Att våga säga ifrån

Bildkälla
 
Det är fredagkväll, klockan är strax före sex och jag kliver på tunnelbanan vid Östermalmstorg. Trött efter en slitig arbetsdag. Runt omkring mig ser jag lätt stressade människor, redo att ta helg. På väg hem till en myskväll i hämtpizzans lovsjungna land.
 
I mina öron spelas Amanda Bergman men snart överröstas hennes vemodiga stämma av en mansröst. ”Är det rätt att de kommer hit och lever på våra pengar?”, ”Utländska pojkar som raggar på våra svenska flickor, usch.”, ”Hur skulle det se ut om vi åkte till deras land och gjorde samma sak?”. Rasistiska kommentarer flödar ur hans mun på löpande band. Vidriga åsikter serverade på väg hem till semifinalen i På spåret. Hela vagnen biter ihop. Ingen säger något.
 
I bröstkorgen bultar mitt hjärta hårt. ”Du har fel!” tänker jag. Vill så gärna öppna munnen, säga ifrån, få honom att tystna. Men jag gör det inte. Jag vågar inte, orkar inte, kan inte. Känner mig så liten i min position som ung, svag tjej. Som en dålig debattör, enbart van att diskutera med sådana som tycker ungefär som jag. Jag förblir tyst och vid nästa hållplats kliver han av. Men orden ekar i mitt huvud länge. Skapar en klump i halsen som är svår att svälja bort.
 
Jag skakar av mig känslan. Samlar vänner i mitt vardagsrum, äter ost och kex, går ut på en bar. Men när jag vaknar morgonen därpå ångrar jag varken den dyra taxiresan hem, meddelandet jag kanske borde svarat annorlunda på eller kvittot på drinkarna. Jag läser om de rasistiska överfall som skett i Stockholmsnatten och hatar mig själv för att jag satt tyst på tunnelbanan.
 
Jag har kanske inte  de bästa argumenten, de starkaste nävarna eller den högsta rösten. Men nästa gång jag hör någon prata så som han gjorde, då måste jag våga. Säga ”nej, du har fel!”. Det räcker nu. Jag måste säga ifrån.