Allt löser sig, det gör det

vardagsrum
 
Hej från mitt soffhörn i lägenheten. Jag har suttit här större delen av dagen, uppkrupen under en ullfilt och lyssnat på Stil i P1, ätit potatis- och purjolökssoppa, bläddrat i kokböcker och planerat veckan som kommer. Jag vet att det låter banalt men jag är så glad att november snart är över. Det här kompakta grå mörkret dränerar mig totalt, plockar bort all livsglöd och får mig att ligga vaken om nätterna med en blandning av jobbtankar, vad ska jag göra med mitt liv-känslor och cannelloni macaroni i huvudet. Ja, jag har på riktigt haft Lasse Holm på hjärnan varje natt när jag ska sova i två veckor nu och det har varit fruktansvärt (”PESCATORE VESUVIO, LA BOUSOLA POMPEI”). Hoppas det är över nu.
 
Igår var jag först på dop för lilla Milly och sedan på fest hos min kompis Linn. Det var så mycket folk i vartenda rum, ett rotsystem av ben på vardagsrumsgolvet. Jag drack beaujolais nouveau ur dricksglas och det kändes som saft på det bästa av sämsta sätt. I början av kvällen pratade jag och Karin om kreativitet. Om hur nivåerna har förändrats så mycket nu för tiden och hur det personliga, opretentiösa, fria skapandet inte riktigt ryms längre. Antingen ska det vara ofiltrerat och nästan ironiskt enkelt med oklippta livesändningar på Instagram, snabba bilder i farten och nedtecknade texter rakt upp och ned. Eller så ska det vara högkvalitativt innehåll, producerat av personer på heltid, som lika gärna hade kunnat platsa i ett magasin. Vackert, välformulerat och syftesdrivet.
 
Jag minns känslan av att gå ut på en promenad och ta med sig kameran. Fota några fina bilder, kanske ett självporträtt. Lägga sig på mossan i skogen och slå på självutlösaren. Eller att sitta hemma på sitt sovrumsgolv med en massa gamla tidningar och klippa ut bokstäver. Fota små stilleben, plocka rader ur en låttext, göra en halvdålig film i Windows Movie Maker… Det var en tid när det räckte med att det var fint för att det skulle bli ett blogginlägg. Jag kan sakna den typen av kreativitet. Den som gjordes allra främst för min egen skull. Som inte kostade en massa pengar eller tog en massa tid.
 
Det där mellantinget till kreativitet måste ju gå att hitta igen. Jag vill inte att de enda inspiratörerna ska vara de som har tid och råd att arbeta med det på heltid. Jag vill också vara med. Fastän jag inte är hemma och kan fånga dagsljus i november eftersom jag jobbar på ett kontor hela dagarna. Den främsta lösningen är kanske att sluta jämföra sig. Att tänka att jag inte ska hålla i närheten lika hög nivå eftersom det faktiskt inte går. Jag önskar bara att det fanns fler på samma lagom pretentiösa nivå, som lät kreativiteten skina igenom och som delade saker som kanske inte nödvändigtvis hade ett syfte, utan som bara var… fint. Make bloggvärlden 2012 again (hehe, skoja).
 
Nu ska jag ut i beckmörkret och gå en promenad. Jag hade först tänkt springa på gymmet men insåg att jag hellre vill ha frisk, klar luft rakt ner i lungorna. Sedan ska jag handla mat och ingredienser till en saffransrulltårta som jag uppfunnit i mitt huvud, jag hoppas den blir lika god som jag tänkt mig. Om två veckor hälsar jag på min kompis Anna i Köpenhamn. Om en vecka är det första advent. På torsdag ska jag fira Friendsgiving på restaurang. Allt löser sig, det gör det.