251 mils avstånd

Filip har åkt till Italien nu. Jag önskar att jag kunde säga att det känns okej, att tiden kommer gå så fort och att det ju faktiskt kan vara rätt skönt att bo själv. Men så känns det inte, inte nu i alla fall.

36 kvadratmeter golv har aldrig varit så tomt och ödsligt. 120 centimeter säng känns plötsligt gigantiskt och en hall utan skor i storlek 45 är faktiskt världens sämsta hall.

Jag saknar att snubbla över din golfbag som står mitt i rummet. Alla tomma 0,5 l colaflaskor som faller ut över mina fötter varje gång jag öppnar skafferidörren. Att du sitter på soffkanten med gitarren i knät och frågar "vilken låt spelar jag nu?", "men gissa introt på den här då" och "okej, bara en låt till nu, den sista, jag lovar". Din fascination varje gång det är ett djur- och naturprogram på TV. Att du på en gång kan se om jag har en dålig dag och sen göra allt du kan för att jag ska bli glad igen. Bara att få ha dig här. Att dela tandkrämstub, täcke och äppelpaj.

Men det kommer bli bra. Vi kommer klara det. Snart är hösten slut och du är hemma. Och jag kommer ha massor att göra. Jag ska ju jobba och träna och titta på alla säsonger av Mad Men och läsa svåra romaner. Så jag säger till mig själv "det blir bra Julia, du fixar det här, torka tårarna nu". Men så ser jag en golfpeg på trottoaren utanför fönstret och börjar gråta igen för jag tänker att det är du som har tappat den och det kommer ta en evighet tills du är tillbaka här igen. Och fram till dess kommer jag aldrig känna mig riktigt hel.


Jag är ju sällan särskilt personlig i bloggen men jag tänkte att nu är det faktiskt så här det känns och kanske är det så att någon av er har tips på hur man gör tiden lite mer uthärdlig och hur man känner sig mer hel än halv? I så fall får ni jättegärna skriva några ord, jag läser vartenda ett. Tack.

Lina /

Hej kusinen min! Lite tips (som du säkert redan har tänkt på så klok som du är)..men i alla fall. Det viktigaste är verkligen att hålla sig sysselsatt och gärna med lite sällskap i form av vänner, familj och släkt :-) Ja, kanske inte alla på en gång utan sprid ut det hela. Och som du själv skrev, du kommer att börja på nytt jobb vilket säkerligen leder till mycket hjärnverksamhet på den fronten ,samt tid. Men som jag skrev i sms:et igår, vi finns här och håller dig gärna sällskap mörka höstkvällar då det kanske känns extra ensamt och jobbigt, men också soliga dagar då du vill hitta på något med någon. Tycker om dig, mycket! PUSS & KRAM

j /

håll ut bara. han kommer tillbaka och bara det är något att vara lycklig över.

j /

(och nu kan du passa på att spela musik han inte tycker om på högsta volym, äta mat han inte tycker om osv. gör det bästa av det bara)

Craxyknas /

Jag är inte ihop med någon just nu och har inte varit det på länge heller. Men jag vet vad det innebär att längta efter någon som dröjer... Här är några personliga tips:

> Skriv brev till varandra. Inte mail utan riktiga fysiska brev. Läs med ett leende och titta på hans handstil och minns honom.
> Gör ett fotoalbum. Både för att komma ihåg och minnas, och för att ha något att sysselsätta sig med.
> Umgås med vänner. Passa på att ring någon som du inte hört av på länge.
> Upptäcka nya platser. Upptäck sådan du inte trodde fanns eller som du inte visste om att det fanns.
> Gör spännande utflykter.
> Le.
> Ring honom. Så du får höra hans röst också.
> Tänk på själva anledningen till att han åkte. Istället för att fokusera på det som är plågsamt, att han inte är där, så kan du fokusera på varför han åkte, varför han tyckte det var ett bra beslut, vad han kommer få ut av det och vilka möjligheter det kommer öppna upp för honom. Lite mindre själviskhet och mer glädje för hans skull kan man kanske säga.
> Utmana dig själv med något som du måste anstränga dig för att klara av. Något som du måste kämpa för att ta dig igenom. Något som du vet är lite lite för svårt och utanför ditt bekvämlighetsområde.
> Gör något kärleksfullt för de utsatta i samhället. Ge mat till de fattiga kanske. Finns säkert någon kyrka som du kan ta kontakt med och anmäla dig som frivillig i.
> Mycket handlar helt enkelt om att sysselsätta dig själv.

