rösta och du kan verkligen påverka. Idag genomförs kyrkovalet, ett många gånger bortglömt val och ett val där nu Sverigedemokraterna försöker plocka röster för att kunna få ännu mer inflytande över Sverige. Något som för mig är helt bisarrt men som faktiskt sker. För mig har kyrkan alltid varit en plats för alla. En plats där man förespråkar öppenhet och där man har högt i tak på mer än bara ett arkitektoniskt vis. Någon som står upp för de svaga, som för samman människor av olika åldrar, ursprung och åsikter. En viktig pelare i samhällsdebatten där grundbudskapet om alla människors lika värde alltid funnits med. Så vill jag att det ska fortsätta vara. Därför röstar jag i kyrkovalet idag.
 
Vill du veta mer om vilka du kan rösta på i kyrkovalet, läs här, och vill du se Magnus Betnér berätta varför du borde rösta, kolla på det här klippet. Din röst är viktig, kom ihåg det!

Om bananer & svett

2012-11-06   kl. 17:57:43

Jag har aldrig varit någon sporttjej. Har aldrig varit med i något fotbollslag, hållit på med ridning, tränat orientering eller spelat basket. Jag tyckte inte att skolidrotten var särskilt rolig heller. Innebandy gick väl an men blotta tanken på att hoppa över en plint eller hänga upp och ned i romerska ringar ger mig ångest än idag. För att inte tala om bänkpressprovet vi hade på idrotten i gymnasiet. Det var ju sådär kul att ligga under en skivstång med sina tändstickssvaga armar och en osympatisk gympalärare bredvid sig. Nej, det här med sport har aldrig riktigt varit min grej.

Tills det en dag slog mig. Man har en kropp och den kroppen ska man ha resten av livet. Den ska räcka i åtminstone 60 år till. Den ska bära mig genom främmande länder, uppför stressiga gator, genom mossiga skogar och längs med sandstränder. Den ska orka släpa mat hem från affären och den ska klara av att gräva, snickra och pyssla. Den ska kunna skratta, kramas och kittlas och cykla längs små grusvägar på sommaren. En vacker dag kanske den ska orka bära på ett barn och ännu senare kunna hissa barnbarn i luften.

Jag har bara en kropp och den kroppen ska jag ha resten av livet, så är det. Vill jag inte då att den ska vara stark? Att den ska vara smidig? Att den ska vara snabb? För mig handlar det inte om att bli någon atlet, det är långt ifrån mina ambitioner. Det är mycket enklare än så, för det handlar om att må bra, att ta hand om sig själv och sitt framtida jag. Att orka springa, lyfta och bära. Att få kämpa, svettas och bli fysiskt trött.

På samma sätt försöker jag tänka gällande mat. Min enda kropp är värd något betydligt bättre än chicken nuggets, överhoppade måltider och lightprodukter med så många konstiga ämnen i att man inte ens fattar hur de är framställda. Den förtjänar att få äta ordentligt och av sådant som smakar bra. Den är värd ekologiska bananer, färsk strömming och hembakta kolakakor. Mat som ger energi, som gör att man orkar och som man blir glad av att äta.

Träning och mat är så basala grejer för oss egentligen men trots det lyckas vi ändå krångla till det så mycket. Det samhälle vi lever i älskar att tala om för oss vad som är rätt och fel, hur vi ska se ut och vara och vad som är bäst just nu. Jag vill inte bli ännu en pekpinne i det här, jag vill bara dela med mig av mina tankar och mitt synsätt. Och jag tycker att du ska göra det som du mår bra av och göra det för din skull, men tänk på att du bara har en kropp och att den ska räcka hela livet. Så ta hand om den och må bra. Det är så jag försöker göra.


Tre saker alla andra kan men som jag aldrig lärt mig

2012-09-06   kl. 00:00:45

Det är så konstigt med vissa saker för de ska man liksom bara kunna. Helt automatiskt utan träning och instruktioner och genomgång. Ibland funderar jag på om jag råkade vara sjuk någon viktigt vecka i högstadiet när alla andra lärde sig dessa saker, för själva inlärningsmomentet har gått mig obemärkt förbi. Och nu i efterhand känner jag att det finns vissa några saker som jag liksom inte kan men som jag inte riktigt vet hur jag ska lära mig. Så ja, för att avdramatisera det hela tänkte jag nu tala ut och berätta om tre saker alla andra kan men som jag aldrig lärt mig:

