251 mils avstånd
Filip har åkt till Italien nu. Jag önskar att jag kunde säga att det känns okej, att tiden kommer gå så fort och att det ju faktiskt kan vara rätt skönt att bo själv. Men så känns det inte, inte nu i alla fall.
36 kvadratmeter golv har aldrig varit så tomt och ödsligt. 120 centimeter säng känns plötsligt gigantiskt och en hall utan skor i storlek 45 är faktiskt världens sämsta hall.
Jag saknar att snubbla över din golfbag som står mitt i rummet. Alla tomma 0,5 l colaflaskor som faller ut över mina fötter varje gång jag öppnar skafferidörren. Att du sitter på soffkanten med gitarren i knät och frågar "vilken låt spelar jag nu?", "men gissa introt på den här då" och "okej, bara en låt till nu, den sista, jag lovar". Din fascination varje gång det är ett djur- och naturprogram på TV. Att du på en gång kan se om jag har en dålig dag och sen göra allt du kan för att jag ska bli glad igen. Bara att få ha dig här. Att dela tandkrämstub, täcke och äppelpaj.
Men det kommer bli bra. Vi kommer klara det. Snart är hösten slut och du är hemma. Och jag kommer ha massor att göra. Jag ska ju jobba och träna och titta på alla säsonger av Mad Men och läsa svåra romaner. Så jag säger till mig själv "det blir bra Julia, du fixar det här, torka tårarna nu". Men så ser jag en golfpeg på trottoaren utanför fönstret och börjar gråta igen för jag tänker att det är du som har tappat den och det kommer ta en evighet tills du är tillbaka här igen. Och fram till dess kommer jag aldrig känna mig riktigt hel.
Jag är ju sällan särskilt personlig i bloggen men jag tänkte att nu är det faktiskt så här det känns och kanske är det så att någon av er har tips på hur man gör tiden lite mer uthärdlig och hur man känner sig mer hel än halv? I så fall får ni jättegärna skriva några ord, jag läser vartenda ett. Tack.