Nellie /

Har också distansförhållande och kommer ha det under ett halvår. Det känns precis som du skriver.
Det är tufft, men man får skypa mycket och höras av mycket. Skicka massor av bilder på vad man gör, så man inte glider i från varandra.
Vår taktik är hållplatser under vägen. Man räknar ner helt enkelt, fast typ utefter månader. Nu är det 5 mån kvar, 4, 3, 2. osv.
Annars skulle jag säga att jag försöker tänka på att man ska vara glad att man har någon som tycker om en, vart den än är. Och att vara glad över att vara hans.
Försök skaffa nya vänner och ta kontakt med gamla. Börja titta på en riktigt bra serie. Ha läppstift varje dag (min pojkvän vill inte pussa mig när jag har det, hehe) och bara längta.
Hoppas det kommer gå bra för er!

Siri /

Jag tyckte det var fint och modigt att du var lite mer personlig. Men jag har inga erfarenheter av det du är med om nu, så vet inga speciella tips. Men om det hade gällt mig så hade jag nog hängt med bästa vänner mycket och fikat och pratat. Gärna gjort saker på kvällarna med andra så att man blev trött och sen hemma kunde somna fort utan att grubbla. Nu skrev jag typ exakt det föregående skrivare skrivit, men men... :)

Olli /

Jag har visserligen aldrig haft en pojkvän, men när min bästavän åkte bort över sommaren så förstördes hela mitt sommarlov. Nu så är hon hemma och vår vänskap har bara blivit starkare så jag tror att ju längre man är ifrån varandra desto bättre blir det när man ses. Does that make sense?

Astrid /

Jag känner igen mig så himla mycket! Har bott 30 mil från min pojkvän i tre månader nu och när man bara har studiebidrag att leva på känns de 30 milen som 251, minst. Hatar det så himla mycket!! Det enda positiva är att man blir mer självständig, har mer tid för kompisar, kan se filmer inte han vill se och ha läppstift. Men vad är det mot att somna med hans arm runt en? Försöker tänka varje dag att vi är ju i alla fall fortfarande tillsammans, det är ju inte så att han har försvunnit från mitt liv, det hjälper lite. Och tack gode gud för att skype finns!!

Alida /

Visst tror jag också på det här med att försöka sysselsätta sig, om det så är med vänner, familj eller nytta projekt i stil med att fylla fotoalbum med kort, pyssla med mera! Men jag tror också att det kan vara viktigt att hitta det fina med att vara ensam en liten stund ("liten stund"). Se världen med egna ögon en liten stund, om du fattar vad jag menar. Sen är vi ju alla förstås olika som personer! Men jag tror inte att det skulle skada att försöka. :)

lovisa/polichinelle /

så himla fint skrivet. känner exakt igen mig i stycke två.

Fanny /

Vackra Juliette.
Det finns flera orsaker till varför man ibland känner sig halv och inte hel.

Det skär alltid i hjärtat och känslan påminner sig gång på gång. Osäkerhet och rädsla dyker upp i samband med att man känner sig liten. "Kommer jag klara mig själv?" "Kan jag vänja mig vid att vara "jag" och inte "vi"..."

Men rara du, att du känner dig halv är tackvare att du har en person som älskar dig. Det blir en jobbig höst, det blir det säkert.
Men kom ihåg och försök fokusera på att din känsla av ofullständighet, är tackvare att du får uppleva det finaste som finns.

Det är ovärderligt och värt varenda tår.

Therese /

Åh så fint att du vågar vara personlig! Som du märker av allas kommentarer är det mycket uppskattat :)
Angående hemskt/sorgligt/jobbigt/kris att vara ensam: Det måste få vara jobbigt. Det betyder att du har någon som älskar dig och att du har någon att älska, hur fint är inte det? Man lär sig alltid mest av det som är skitjobbigt, tyvärr... Försök att på något sätt njuta av anledningen till att det suger just nu - att ni behöver varandra, behöver vara två för att bli hela tillsammans, få perspektiv och se hur bra ni har det som ett par.
Så nu i början får du satsa på att göra ROLIGA saker: Se bra filmer, läs, lyssna på musik, gör om lite hemma kanske?, träna stenhårt, skratta mycket med bra folk!!
STOR kram! Du fixar det :)

Linda /

Min pojkvän bor i Italien. Inte bara några månader utan jämt. Det vi gör för att inte länga ihjäl oss är att alltid hålla kontakten. Små meddelanden hela dagarna och så långa samtal på nätterna. Och så finns ju Ryan Air som gör det möjligt att hälsa på varandra utan att betala en förmögenhet.

Linn /

Skype och ryanair!
Är inne på mitt tredje år med 200 mil emmellan. Det är alltid jobbigast i början, hanldar liksom om att vänja sig, tråkigt men sant.

