En summering av 2019

tomtebloss
 
En ton, ett sus, en sista suck och så gick 2019 sömlöst över i 2020. Höjda glas och ännu högre röster, skål och gott nytt år. Bonne année! Nu börjar vi på ny kula. Jag började först fylla i en lista med färdiga frågor om hur året varit men så kändes det så statiskt och tråkigt, blev rabblande och ointressant. För hur summerar man ett år egentligen? Är det i saker och platser, framgångar och upplevelser? På ett sätt ja, men också i allting däremellan. De där dagarna som är raksträckor, utfyllnad och bindväv, är det inte de som är livet egentligen?
 
Hur var 2019 i så fall? Jag lutar åt turbulent och tråkigt, hur motsägelsefullt det än låter. Det hände så mycket samtidigt som känslan av att stå still och stampa fanns där hela tiden. Jag jobbade för mycket och för stressat men utan att känna att det resulterade i något riktigt bra. Det kreativa skavet och det personliga prestationssökandet hängde med som en ständig följeslagare. Lika delar positiv drivkraft som mental spärr. En evig balansvåg att lära sig hantera, bit för bit, dag för dag.
 
Jag gick på mängder av lägenhetsvisningar och blev förälskad i flera, förlorade dem men hittade till slut den rätta. Den som känns som hemma nu. Mina trettiofyra väloptimerade kvadrat. Jag mådde bra när jag var med mina vänner, älskade de stora ögonblicken vi delade tillsammans, men kunde sakna deras sällskap däremellan. Jag blickade inåt och övade på att bli ännu bättre på att vara mig själv och att vara själv. Jag hyrde en stuga i en vecka på en skärgårdsö för att våga vara ifred. Det var läskigt och ljuvligt. Men mest bara ljuvligt.
 
Jag läste poeter och pocketböcker, gick på loppisar och sprang runt Årstaviken. Jag badade i sjöar och hav och pooler, dök upp på fotbollsmatcher och hoppade mellan barer. Jag lade mitt liv i flyttkartonger, hjärnan på någons skrivbord men aldrig hjärtat i någons händer. Plötsligt hände ingenting på en gång skrev jag en dag och så var det.
 
Jag sköt medvetet bloggen åt sidan. Aldrig tidigare har jag varit här så sällan och så lite. Så ostrukturerat och ofiltrerat. Samtidigt har min inställning till den här platsen blivit bättre. Mindre prestigefylld och mer personlig. Jag har behandlat den som den hobby och det sidointresse det faktiskt är. Och det har hjälpt mig. Utan den och er hade jag inte skrivit så mycket, samlat så många minnen och ögonblick och jag vill fortsätta att göra det. På mitt sätt.
 
2019 var turbulent och tråkigt men slutade fint och likt alla andra sitter jag nu med förhoppningar om förändring och förbättring. Mer av det goda, mindre onödiga måsten. Mer personlighet, mindre rätta sig i ledet. Fler kontakter, äventyr, ord, sånger och kreativa projekt. Och plötsligt är klockan halv två och jag hör vinden ila i ventilationssystemet i lägenheten. Jag tror det är 2020 som är redo att ta mig med storm.