1. Att dansa snyggt på klubb.

När lär man sig detta egentligen? Knappast på skolidrotten för då var det ju bugg och polka som gällde och det är det ju inte direkt någon i min generation som dansar det nu för tiden (sorgligt nog för tänk vad roligt det skulle se ut om alla började dansade polka till Avicii). Och okej, jag kan veven och den funkar ju rätt bra till det mesta, men det blir ju extremt tjatigt i längden. När jag kollar på alla andra så tycks de kunna jättemånga steg och rörelser medan jag själv står där och funderar på vad jag ska göra. Och om jag försöker härma någon annans steg blir det mest en tafflig parodi och inte det minsta snyggt. Nej, dansgolvsdans har jag aldrig lärt mig. Och det kanske stämmer som talesättet säger: det är de dåliga dansarna som blir djs.

2. Att gråta stillsamt och vackert.

Nu gråter jag ju inte så ofta, snarare väldigt sällan, så det här kanske bara beror på att jag inte hunnit träna tillräckligt. Men jag förstår inte hur vissa människor kan fälla en tår långsamt och sorgset och fortfarande se bra (men väldigt ledsna) ut. När jag väl gråter då är det snyft- och snörvelfest. En mycket oglamourös sådan med snorpapper och darriga underläppar och röda ögon. Buhuhuuu!

3. Att fläta håret snyggt.

Jag kan typ göra tre frisyrer: utsläppt, hästsvans och Britney Spears-tofsen. Alla andra däremot, de är någon slags naturbegåvningar på in- och utbakade flätor, alpflicksuppsättningar, svinryggar och fiskbensflätor. Det sistnämnda lärde jag mig faktiskt här om dagen, via ett youtube-klipp, sisådär nio år efter alla andra. Dock är det ju extremt svårt att hålla på med flätningar på sig själv för man ser ju inget och får dessutom mjölksyra i armarna efter fem minuter. Så hur alla andra lite läckert fixar ihop en inbakad fläta på sig själva, det förstår jag verkligen inte...

Har ni några grejer som känns sådär livsviktigt elementära men som ni aldrig lärt er? I så fall är ni varmt välkomna att tala ut här. Annars kanske ni har några tips på hur jag ska bli bra på ovanstående? Det tas tacksamt emot!


Rutiner vs kreativitet

2012-07-21   kl. 00:50:36
En sak som jag inte riktigt förstår är människor som alltid äter samma sak till frukost och alltid bär likadana kläder. Visst, det kanske inger någon sorts trygghet och blir till en praktisk rutin, men man förlorar ju så mycket kreativitet! Särskilt om man har ett arbete som inte är särskilt mångsidigt, då måste ju varje dag bli väldigt likadan. För mig är småsaker som frukostar och klädval perfekta tillfällen att få utlopp för sin vardagskreativitet, att göra det hela lite roligare och mer spännande, att få testa något nytt. Sedan är det självklart att man inte orkar göra det jämt och att vissa dagar är tråkigare än andra, men när man har chansen att prova på 365 olika kombinationer, varför ska man då bara hålla sig till en? Eller vad tycker ni?
 
Så här såg min frukost ut här om dagen. Pannkakor, kaffe, persika och smälta marshmallows. En helt ny kombination för mig och ännu ett litet utlopp för min kreativitet.

