Ett sommarkort

Svartsö
 
Om jag tittar rakt ner från sängen i sovrummet ser jag havet. Östersjön. Blå och alldeles krusig på vattenytan. När jag var nere vid bryggan förut såg jag spigg intill strandkanten. Små fiskar som flöt upp och ned, livlösa och skimrande. Hur mår havet egentligen? tänker jag, fastän jag redan vet svaret. Sämre än jag. Jag mår bra.
 
I hörnet av det stora rummet står en kökssoffa med randigt tyg och rutiga kuddar. Längst in i den sitter jag och skriver, med ett fönster på varje sida och surrande flugor omkring mig. Väggklockan tickar på ett sätt som får mig att tänka på evigheten. Tick TACK tick TACK. Själv sätter jag en timer på 25 minuter och sedan skriver jag utan att riktigt veta på vad. Bara antecknar det som faller mig in, intensivt tills det blir som att tappa andan, skrivandan, innan jag hittar tillbaka igen. Så håller jag på tills klockan ringer och jag tar fem minuter paus innan jag fortsätter på nytt. Det är främmande och skrämmande och lustfyllt på samma gång. En berusning av ord.
 
Jag är så bra på att vara själv, tänker jag. Har inga problem med att stiga upp, äta frukost, skriva, läsa och springa i skogen fastän jag hamnar lite vilse och löpturen blir längre och lerigare än jag tänkt. Jag badar i havet, lagar mat, bakar en kaka, dricker ett glas vin, ser en halv fotbollsmatch och tar en tupplur. Finner mig i lugnet. Behandlar redan stigen, gräsmattan, trägolven som om de vore mina. Välkommen till min stuga, säger jag när jag får besök. Här bor jag.
 
Om jag fick ha ett till liv så skulle det pågå här. Bland bryggor och båtar, längs stigar och grenar, avskärmat från stadens brus. Det närmsta man kommer ett vibrerande technogolv är Waxholmsbåtarnas dova muller från motorerna, det som liksom letar sig in i hörselgången och blir en rörelse snarare än ett ljud. Jag vet att det kommer att ändras men just nu saknar jag inget. Här finns allt jag behöver och har jag det inte redan så ligger lanthandeln tvåhundra meter bort. Allt är fint på min skärdgårdsö. Jag blir kvar veckan ut.