Prövningarnas tid

snöfall
 
Februari i Stockholm, det är prövningarnas tid. De pratar om sibiriska oväder som drar in och kylan får kinderna att isa, benen att skaka och axlarna höjs i takt med att snön täcker varenda millimeter av min jacka. Jag har fört en mental nedräkning i mitt huvud, haft månadsskiftet februari/mars som en hemlig deadline. Klarar jag mig dit så har jag vunnit och räkningen har tickat från tre veckor till elva dagar till två dygn, snälla stå ut bara. Och jag läser rapporter om inställda plan och igensnöade startbanor och knyter näven i fickan, håller tummarna för tur. Ikväll ska jag släpa upp min stora gröna väska ur förrådet och sakta fylla den med plagg för ett något snällare klimat, för andra vyer, för nya intryck. På onsdag lämnar jag kort, nycklar, dator, säger tack och adjö, vi kanske hörs igen, sen stänger jag dörren efter mig och går stentrappan ned för sista gången.
 
Det är prövningarnas tid och jag står på tunnelbanan med smältande snöflingor i ansiktet, andra människors prasslande jackor omkring mig, vi rullar sakta, står tidvis helt stilla och jag försöker dra mig till minnes varför jag bor i det här landet. Rabblar allt som är bra: skolgången, sjukvården, det sociala skyddsnätet, teknologin, allemansrätten, skärgårdsklipporna, att ens tänka på sommarnätterna känns som ett straff nu men någonstans inom mig bor de, bär på ett hopp. Och under Skanstullsbron ligger isen tjock i Årstaviken, ett mörkgrått hårt täcke, en hänsynslös bäddning och jag tänker på min egen säng, önskar jag kunde krypa ner under lagret av dun, gömma mig där tills februari blir mars, tills semestern träder in, tills jag klarat mig över den gräns jag satt upp.