Iakttagelser

2011-11-06   kl. 20:07:23
Iakttagelser
Det är alla helgons dag och jag ger mig ut på en promenad. Jag går förbi kyrkogården där det strömmar av folk. Det är någon slags underlig stillhet i luften, hundratals ljus som brinner och en stämning fylld av vemod och förtröstan. Jag viker av ned mot vattnet.
Det är en riktigt höstig novemberdag. Allting tycks gå i gråskala förutom trädens löv som brinner i orange. Det prasslar under mina kängor när jag går. Jag sticker upp hakan över halsduken och andas ut. Det bildas rök i kylan.
Över vattnet flyger fåglar som då och då skriker till. Deras vassa skrän överröstar allt annat. De sveper längs med den rinnande strömmen, rör sig i en massa, alltid tillsammans.
Framför mig går ett äldre par. De har med sig en påse gammalt bröd och stannar till för att mata änderna. Han slänger brödbitar och hon sätter sig på en bänk för att vila. De pratar, skrattar och förundras över djurens girighet. Han hjälper henne upp från bänken och de går vidare. Sida vid sida, som om det alltid varit så.
Längs med vattnet finns ett litet hus med bänkar. Jag ser en man stå där i. Ser att han pratar i telefon med någon. Hans röst låter upprörd och förkrossad på samma gång. När jag går förbi hör jag honom säga: "MEN HUR KUNDE DU ÄLSKA HONOM SAMTIDIGT SOM DU SA ATT DU ÄLSKADE MIG?" Jag saktar in lite på stegen, vill höra men ändå inte. Rösten fylld av smärta och oförstånd. "HUR KUNDE DU GÖRA SÅ? HUR KUNDE DU, HUR KUNDE DU, HUR KUNDE DU...?" Jag går vidare och förbannar kärlekens brutala ömtålighet.
På trottoaren till gatan där jag bor ligger en död fågel. Liten, gråbrun och alldeles stilla. Livet och döden, glädjen och sorgen, över allt finns den. Vissa dagar påtagligare än andra, ständigt återkommande och med en tydlig klarhet. Det handlar nog mest om att ha tid för att se den. Kanske är det därför gråa novemberdagar finns.
Det är alla helgons dag och jag ger mig ut på en promenad. Jag går förbi kyrkogården där det strömmar av folk. Det är någon slags underlig stillhet i luften, hundratals ljus som brinner och en stämning fylld av vemod och förtröstan. Jag viker av ned mot vattnet.

Det är en riktigt höstig novemberdag. Allting tycks gå i gråskala förutom trädens löv som brinner i orange. Det prasslar under mina kängor när jag promenerar fram. Jag sticker upp hakan över halsduken och andas ut. Det bildas rök i kylan. Över vattnet flyger fåglar som då och då skriker till. Deras vassa skrän överröstar allt annat. De sveper längs med den rinnande strömmen, rör sig i en massa, alltid tillsammans.

Framför mig går ett äldre par. De har med sig en påse gammalt bröd och stannar till för att mata änderna. Han slänger brödbitar och hon sätter sig på en bänk för att vila. De pratar, skrattar och förundras över djurens girighet. Han hjälper henne upp från bänken och de går vidare. Sida vid sida, som om det alltid varit så.

Längs med vattnet finns ett litet hus med bänkar. Jag ser en man stå där i. Ser att han pratar i telefon med någon. Hans röst låter upprörd och förkrossad på samma gång. När jag går förbi hör jag honom säga: "MEN HUR KUNDE DU ÄLSKA HONOM SAMTIDIGT SOM DU SA ATT DU ÄLSKADE MIG?" Jag saktar in lite på stegen, vill höra men ändå inte. Rösten fylld av smärta och oförstånd. "HUR KUNDE DU GÖRA SÅ? HUR KUNDE DU, HUR KUNDE DU, HUR KUNDE DU...?" Jag går vidare och förbannar kärlekens brutala ömtålighet.

På trottoaren till gatan där jag bor ligger en död fågel. Liten, gråbrun och alldeles stilla. Livet och döden, glädjen och sorgen, över allt finns den. Vissa dagar påtagligare än andra, ständigt återkommande och med en tydlig klarhet. Det handlar nog mest om att ha tid för att se den. Kanske är det därför gråa novemberdagar finns.

Sena nätter, tomma glas

2011-10-09   kl. 22:50:47
foton av Martin Bogren

Jag tänkte att jag inte hade något att blogga om. Det finns ju inga bilder från helgens bravader, inga färdiga spellistor åt er (men tusen ofärdiga), inget särskilt att visa upp. Men jag ville ändå skriva något här och eftersom det här är min blogg och den allt som oftast också är väldigt jag, så tänkte jag att jag skulle skriva vad jag tänker just precis nu.

Det är söndag kväll, becksvart ute och i ljuset från gatlyktorna ser man regnet som öser ner. Jordgloben lyser i fönstret och Filip sitter i sängen och spelar Fleetwood Mac på gitarr. Hela den här helgen försvann i ett svep. Det var stress, 19 timmar i sträck-jobb, trerätters, rödvin, för mycket folk på för lite plats med tillhörande euforiskt kaos, reklamplaneringsmöte, söndagsmiddag och kolaglass i sängen. Och nu trötthet och en smula söndagsångest. Och framtidsångest. Och nutidsångest. Mest snurriga tankar om vad man borde göra och vad man vill göra och hur man i hela friden ska lyckas med detta. Snart står jag där, 22 år, nyutexaminerad och redo för att något annat ska ta vid. Men vad? Och vart? Ibland kan jag bara längta efter att något nytt ska hända, att jag ska få göra saker på riktigt. Jobba måndag till fredag, nio till fem, få lön istället för lån den 25:e och kanske några veckors semester till och med. Det är både fantastiskt och skrämmande att vara ung och ovetande om livet. Att ha alla (men samtidigt inga) möjligheter och att ingen aning om vad som väntar en om tio år. Detta liv alltså... Allt kaos, allt fantastiskt, allt ovetande. Det finns nog en tid för allt och snart kommer väl sena nätter, tomma glas, vi skjuter upp problemen för ett tag att upphöra och något nytt ta vid. Frågan är bara vad?