Josefine /

Visst kan man säga att man ska göra så mycket. Umgås med alla vänner man annars inte hinner träffa, kolla på de där tv-serierna han inte gillar och bara köpa mat man själv tycker om men när det känns så där jättejobbigt vill man inte göra något av det. Då kom jag på att det bästa man kan göra är att bara längta och tänka på hur lycklig man är som har en sån fin människa. Det är kanske som min pojkväns farmor sa till mig "äkta kärlek växer med avståndet". Långdistans är det värsta och det bästa som finns för det kommer kännas sån himla fint när ni är tillsammans igen. Lycka till och tack för en ytterst fin blogg.

Maria /

Jag vet inte om jag har fler tips än de ovan egentligen, men tänk på stunden ni får träffas igen - så himla härligt! Det kanske kan få dig att le lite i alla fall :)

Mamma Britt /

Skulle vilja skriva nå´t klokt och bra, så där som mammor ska men... Vi finns alltid för dig, Julia. Och om du känner dig ensam och vill bli ompysslad så står pensionat Korvsjö alltid öppet. Och kanske du kan få lite ledigt så du kan åka och hälsa på när du jobbat ett tag. "Puffarna" brukar inte vara omöjliga. Kram, kram älskade Julia.

Märta /

Oj oj, distansförhållandekänslorna gör sig påminda när jag läser det här och jag blir faktiskt riktigt rörd... Mitt tips är att tillåta sig att vara ledsen, gråta lite då och då och sakna. Sedan går man en lång promenad, lyssnar på roliga podcasts och umgås med vänner så mycket man bara kan. Det går upp och ner, och det får det göra.

Ulrika /

Har inga tips tyvärr. Förstår dig dock, jag tycker det är urjobbigt bara M är borta över en natt. Tror inte jag skulle stå ut i tre månader. Men trots det så säger jag: Det går fort, snart är han hemma igen.
Jättekram till dig kusinen!! Kram och kram

sofia /

nyckel: DET GÅR ÖVER PÅ TYP TVÅ DAGAR seriöst sen saknar man inte alls. eh så är det för mig i alla fall. ju mer tid det går, desto lättare blir det.

Therese /

Himla fint skrivet Julia! och jag vet ju hur det känns att gå från att ha bott tillsammans till att bo många mil isär (även om det i mitt fall bara var typ 35). Det värsta är alltid när man nyligen skiljts åt och man vet att det är alldeles för många dagar kvar tills man ses igen. Men det går över och man lär sig leva med att inte kunna ses varje dag eller varje vecka. Så länge man tillåter sig själv att sakna och bli löjligt ledsen ibland så kan man faktiskt härda ut. Det är ändå fint att man kan känna sådan saknad och tomhet, även om det kanske kan vara svårt att se i nuet. Jag tror det är bra att hitta på en massa roliga saker, som många redan påpekat, och du får hemskt gärna komma och hälsa på i Göteborg i höst :) Stor kram!

Emelie /

Hittade precis in till din blogg. Den verkar fin och jag läste det här inlägget och jag tänkte direkt: VAR GLAD ATT HAN KOMMER ATT KOMMA HEM IGEN! OCH ATT HAN ÄR DIN OCH DU ÄR HANS! Min pojkvän gjorde slut med mig i maj efter nästan 5 år tillsammans. Jag flyttade ut och vi har ingen kontakt alls längre. Jag har aldrig varit med om något så smärtsamt och sorgligt som att bli av med personen man älskar på det viset. Men du och din kärlek, ni har fortfarande varandra kvar, trots avstånd, och ni kan fortfarande skicka söta sms till varandra, berätta om era dagar, säga att ni längtar efter varandra, skypa, skriva brev, och spara fina små saker och tänka "Åh, när han kommer hem DÅ ska jag visa honom det här" eller "DÅ ska vi göra det här!". Det är för jävligt att vara ifrån varandra en så lång tid, men trots allt så kommer tiden att gå. Jag tyckte att tiden gick så otroligt långsamt i början, men nu har ju plötsligt hela sommaren gått och jag är så glad att den är slut och aldrig kommer att komma igen. Just den här sommaren alltså. Kom ihåg att det är okej att gråta, men kom också ihåg att göra saker, även om man inte alltid vill eller orkar. Och en sak till; för att inte gråta och tänka för mycket på kvällarna när jag ska sova, så lyssnar jag alltid på någon spännande ljudbok för att tänka på annat - skitbra! Lycka till!

Emelie /

Haha vad roligt - när jag kollade vidare på din blogg så insåg jag att jag följer dig på Instagram. Kul!

simone /

det är gör ont att ha ett distansförhållande, men det går också att uthärda om man kämpar på. min pojke är i spanien och läser sista året. till sommaren kan han förhopnningsvis flytta hit. håll gnistan vid liv! :)