Inte nu, inte nu, inte nu, men snart!

lugn lugn lugn lugn
 
På Götgatan med solen i ryggen och Globen framför mig och himlen pastellfärgat rosa som övergår i mjukaste blå och jag tänker inte här, inte här, inte här, men här! Tittar in på tvärgatan och tänker inte nu, inte nu, inte nu, men snart! Och musiken som gungar i fotsulorna, en stundande överraskning, ett meddelande om makaroner. Jag stannar vid rödljuset på Folkungagatan, får alltid stå där och vänta, tillsammans har vi alla nog stått här ett helt liv och jag tänker att jag fortfarande gör det, ja väntar, på någon, på dig, på livet. Kassarnas remmar tynger mina handflator och jag vill hålla mina vänner, försiktigt bära deras hjärtan, vara en axel att luta sig mot, den som fortsätter när orken inte räcker till, för just nu orkar jag, åt dig och dig och dig. Benen springer en mil om jag vill, om jag säger att de måste, då är Liljeholmsbron bara fotsteg och asfalt, meter att äta, som en evig buffé. Och jag skriver för att jag tror och ber om lov fast det borde vara självklart, men ingenting är självklart när allt håller på att gå sönder, när vi för varje dag förstör det vi fått, mer och mer, snabbare och snabbare. How dare you, hur vågar ni, hur vågar man, man måste bara lyssna ännu mer på rösten, den som inte alltid är starkast men någonstans klokast, den som säger sanningen. Det lilla bultandet i bröstet, hjärtat som slog mig genom sommaren, som får dunka stadigt året ut, hålla takten, hålla modet, hålla blicken stadigt fäst framåt, fokuserad i övertygelsen om att allt kommer bli bra, allt kommer hända om vi bara väntar, inte nu, inte nu, inte nu, men snart!