Lite mer sommar

2011-08-07   kl. 16:34:35
Det går inte en sommardag utan att jag tänker på den kommande hösten och vintern. Kalla mig pessimist men jag ser det hela som en sorts mental förberedelse. En förberedelse på att jag ska skiljas från sådant jag gillar allra mest, sådant som får mig att må bra. Ljusa sommarkvällar vid en sjö, picknickfiltar i gräset, att dricka öl på en uteservering under ett träd, äta glass till middag, andas in en luft fylld av sol och salt, bara ben och sandaler, att cykla upp och ned för Norrköpings gator på natten, att vakna av solen som fyller hela rummet med ljus, roadtrips mot okända mål, solstolar vid havet, färska bär och grönsaker, solblekt hår och brunbrända armar, sommarregn mot rutorna, grillos över hela villaområden, färskpotatis, semesterdagar utan planer, att inte frysa ett endaste dugg, färska skaldjur, båtfärder på havet, spontanitet, skratt, värme. Allt.

Jag har redan nu påbörjat min överlevnadsplan för vintern. Hur jag ska spara varenda liten krona och sedan, när det är som allra värst, resa bort till solen. Om så bara för några dagar. För hur ska man annars stå ut? Om det blir en såndär 20 grader kallt med massor av snö-vinter i år igen, en sådan som varar från december till mars. Nej, det får det inte bli. Och alla ni som längtar efter höst och stickade halsdukar och koftor. Ta det lugnt, åtminstone en månad till. Hösten kommer snart ändå och den kommer vara en halv evighet och ni kommer ha gott om tid att spatsera runt i era höstoutfits med kängor och kappor, jag lovar. Men nu kan vi väl bestämma att det ska vara sommar lite till? Bra, tack! Nu ska jag ut och andas lite sommarluft.

Frågor om min skola

2011-08-05   kl. 18:06:08
Jag har fått en del frågor om vad jag pluggar bland kommentarerna den senaste tiden och jag tänkte att jag skulle ta och svara på dem alldeles snart. Men innan gör det så tänkte jag fråga er om det är något särskilt ni undrar över gällande min utbildning (Grafisk Design & Kommunikation), Linköpings Universitet (kanske inte kan svara på allt, men lite) och Norrköping som studentstad? Alla frågor som rör detta kan ni ställa i det här inlägget så ska jag ordna ett svarsinlägg snart med allt ni behöver veta. Fråga på!

Norge

2011-07-23   kl. 13:21:33
bild 1, bild 2

Sedan igår eftermiddag, då det först meddelades att en bomb exploderat i Oslo, har jag suttit som klistrad vid datorn för att få fram mer information. Jag hade då aldrig kunnat ana att det skulle röra sig om en sådan stor tragedi som vi nu kan se. Med så många oskyldigt döda ungdomar, som alla var på plats för att påverka och visa sitt intresse för det samhälle de lever i. Det är så fruktansvärt!

Jag håller mig hela tiden uppdaterad på vad som händer via Oslo-taggen på Twitter, där man får den avsevärt snabbaste informationen. Samtidigt kollar jag på livesändningen på NRK som rullar. Jag läser det här blogginlägget skrivet av en av ungdomarna som flydde från Utøya och gråter.

Samtidigt som det pågår ett fruktansvärt kaos försöker jag tänka på all medmänsklighet som ändå finns. Alla som ställer upp och hjälper till. Sjukhuset utlyste blodbrist och två timmar senare kunde de inte ta in fler givare för det var redan så många där. Och alla kring ön som vågade åka dit med sina egna båtar för att hämta in ungdomar. Det är så viktigt att vi hjälps åt och tar hand om varandra! Idag går alla mina tankar till de drabbade och deras anhöriga, må detta aldrig mera upprepas.

Tidigare inlägg
RSS 2.0