Höstdagbok – del 5

Södermalm
 
Tiden går så fort, varenda timme springer förbi. Det är fyra dagar kvar tills jag boardar planet mot New York och innan dess ska tjugo noveller läsas, ett tiotal uppgifter lösas, en väska packas och hundratals ord skrivas. I en kamp om att hinna allt dikterar jag långa listor på allt jag måste komma ihåg, sedan glömmer jag att kolla på dem. I slutändan löser sig det mesta ändå.
 
Tiden går så fort, men igår kväll segade den sig förbi. De två timmarna under Sveriges VM-kval mot Italien var evighetslånga och jag satt som på nålar i soffan. Aldrig tidigare har minuter gått så sakta och en seger bubblat så starkt. Tänk vad fint det är ändå, att få dela det med sina vänner, både frustrationen och glädjen. Och tänk så mycket roligare det blir när man sätter sig in och lär sig lite. Att kunna startelvan, ha koll på frisparkarna och diskutera laguppställningen... Det händer något med mig när jag får kliva in på nya marker och plötsligt känner att jag har koll.
 
Tiden går så fort, jag hinner knappt skriva här längre. Men jag har så mycket jag tänker på och vill berätta för er. Bilder att visa, låtar att spela, saker att säga. Samtidigt läste jag ett par kloka ord här om dagen som fick mig att ifrågasätta en del av det digitala livet. Kanske inte just det här forumet, men andra.
 
”Känner folk som är roligare i sociala medier än över en öl. De har sin bästa tid nu. Känner folk som är roligare över en öl än i sociala medier. Konversatörerna, estradörerna, förförarna. De blanka bardiskarna ligger kvar här ute i natten, försöker ropa dem tillbaka.”
 
Och jag frågar mig: vill jag verkligen vara en sån som är rolig och bra i sociala medier, som har sin bästa tid just nu? Kanske borde jag satsa mer på det där andra. På verkligheten och dess konversationer, estrader och förförelser. Kanske kan jag lyckas med båda? Om bara tiden kunde gå hälften så fort...

Höstdagbok – del 4

autumn
 
Det är en torsdagskväll i oktober. Jag har tagit bussen till IKEA i Kungens kurva och går varv på varv i det spiralformade varuhuset. Framför mig skjuter jag en kundvagn som jag fyller med kuddar och matlådor och ljus. Massor av ljus. 153 stycken för att vara exakt. ”Det behövs för att överleva vintern”, tänker jag när jag närmar mig kassan.
 
För ja, det gäller att tänka framåt när mörkret sänker sig allt tidigare om dagarna. Trots det bär jag på en känsla av att hösten varit mild och snäll. Inte bara vädermässigt utan liksom i sin framtoning. Hittills har den gått ganska snabbt utan att vara sådär gråtung och trist som jag vet att den kan vara. Kanske är det ett ålderstecken hos mig, kanske är det bara någon som vill oss väl.
 
Och nu är det tisdag och jag har kokat en soppa och ätit den med surdegsbröd. Ur högtalarna strömmar ett favoritalbum med Jonathan Johansson och idag går visst vartenda ord in. ”Man måste bära en rymd på axlarna. Man måste härma dom som vaknar och vet vad dom vill ha.” Och jag låter orden bli till inspiration för jag har massor att skriva, så jag går in i vardagsrummet och tänder 16 av de 153 ljusen, slår mig ned i soffan med datorn och börjar. Prick nu.

Höstdagbok – del 3

Fonus – Säg det. 6 av 10 önskar att de oftare sa "jag älskar dig" till sina nära.
 
Flowet kommer aldrig på beställning. Flowet kommer kl. 23.54 efter att jag väntat hela kvällen. Det är först nu jag finner ro att samla tankarna, kan formulera orden, får allting att falla på plats. Min aviga dygnsrytm har alltid varit både en last och en tillgång. Så många försummade nätter jag tillbringat i skenet av datorn, så många kreativa och viktiga saker det mynnat ut i. Tusentals gånger har jag tänkt att jag ska förändra mina rutiner, lika många gånger har jag misslyckats. Det går bara inte.
 
Så klockan är 23.54 och jag slår på ett lugnt album, plockar fram papper och bläckpenna och börjar göra listor. Över sådant jag undrar, rädslor jag har och det som är viktigt. Det är svårt. En stor del av mig har alltid sett framtiden som ett jobbigt ämne och jag tror det beror på att min rationella sida tar över alldeles för mycket. För någon som måste kunna svara på hur vägen dit ser ut är det svårt att drömma iväg. Även om det inte är någon annan än jag själv som avkräver mig på exakta svar så hindrar det mig från att måla upp bilder. Sakta, sakta tvingar jag mig att göra det ändå. För att det som är svårt oftast är det som är nyttigt.
 
Flow och framtid och kreativitet är komplicerade saker. Men ibland händer det att det bara klaffar och känns bra. Som i den där annonsen jag skrev för Fonus. Den tycks ha landat rätt och när jag ser den på tunnelbanan sent en onsdagskväll på väg hem kan jag inte låta bli att stolt fota av den i smyg. För man vet aldrig med idéer. Ibland blir de bra, ibland bara skräp. En sak är i alla fall säker: de kommer inte på beställning, de kommer när de själva vill. Oftast sent om nätterna för min del och då får det väl vara så.