Hej 2018

nyårsafton
 
Hej 2018, fint att se dig. Jag ligger nedbäddad i min säng fastän klockan bara är 22. Kanske är det en tillfällighet eller så är det i år jag börjar med normal dygnsrytm, jag tror dessvärre på alternativ ett. Utanför fönstret skjuter någon kvarglömda nyårsraketer så att smällarna ekar mellan husen. Det är årets första dag och jag är årets första jag även om mycket är precis samma som igår.
 
2017 känns skönt att lägga bakom sig. Det har varit ett mellanår, vilket på många sätt kan vara fint. Jag har mått ganska bra och haft ganska kul, men samtidigt vill jag ju något mer. Jag är för rastlös för att lunka på, för att bara trivas, för att vara lite bekväm. Det här nya året vill jag ska bli något mer. En större utmaning, ett snabbare tempo, ett högre rus. Mer av allt helt enkelt. Så tror och hoppas jag att det kommer bli.
 
Förutom det har jag satt upp några enklare mål att hålla mig till. Inga ångestfyllda löften eller svåra krav, men mer saker som jag vill fokusera på att göra i mitt liv, som jag tror kommer hjälpa mig att må bra. Generellt så hoppas jag att 2018 blir Kulturens år, för det om något får mig att bli inspirerad. Så jag vill ha mer museum, konserter och föreställningar. Fortsätta med mitt skrivande och mer läsning därtill. Och mer analys och reflektion över sådant jag gillar: mode, musik, konst och gamla föremål. Det tror jag kommer göra mig gott. Hur vill ni att 2018 ska bli?
 

Mina nyårsmål

✴︎ Läsa mer poesi
✴︎ Gå klart skrivkursen jag går nu
✴︎ Göra minst en kulturell sak per månad (besöka ett museum, se en teater, gå på konsert osv)
✴︎ Fortsätta äta mestadels vegetariskt och minska min köttkonsumtion i en, för mig, rimlig takt
✴︎ Höras mer med mina syskon och min familj, även på vardaglig basis
✴︎ Lägga undan en liten summa varje månad för att kunna köpa ett eller flera konstverk
✴︎ Sluta uppdatera sidor när ”internet tar slut” och istället lämna datorn och göra något annat
✴︎ Fortsätta att experimentera med kläder och min stil och bära saker som känns roliga
✴︎ Bli bättre på att svara/skriva till folk och faktiskt göra det varje gång jag tänker det
✴︎ Hitta en fin matta till mitt sovrum (helst på auktion)
✴︎ Skriva mer och kanske starta ett Instagramkonto eller liknande för mina små anteckningar

Höstdagbok – del 5

Södermalm
 
Tiden går så fort, varenda timme springer förbi. Det är fyra dagar kvar tills jag boardar planet mot New York och innan dess ska tjugo noveller läsas, ett tiotal uppgifter lösas, en väska packas och hundratals ord skrivas. I en kamp om att hinna allt dikterar jag långa listor på allt jag måste komma ihåg, sedan glömmer jag att kolla på dem. I slutändan löser sig det mesta ändå.
 
Tiden går så fort, men igår kväll segade den sig förbi. De två timmarna under Sveriges VM-kval mot Italien var evighetslånga och jag satt som på nålar i soffan. Aldrig tidigare har minuter gått så sakta och en seger bubblat så starkt. Tänk vad fint det är ändå, att få dela det med sina vänner, både frustrationen och glädjen. Och tänk så mycket roligare det blir när man sätter sig in och lär sig lite. Att kunna startelvan, ha koll på frisparkarna och diskutera laguppställningen... Det händer något med mig när jag får kliva in på nya marker och plötsligt känner att jag har koll.
 
Tiden går så fort, jag hinner knappt skriva här längre. Men jag har så mycket jag tänker på och vill berätta för er. Bilder att visa, låtar att spela, saker att säga. Samtidigt läste jag ett par kloka ord här om dagen som fick mig att ifrågasätta en del av det digitala livet. Kanske inte just det här forumet, men andra.
 
”Känner folk som är roligare i sociala medier än över en öl. De har sin bästa tid nu. Känner folk som är roligare över en öl än i sociala medier. Konversatörerna, estradörerna, förförarna. De blanka bardiskarna ligger kvar här ute i natten, försöker ropa dem tillbaka.”
 
Och jag frågar mig: vill jag verkligen vara en sån som är rolig och bra i sociala medier, som har sin bästa tid just nu? Kanske borde jag satsa mer på det där andra. På verkligheten och dess konversationer, estrader och förförelser. Kanske kan jag lyckas med båda? Om bara tiden kunde gå hälften så fort...

Höstdagbok – del 4

autumn
 
Det är en torsdagskväll i oktober. Jag har tagit bussen till IKEA i Kungens kurva och går varv på varv i det spiralformade varuhuset. Framför mig skjuter jag en kundvagn som jag fyller med kuddar och matlådor och ljus. Massor av ljus. 153 stycken för att vara exakt. ”Det behövs för att överleva vintern”, tänker jag när jag närmar mig kassan.
 
För ja, det gäller att tänka framåt när mörkret sänker sig allt tidigare om dagarna. Trots det bär jag på en känsla av att hösten varit mild och snäll. Inte bara vädermässigt utan liksom i sin framtoning. Hittills har den gått ganska snabbt utan att vara sådär gråtung och trist som jag vet att den kan vara. Kanske är det ett ålderstecken hos mig, kanske är det bara någon som vill oss väl.
 
Och nu är det tisdag och jag har kokat en soppa och ätit den med surdegsbröd. Ur högtalarna strömmar ett favoritalbum med Jonathan Johansson och idag går visst vartenda ord in. ”Man måste bära en rymd på axlarna. Man måste härma dom som vaknar och vet vad dom vill ha.” Och jag låter orden bli till inspiration för jag har massor att skriva, så jag går in i vardagsrummet och tänder 16 av de 153 ljusen, slår mig ned i soffan med datorn och börjar. Prick nu.