Konsten att sporta sig genom en kris i jakt på att finna sitt riktiga jag

vemdalen
 
Jag står i kassan i sportbutiken och känner ett plötsligt behov av att plocka fram en imaginär cirkelsåg. Med precision låter jag den skapa ett perfekt hål i golvet runt om mig där jag sedan sakta faller ner och försvinner. Mitt riktiga jag står dock kvar vid disken och låter bankkortet skära genom kortläsaren. Med kisande ögon tittar jag på displayen, som om totalsumman mirakulöst skulle bli mindre då. Det blir den inte.
 
Tidigare samma kväll har jag stegat in i butiken och omedvetet presenterat mig som deras bästa kund. Med total aningslöshet säger jag att jag vill köpa längdskidor. Detta utan att ange en budget eller ha någon större koll på materialval. Säljaren förstår på en kvarts sekund precis hur naiv jag är och strax därefter står vi vid hyllan där meter efter meter täcks av skidor. Jag tar mitt förnuft till fånga och frågar efter vallningsfria skins-skidor, för det har min bror tipsat om, samt någon form av skidpaket, för då måste det ju ändå bli lite billigare, tänker jag.
 
Skidköpet grundar sig främst i en framtida weekend i fjällen någon månad senare samt det faktum att jag kommit på att det vore kul att äga ett eget par längdskidor när friluftsfeelingen slår till och jag vill ut och åka. Inte för att den feelingen slagit till så fasligt ofta de senaste åren egentligen, men det är något som lockar ändå. Kanske är detta början på min 30-årskris? Jakten på mitt nya jag? Jag som alltid älskat dålig luft, storstäder och asfalt. Nu vill jag ut i naturen och få rosiga kinder och då behövs tydligen en komplett längdutrustning.
 
Efter att ha balanserat på flera par skidor för att testa ut de optimala för mig (givetvis inte de billigaste, vem hade kunnat ana?) och vandrat både medsols och motsols runt butiken för att hitta de perfekta pjäxorna börjar jag känna mig klar. Men då är det dags för stavar. Naiv som jag är förutsätter jag att det ska ingå i det som kallas ”skidpaket”, för vem åker ens längdskidor utan stavar? Men icke. Strax därpå har jag provat ut ett par kolfiberstavar för ytterligare tusen kronor.
 
Vad som däremot ingår i skidpaketet är bindingen. Men inte monteringen av den, det kostar extra. Jag börjar få panik över mitt nya friluftsliv, svetten pärlar sig i min panna och jag känner mig malplacerad i butiken. När det slutligen i kassan visar sig att mina vallningsfria skidor visst behöver vallas med en grundvalla för 499 kr samt impregneras med två olika små sprayburkar för 189 kr styck ger jag upp. Jag hämtar min imaginära cirkelsåg, skapar hålet, betalar snabbt och sedan går jag därifrån.
 
En vecka går. Ångesten över det budgeturspårade skidköpet börjar lägga sig. Jag kommer på mig själv med att hålla tummarna för snörika vintrar framöver och är förmodligen den enda som gläds när de första vårkänningarna i Stockholm bryts av kraftiga snöbyar.
 
Sedan inser jag att det inte räcker med skidor. Man behöver kläder också. Underställ i merinoull. Strumpor i merinoull. Vantar i merinoull. Sockar i merinoull. Jag kommer långsamt att förvandlas till ett får. Min värdighet fallerar totalt när jag lägger samma pengar på ett par vindtäta byxor som ger mig en högst osmickrande pösig rumpa, som på mina senaste jeans. Alla plagg har smarta fickor och heter saker som tech fusion smart heat dynamic pulse och jag är övertygad om att de kommer göra mig till en bättre människa. Till Julia 2.0.
 
Det sitter förvisso långt inne men jag drabbas plötsligt av en förståelse för medelåldersmännen klädda i lycra som hetsar fram på sina svindyra cyklar längs Hornsgatan. Jag har blivit längdskideversionen av dem. En person i full gång med att sporta sig genom en kris i jakt på att finna sitt riktiga jag.
 
I helgen var vi ute i spåret för första gången, mina nya längdskidor och jag. Och en sak är säker, man blir inte Charlotte Kalla bara för man har dyra skidor och merinoull från topp till tå. Vad man däremot blir är lätt blåslagen, en aning frustrerad och några det här hade kunnat vara en scen ur Sällskapsresan-ögonblick rikare. Men också lite hurtigare, lite gladare och lite mer sugen på en riktigt snörik vinter nästa år. Och det säger jag faktiskt inte bara för att motivera det där ångestfyllda köpet. Jag lovar.
sonia /

Känner igen mig så mycket i din text efter att köpt ett skidpaket inför tjejvasan, men tänker att det är en livsinvestering. Du sätter verkligen ord på känslorna

Anonym /

Åh jag gjorde exakt samma sak i januari men dom skidorna är min bästa investering någonsin. Den här vintern har varit så mycket roligare och nu vill jag bara ha mer snö!!

Anna /

Merinokläderna kan du iaf också använda på vår nästa vandringsresa Jules!

Sandra /

Halloj hej! Du som gör fantastiska outfit-inlägg, snart är det dags för examen men vafan ska en ha på sig?! Har du tips? KRAM

Linnea /

Vilket kreativt och roligt blogginlägg att få läsa! Jag avundas dessutom verkligen ditt skidköp. Det finns ju ändå något så otroligt mysigt att med hjälp av skidor kunna komma ut i naturen även på vintern.

Mamma Britt /

Julia, du är för rolig! Kram

Anna /

GUD det här är så mitt i prick haha! Fast för mig var det tält, vandringsrygga, kängor och såklart ull från topp till tå...

alma vega /

underbart inlägg! Vad fint du skriver. Kram